Sjöboda herrgård låg vid sjön Boren. Där hade, så länge gården stått, en tomte bott. Han hade alltid trivts så bra där, men nu hade det kommit en så slarvig jungfru, som hette Lisa, till gården, som bara slarvade och slarvade. När hon skulle slå mjölk i kattens skål, tömde hon det mesta bredvid, när hon skulle diska skvalpade hon ut det mesta vattnet på diskbänken, och så var det jämt.
Detta kunde inte den lilla tomten tåla, ty han var en ordningsälskande liten tomte. Han gick ned till korna och beklagade sig, men korna kunde inte heller fundera ut något sätt, att göra henne bättre.
En dag när Lisa, så hette jungfrun, varit mer än vanligt slarvig och de andra flera gånger förebrått henne, satte hon sig förtretad ned på en stol och sade: ”jag bryr mig inte om er, för ni bara äro elaka”.
Vid dessa ord slängde hon disktrasan på golvet och såg sur ut. I detsamma kom frun i huset, som var en sträng och ordentlig människa, ut i köket. När hon såg disktrasan på golvet och den övriga oordningen, förstod hon genast att det var Lisa som hade gjort det. Hon blev mycket ond och sade till henne: ”skall du då aldrig sluta med detta slarv, om du ej blir ordentlig får du flytta. Gå nu genast ut och mjölka”!
Lisa tog spannen och gick ut i ladugården. Bäst hon satt där och mjölkade fick hon höra en röst, som sade: ”kan du inte försöka att bliva ordentlig”? Lisa såg upp. ”Vad var det?”, tänkte hon.
Hon tittade sig omkring och då såg hon i bortersta vrån av ladugården en liten tomte med grå colt och röd toppmössa. Hon förstod genast att det var gårdstomten. Men hon blev så häpen, att hon kunde inte säga något.
När hon mjölkat alla korna gick hon in. Men där kunde ingen förstå henne. Hon förrättade sina sysslor, som den ordentligaste människa i hela världen. Men när de andra frågade henne varför hon blivit så ordentligt, svarade hon inte. Hon hade på samma gång, som hon blivit ordentlig, även blivit allvarlig och tyst av sig. Hon sjöng aldrig så glatt som förr.
Nu fick den lille tomten nya bekymmer. Han var mycket glad över att hon blivit ordentlig, men han ville så gärna att hon skulle bliva glad också. Men orsaken till att Lisa var så ledsen var att den enda gång tomten hade talat vid henne hade förebrått henne för något. Hon ville så gärna att tomten skulle visa sig en gång till för henne, så att hon kunde få säga att hon försökt bliva ordentlig.
En dag när hon satt och mjölkade, tittade hon som vanligt bortåt vrån om inte tomten ville visa sig. Då fick hon se honom där han tittade så vänligt på henne och sade: ”tack snälla Lisa för att du blivit ordentlig”. Så försvann han.
Nu blev Lisa med ens glad. Tomten hade ju visat sig och sagt, snälla Lisa, till henne. Hon trallade och sjöng som förut, men det var ingen, mer än tomten, som visste varför. Lisa hade blivit så förändrad, och hon var tacksam mot tomten hela sitt liv, för det att han hjälpt henne bliva ordentlig.
