Efter lunch ringer en kvinna upp och säger att någon Gunnar har man ännu inte begravt.
 Min pappa är inte bara borta, han är försvunnen. hon försäkrar att hon inte sett fel i sina papper och ber mig kontakta begravningsbyrån.


På Bardels begravningsbyrå säger man föga övertygande att man tror att det skickats ett fax i december, men ber att få återkomma.

Efter en knapp kvart ringer de upp och ursäktar sig – faxet har tydligen inte gått fram, eller det kanske inte har skickats överhuvudtaget, men ingen skada skedd, gravsättning brukar ändå inte ske förrän i april och det är ju nu. Han ska genast se till saken.

Så pappa är försvunnen lika lätt som ett fax.
Jag frågar var askan efter pappa egentligen finns, och Bardels byrå tror att det står en urna på krematoriet i Skogskyrkogården med hans namn på.

Men för mig kvittar det var askan, benen, det tunna jordiska, är. Han må vara försvunnen, ingenstans, en fis i evigheten som han själv uttryckte det; men för mig är han ständigt närvarande, alltid med. Jag minns vår tid, jag minns våra resor, jag minns…
Jag minns honom i England, där han väckte min kärlek till teatern. Och till banana split för den delen. Jag minns honom i Frankrike.

Ahhhh. La France. Jag tror en stor del av pappa finns i Paris, vårens stad framför andra. När andra världskriget tog slut, liftade han otåligt ner till Cheymps elajse. Han glömde aldrig det uttalet, Chejmpzzz elajse. Det var en amerikansk soldat, en av de sista, som frågade honom var den gatan låg, och eftersom de stod under triumfbågen, kunde pappa bara peka svepande med armen; Let me introduce to you – Cheimpzzzz elajse.

När du går mot minneslunden på Katarina kyrkogård med kyrkan i ryggen, passerar du först Lars Wivallius grav. 
Wivallius var en äventyrare som dog 6 april 1669. Han var också naturpoet och en ryktbar bedragare som fick tillbringa flera år i fängelse. Det var huvudsakligen där han utövade sin diktargärning. Bland annat skrev han ”Klage-wijsa öfwer thenna torre och kalla wåhr”, 22 verser utgivna 1642.


Lars skulle nog gillat 6 april 2007. Eller varför inte 18 april, dagen när årets björk slog ut ordentligt utanför mitt fönster. Våren idag på Katarina kyrkogård var väl värd att diktas om.

Idag är jag någons ögon, näsa och röst.
 Jag känner våren åt honom för jag tror att det här var hans tid.

Jag vill känna våren åt min pappa också, för jag vet att det här var verkligen hans tid.
Bredvid Wivallius ligger Stig Sjödin, också han poet, och på sin gravsten har han diktat att ”Det är genom att beskriva kärleken som vi gör rädslan maktlös.”


Några meter längre fram finns stenen över Cornelis Vreeswijk som dog 12 nov 1987. Dagen innan min pappa gick bort, fast 19 år tidigare.

Mitt emot honom Putte Wickman, som pappa gärna lyssnade på, sen Git Magnusson som dog samma dag som min pappa fast fem år tidigare. Så några meter till och där är Anna Lindhs grav. Hon dog en vecka innan min pappa fyllde 76.
 Ju närmare jag kommer minneslunden, ju mer associationer får jag till min pappa. Det är nu bara femton meter kvar.

Hon var ung och vacker.
Inte så ung att hon inte visste vad hon gjorde, men ung nog att bejaka sina känslor och leva i nuet utan några djupare tankar på framtiden. Kanske man kan säga ung nog att vilja leva upp sina drömmar.

Och hon var vacker nog att få sina drömmar att gå i uppfyllelse. Snart 30 år, omsvärmad och uppvaktad. Ung nog att bli lagom förälskad, vacker nog att hålla männen på avstånd. Judit Eriksson, min farmor, slängde en blick i spegeln och gick ut.

När den sista tonen från orgeln klingade ut i Caroli kyrka, satt kantorn Herman Åkerberg kvar med handen på klaviaturen. Människorna därnere i kyrkosalen började röra på sig, någon tittade upp på Herman och nickade, men han såg det inte. Den här dagen var hans tankar redan hos den unga, vackra Judit som var småskollärare för hans yngsta barn. Hon hade vid ett tillfälle undsluppit sig att hon ville lära sig hantera en orgel, och han hade erbjudit sig att visa henne grunderna. De hade bestämt att hon skulle komma efter mässan, inte för tätt inpå men ändå i så pass god tid att han kunde sitta kvar och vänta in henne.

Hon kanske redan var på plats?

Han böjde sig ut en bit, men såg henne inte. Kyrkan var helt tom nu, sånär som på en ensam stackare som ännu inte rest sig ur bänken. Herman satte sig tillrätta och började spela ett orgelstycke som han själv komponerat. Det lät mäktigt i den tomma kyrkan. Verdi, Händel, Bach och Åkerberg. Musiken fyllde åter upp tomrummet och Herman förlorade sig i tiden.

Judit snubblade ut ur porten och höll på att ramma sin granne, Holger.

– Oops lilla stumpan, skrattade han och tog tag i hennes axlar, aningen för länge för att bara hindra henne från att falla.

– Och vart ska vi iväg idag, med en sådan hast?

Han talade så där, nästan som en pilsnerfilm, tänkte Judit. Men han var oförarglig, och dessutom brukade han vattna hennes blommor när hon var borta några dagar. Hade hon haft en katt så hade han säkert tagit hand om den också.

– Jag ska ta orgellektioner, och jag är lite sen, urskuldade hon sig, samtidigt som hon milt slingrade sig ur hans faderliga grepp, och hastade nerför gatan mot Caroli kyrka.
Det var december månad 1925. Det var runt Lucia. Kanske var det rent utav på Judits födelsedag, den 10 december. Det var bara två timmar kvar innan Judit skulle bli gravid.

Vad som hände där i Caroli kyrka, runt lucia 1925, vet bara Judit, Herman och Gud. Kanske hade Herman köpt en present till Judit. Inte ett etui med kaffeskedar i silver, det fick hon senare. Kanske hade han skrivit en dikt som han deklamerade, kanske sjöng han med sin kraftfulla röst till orgelns toner. Han var känd för att då och då brista ut i sång, när han kände för det. I så fall var det säkert en romantisk visa med hjärta och smärta. Herman visste hur man spelade på hjärtats strängar. Han hade lätt att bli förälskad.