När du går mot minneslunden på Katarina kyrkogård med kyrkan i ryggen, passerar du först Lars Wivallius grav. 
Wivallius var en äventyrare som dog 6 april 1669. Han var också naturpoet och en ryktbar bedragare som fick tillbringa flera år i fängelse. Det var huvudsakligen där han utövade sin diktargärning. Bland annat skrev han ”Klage-wijsa öfwer thenna torre och kalla wåhr”, 22 verser utgivna 1642.


Lars skulle nog gillat 6 april 2007. Eller varför inte 18 april, dagen när årets björk slog ut ordentligt utanför mitt fönster. Våren idag på Katarina kyrkogård var väl värd att diktas om.

Idag är jag någons ögon, näsa och röst.
 Jag känner våren åt honom för jag tror att det här var hans tid.

Jag vill känna våren åt min pappa också, för jag vet att det här var verkligen hans tid.
Bredvid Wivallius ligger Stig Sjödin, också han poet, och på sin gravsten har han diktat att ”Det är genom att beskriva kärleken som vi gör rädslan maktlös.”


Några meter längre fram finns stenen över Cornelis Vreeswijk som dog 12 nov 1987. Dagen innan min pappa gick bort, fast 19 år tidigare.

Mitt emot honom Putte Wickman, som pappa gärna lyssnade på, sen Git Magnusson som dog samma dag som min pappa fast fem år tidigare. Så några meter till och där är Anna Lindhs grav. Hon dog en vecka innan min pappa fyllde 76.
 Ju närmare jag kommer minneslunden, ju mer associationer får jag till min pappa. Det är nu bara femton meter kvar.