Efter lunch ringer en kvinna upp och säger att någon Gunnar har man ännu inte begravt.
 Min pappa är inte bara borta, han är försvunnen. hon försäkrar att hon inte sett fel i sina papper och ber mig kontakta begravningsbyrån.


På Bardels begravningsbyrå säger man föga övertygande att man tror att det skickats ett fax i december, men ber att få återkomma.

Efter en knapp kvart ringer de upp och ursäktar sig – faxet har tydligen inte gått fram, eller det kanske inte har skickats överhuvudtaget, men ingen skada skedd, gravsättning brukar ändå inte ske förrän i april och det är ju nu. Han ska genast se till saken.

Så pappa är försvunnen lika lätt som ett fax.
Jag frågar var askan efter pappa egentligen finns, och Bardels byrå tror att det står en urna på krematoriet i Skogskyrkogården med hans namn på.

Men för mig kvittar det var askan, benen, det tunna jordiska, är. Han må vara försvunnen, ingenstans, en fis i evigheten som han själv uttryckte det; men för mig är han ständigt närvarande, alltid med. Jag minns vår tid, jag minns våra resor, jag minns…
Jag minns honom i England, där han väckte min kärlek till teatern. Och till banana split för den delen. Jag minns honom i Frankrike.

Ahhhh. La France. Jag tror en stor del av pappa finns i Paris, vårens stad framför andra. När andra världskriget tog slut, liftade han otåligt ner till Cheymps elajse. Han glömde aldrig det uttalet, Chejmpzzz elajse. Det var en amerikansk soldat, en av de sista, som frågade honom var den gatan låg, och eftersom de stod under triumfbågen, kunde pappa bara peka svepande med armen; Let me introduce to you – Cheimpzzzz elajse.