Lilla Ville satt inne i den lilla mörka otrevliga kammaren där han bodde med sin moder, en stackars änka. Hans fader var död för länge sedan och hans moder var mycket fattig. Hon försökte att sträva och gå omkring i husen och tvätta, men förtjänsten var dock klen, och det var många gånger som lille Ville icke fått mer än en brödbit på hela dagen.
Nu satt han inne i kammaren och grät. Det var inte underligt att lille Ville grät. Det var dagen före julafton och han hade inte fått en smula mat på hela dagen. Modern hade gått ut på morgonen för att tvätta, och hon hade inte kommit tillbaka än och klockan var omkring sex.
Men nu torkade lille Ville hastigt sina tårar. Han tänkte: ”vad hjälper det att gråta? Jag skall gå ned till torget och se, om jag inte kunde förtjäna några ören med att bära hem julgranar”.
Så tog han på sig sin lilla slitna, tunna rock och gick ut. Han vandrade gatan framåt och ned till torget. Han gick och ställde sig i ett hörn och frågade dem, som gingo förbi, om de ville ha sina granar hemburna. Somliga svarade nej, men några granar hade han burit hem och då hade han fått en tioöring och till och med en 25 öring.
O, va Ville var glad. Tänk, vad skulle mamma säga när han kom hem med hela 55 öre! Medan han stod och tänkte närmade sig en liten flicka åtföljd av en fin dam. Hon stannade och sade till sin mamma, det var damen: ”Den där lille gossen kanske vill bära hem granen för oss”.
”Ja det gör han nog”, svarade hennes mamma och sade, i det hon gick fram till lille Ville: ”Du vill väl inte vara snäll och bära hem en gran?” ”Jodå, så gärna,” svarade han. ”Det var bra, kom med mig”.
Så gingo de fram till det stånd där hon hade köpt granen.
”Bär nu upp denna till Kungstensgatan 4 är du snäll”, sade den lilla flickans mamma, ”så få vi se vad du kan få”.
”Ja”, sade Ville och tog den stora granen. Det var ett styvt arbete, ty granen var stor och pojken liten. Han var ju bara åtta år kan man tänka.
Till slut kom han dock fram. Han gick uppför en trappa och knackade på hos ”Direktör Lendin”, för det var dit granen skulle. En tjänsteflicka kom och öppnade och bad honom vänta lite. Om en stund kom den lilla flickan och hennes mamma ut. Hon förde honom in i köket där han fick äta sig riktigt mätt. Sedan, när han skulle gå, gav den lilla flickan honom, han ville knappast tro sina ögon, en hel krona. Man kan tänka vad Ville blev glad. Han skyndade hem så fort han kunde. Under vägen tänkte han på att han kanske skulle kunna köpa en liten gran och karameller och någon julklapp till mamma.
Nu var han hemma. Modern var ännu icke hemkommen. Han satte sig på en stol vid fönstret. Där kom hon ju. Ville sprang emot henne och ropade: ”O, om mamma bara visste, jag har så mycket pengar så”!
Nu talade Ville om allt, som hänt. Sedan talade modern om att hon hade förtjänat fyra kronor, och nu kunde de få både julgröt och julgran. Hon gick ned till torget och köpte en liten billig gran och litet karameller och ljus. Dagen därpå, på julafton, fick lille Ville både gröt och fisk. På kvällen knäböjde de båda och tackade gud för allt det goda de hade fått, och tidigt nästa morgon voro de i julottan och lovsjungo honom.
