Hon var ung och vacker.
Inte så ung att hon inte visste vad hon gjorde, men ung nog att bejaka sina känslor och leva i nuet utan några djupare tankar på framtiden. Kanske man kan säga ung nog att vilja leva upp sina drömmar.

Och hon var vacker nog att få sina drömmar att gå i uppfyllelse. Snart 30 år, omsvärmad och uppvaktad. Ung nog att bli lagom förälskad, vacker nog att hålla männen på avstånd. Judit Eriksson, min farmor, slängde en blick i spegeln och gick ut.

När den sista tonen från orgeln klingade ut i Caroli kyrka, satt kantorn Herman Åkerberg kvar med handen på klaviaturen. Människorna därnere i kyrkosalen började röra på sig, någon tittade upp på Herman och nickade, men han såg det inte. Den här dagen var hans tankar redan hos den unga, vackra Judit som var småskollärare för hans yngsta barn. Hon hade vid ett tillfälle undsluppit sig att hon ville lära sig hantera en orgel, och han hade erbjudit sig att visa henne grunderna. De hade bestämt att hon skulle komma efter mässan, inte för tätt inpå men ändå i så pass god tid att han kunde sitta kvar och vänta in henne.

Hon kanske redan var på plats?

Han böjde sig ut en bit, men såg henne inte. Kyrkan var helt tom nu, sånär som på en ensam stackare som ännu inte rest sig ur bänken. Herman satte sig tillrätta och började spela ett orgelstycke som han själv komponerat. Det lät mäktigt i den tomma kyrkan. Verdi, Händel, Bach och Åkerberg. Musiken fyllde åter upp tomrummet och Herman förlorade sig i tiden.

Judit snubblade ut ur porten och höll på att ramma sin granne, Holger.

– Oops lilla stumpan, skrattade han och tog tag i hennes axlar, aningen för länge för att bara hindra henne från att falla.

– Och vart ska vi iväg idag, med en sådan hast?

Han talade så där, nästan som en pilsnerfilm, tänkte Judit. Men han var oförarglig, och dessutom brukade han vattna hennes blommor när hon var borta några dagar. Hade hon haft en katt så hade han säkert tagit hand om den också.

– Jag ska ta orgellektioner, och jag är lite sen, urskuldade hon sig, samtidigt som hon milt slingrade sig ur hans faderliga grepp, och hastade nerför gatan mot Caroli kyrka.
Det var december månad 1925. Det var runt Lucia. Kanske var det rent utav på Judits födelsedag, den 10 december. Det var bara två timmar kvar innan Judit skulle bli gravid.

Vad som hände där i Caroli kyrka, runt lucia 1925, vet bara Judit, Herman och Gud. Kanske hade Herman köpt en present till Judit. Inte ett etui med kaffeskedar i silver, det fick hon senare. Kanske hade han skrivit en dikt som han deklamerade, kanske sjöng han med sin kraftfulla röst till orgelns toner. Han var känd för att då och då brista ut i sång, när han kände för det. I så fall var det säkert en romantisk visa med hjärta och smärta. Herman visste hur man spelade på hjärtats strängar. Han hade lätt att bli förälskad.