Anders Arhammar

Nu satt han inne i kammaren och grät. Det var inte underligt att lille Ville grät. Det var dagen före julafton och han hade inte fått en smula mat på hela dagen. Modern hade gått ut på morgonen för att tvätta, och hon hade inte kommit tillbaka än och klockan var omkring sex.
Men nu torkade lille Ville hastigt sina tårar. Han tänkte: ”vad hjälper det att gråta? Jag skall gå ned till torget och se, om jag inte kunde förtjäna några ören med att bära hem julgranar”.

Så tog han på sig sin lilla slitna, tunna rock och gick ut. Han vandrade gatan framåt och ned till torget. Han gick och ställde sig i ett hörn och frågade dem, som gingo förbi, om de ville ha sina granar hemburna. Somliga svarade nej, men några granar hade han burit hem och då hade han fått en tioöring och till och med en 25 öring.

O, va Ville var glad. Tänk, vad skulle mamma säga när han kom hem med hela 55 öre! Medan han stod och tänkte närmade sig en liten flicka åtföljd av en fin dam. Hon stannade och sade till sin mamma, det var damen: ”Den där lille gossen kanske vill bära hem granen för oss”.
”Ja det gör han nog”, svarade hennes mamma och sade, i det hon gick fram till lille Ville: ”Du vill väl inte vara snäll och bära hem en gran?” ”Jodå, så gärna,” svarade han. ”Det var bra, kom med mig”.

Så gingo de fram till det stånd där hon hade köpt granen.
”Bär nu upp denna till Kungstensgatan 4 är du snäll”, sade den lilla flickans mamma, ”så få vi se vad du kan få”.
”Ja”, sade Ville och tog den stora granen. Det var ett styvt arbete, ty granen var stor och pojken liten. Han var ju bara åtta år kan man tänka.

Till slut kom han dock fram. Han gick uppför en trappa och knackade på hos ”Direktör Lendin”, för det var dit granen skulle. En tjänsteflicka kom och öppnade och bad honom vänta lite. Om en stund kom den lilla flickan och hennes mamma ut. Hon förde honom in i köket där han fick äta sig riktigt mätt. Sedan, när han skulle gå, gav den lilla flickan honom, han ville knappast tro sina ögon, en hel krona. Man kan tänka vad Ville blev glad. Han skyndade hem så fort han kunde. Under vägen tänkte han på att han kanske skulle kunna köpa en liten gran och karameller och någon julklapp till mamma.

Nu var han hemma. Modern var ännu icke hemkommen. Han satte sig på en stol vid fönstret. Där kom hon ju. Ville sprang emot henne och ropade: ”O, om mamma bara visste, jag har så mycket pengar så”!

En dag när Lisa, så hette jungfrun, varit mer än vanligt slarvig och de andra flera gånger förebrått henne, satte hon sig förtretad ned på en stol och sade: ”jag bryr mig inte om er, för ni bara äro elaka”.

Vid dessa ord slängde hon disktrasan på golvet och såg sur ut. I detsamma kom frun i huset, som var en sträng och ordentlig människa, ut i köket. När hon såg disktrasan på golvet och den övriga oordningen, förstod hon genast att det var Lisa som hade gjort det. Hon blev mycket ond och sade till henne: ”skall du då aldrig sluta med detta slarv, om du ej blir ordentlig får du flytta. Gå nu genast ut och mjölka”!

Lisa tog spannen och gick ut i ladugården. Bäst hon satt där och mjölkade fick hon höra en röst, som sade: ”kan du inte försöka att bliva ordentlig”? Lisa såg upp. ”Vad var det?”, tänkte hon.
Hon tittade sig omkring och då såg hon i bortersta vrån av ladugården en liten tomte med grå colt och röd toppmössa. Hon förstod genast att det var gårdstomten. Men hon blev så häpen, att hon kunde inte säga något.

När hon mjölkat alla korna gick hon in. Men där kunde ingen förstå henne. Hon förrättade sina sysslor, som den ordentligaste människa i hela världen. Men när de andra frågade henne varför hon blivit så ordentligt, svarade hon inte. Hon hade på samma gång, som hon blivit ordentlig, även blivit allvarlig och tyst av sig. Hon sjöng aldrig så glatt som förr.

Nu fick den lille tomten nya bekymmer. Han var mycket glad över att hon blivit ordentlig, men han ville så gärna att hon skulle bliva glad också. Men orsaken till att Lisa var så ledsen var att den enda gång tomten hade talat vid henne hade förebrått henne för något. Hon ville så gärna att tomten skulle visa sig en gång till för henne, så att hon kunde få säga att hon försökt bliva ordentlig.

En dag när hon satt och mjölkade, tittade hon som vanligt bortåt vrån om inte tomten ville visa sig. Då fick hon se honom där han tittade så vänligt på henne och sade: ”tack snälla Lisa för att du blivit ordentlig”. Så försvann han.

Men där var ändå ingen glädje eller frid. Konungen och drottningen sutto sorgsna och ledsna på sina troner, och alla bland hovfolket sågo allt annat än glada ut. I sin lilla guldstol satt den lilla prinsen och såg tvär ut. Han var klädd i en purpurröd sammetsdräkt med guldbroderier. Bredvid honom, på ett bord, låg en hel mängd vackra julklappar som han fått, och nere i det kungliga stallet stod en liten kolsvart ponny, som han också fått.

Men fastän prinsen hade fått så många vackra saker, var han ändå inte nöjd. Han ville hellre haft en mjölkvit ponny istället för en svart. Och bara för det hade han ställt till ledsamt för hela slottet. Han satt och muttrade för sig själv och utbrast till slut: ”jag skulle verkligen önska att jag vore hos trollen, för de har det nog bättre än jag”.

Just då kände han att någon grep tag i honom och stoppade honom i en stor säck. Han sparkade och skrek av alla krafter, men det brydde sig ingen om. Nu ställdes säcken ned. Den öppnades så att nu kunde prinsen se var han var. Han befann sig mitt i en stor bergsal vilkens väggar gnistrade av rimfrost. På en tron i salen sutto trollkungen och trolldrottningen.

Prinsen hade aldrig sett några hemskare varelser. De hade små plirande ögon, stora förfärliga näsor och munnar så breda, så att de räckte ända upp till öronen. På huvudet hade de tofsar av askgrått, stripigt hår. På bägge sidor om tronen sutto långa rader av små troll som voro lika fula som kungen och drottningen, och klädda i några slags kjortlar av björnskinn. En grå ullmössa med gröna tofsar hade de på huvudet.

Det troll som hade burit prinsen dit gick sedan fram till kungen, föll på huvudet och sade: ”den här steken tror jag ers nådiga trollhöghet Pimperipomperipamparipumpuripopo den 10068 skall tycka om”! Med dessa ord gick han till prinsen på händerna, gjorde en kullerbytta, tog honom i det ena benet och drog honom fram till kungen.

Kungen slickade sig om munnen. ”Den blir nog god den”, sade han, ”lägg honom i grytan med detsamma”. Den som hade burit prinsen drog honom nu bort mot en stor eld som brann mitt på golvet. ”Ser du min gosse lille”, sade han, ”när du själv har önskat dig hit ser du hur det går”.

Men kungen och drottningen hade börjat att träta för drottningen ville ha prinsen. ”Det är en sån söt docka”, sade hon. ”Jag vill ha honom stekt”, skrek kungen.

”Nehej tack”, fräste drottningen och sprang och ryckte till sig prinsen just som trollet skulle kasta honom i grytan. Men kungen kom också springande och skulle ta honom. Då började de slåss och drottningen tappade prinsen. Under oredan och larmet skyndade han att kravla sig undan i en gång, som han hade fått syn på. Där trevade han i mörkret tills han fann en utgång och fick då se, att han befann sig vid det fruktade trollberget.