I en by långt bort i en avkrok av världen bodde en gång en gumma med sina tre döttrar. Den äldsta som var halt, och det hade hon blivit genom att springa i onödan ur gård och i gård. Den andra var vindögd på grund av att hon tittat så nyfiket åt alla håll och den tredje stammade därför att hon pladdrat för mycket i sin dag, och gumman visste sig ingen levande råd hur hon skulle få dem bortgifta.
I sin nöd gick hon till häxan som bodde ett stycke utanför byn, och bad henne om råd. ”Vad ger du mig för besväret?”, frågade häxan. Gumman fingrade och vände på några slantar som hon hade i fickan och tänkte för sig själv, att några fattiga ord väl ej voro värda så mycket, och slutligen räckte hon häxan tre små silvermynt, ett för var och en av döttrarne och sade: ”Se, här är rikligt betalt för din ringa möda för min skull.”
”Mödan blir efter betalningen”, svarade häxan och så lät hon gumman berätta utförligt om sina tre döttrar. Då hon fått veta så mycket hon behövde, tog hon ned en stor bok från spiselhyllan och låtsades läsa, men hon tänkte: ”Lätt nog att skaffa smörja till sådant läder”. Sedan slog hon igen boken och gav gumman sitt råd.
Underskrivet med “skall ej fortsättas”.
Men självklart ska vi fortsätta berättelsen. Lite senare.
