Så här var det …

Frimärkena som hittade hem

Frimärkena som hittade hem

Frimärken från förr

Det hände sig vid juletiden 1962, att vår dåvarande konung fyllde 80 år.
Eftersom familjen då var skatteskrivna i Nicolai församling, liksom alla utlandsboende på den tiden, så skickade vår farmor små presenter till sina barnbarn via långsam post som bara gudarna vet hur den hittade till Afrika.
Men då och då damp breven ner, och en speciell dag kom också ett brev till Anders, fyllt med nyutgivna frimärken som manifesterade konungens födelsedag.

Anders lade med darrande hand undan de värdefulla frimärkena, under ett skrivbordsunderlägg för att de skulle ligga säkert. Då och då lyfte han på underlägget, bara för att se att skatten fanns kvar. Han brukade känna lite på märkena, han läste texten, kanske luktade han lite på dem. Ytan var något sträv när Anders till sist drog fingrarna över den, innan han försiktigt lade tillbaka frimärkena igen, i sitt gömställe, under skrivbordsunderlägget.

De var bruna och blå, läckert avlånga samt 10 öre dyrare än alla andra frimärken. Den tioöringen skulle gå till att stödja svensk kultur, stod det på frimärkena.
“Undervisning, bibliotek, museer, vitterhet, historia, antikviteter, språkvetenskap, filosofi, musik, arkiv, naturvetenskap, medicin, de fria konsterna.”
Allra sist stod det “Skådespelarkonst”.

Det där med att stödja konsten var lockande. Anders brukade drömma om vilken konst han skulle stödja, kanske utöva, i framtiden.

Men så en dag hände det oförklarliga, det som inte fick hända, det katastrofala. När Anders lyfte på skrivbordsunderlägget var frimärkena borta. De fanns inte där.

Det gick en våg av besvikelse, sorg, förundran och misstänksamhet genom hans vid den tiden rätt tunna kropp. En känslostorm som bubblade sig fram via ådror, muskler, tarmar, ben och nerver, en känslostormande våg som samlade sig till en tsunami som till slut sköljde över skrikcentrum och blev till ett vrål som fyllde huset med ett utdraget “ÅÅÅÅÅSSSSAAA” med tillägget “Varför har du snott mina märken.”

Det som sedan hände är för mig än idag inlindat i ett glömskt barmhärtigt töcken, men även om det inte inbegrep våld av något slag, så har jag en känsla av att det inte är något som jag idag kan vara stolt över. Åsa kan säkert fylla i mina minnesluckor, men det är tveksamt om jag skulle uppskatta det. Kanske skulle jag inte ens finna hennes minnesbilder troliga, jag menar, varför har hon redan från tidiga år ägnat sig åt “skådespelarkonst”?

Hursomhelst – döm om min förvåning när jag nu, idag, så här 53 år senare, återfinner Kung Gustavs frimärken. Jag sitter vid ett nytt skrivbord, mitt skrivbordsunderlägg är nu en musmatta och frimärkena ligger i ett halvt genomskinligt kuvert intill mitt tangentbord. Jag vet inte hur de kom hit, jag vet inte var de varit, men jag vet vart de ska.

Innan jag imorgon skickar dem för gott till Åsa, så för jag en sista gång in mitt finger försiktigt i kuvertet, känner lite på frimärkenas sträva yta och läser delar av texten tyst för mig själv.
“För svensk kultur”.
“Skådespelarkonst”.

Inatt ligger de säkert under min musmatta.

Ingrid Bergman 100 år

Ingrid Bergman 100 år

Ingrid Bergman 100 år

I år skulle Ingrid Bergman blivit 100 år, vilket uppmärksammas världen över. Filmen “Jag är Ingrid” kan rekommenderas. Den 20 augusti gavs det ut frimärken med hennes bild på, både i Usa och Sverige.
Om man pallrade sig till postmuseum den dagen, så kunde man få alla märken förstadagsstämplade, och det kan göras på många sätt. En del signerades av Stina Wirsén, som ritat ett av märkena.
Så här blev det.

Ingrid Bergman 100 år

Ingrid Bergman 100 år

Ingrid Bergman 100 år

Och så kom det ut några frimärken med svampar dessutom, de vanligaste du kan hitta i skogen. Så här såg de ut.

svampar

Ett klick på myggbettet lindrar

Ett klick på myggbettet lindrar

myggbett

När regnet piskat bort den sol som man trodde skulle komma med midsommar, så gav det utrymme för vår inre städpatrull. Idag blev det en djupdykning under handfatet i badrummet. Avloppsrensning och skåpgenomgång.

Det som ryms i det skåpet tar upp halva vardagsrummet när det sprids ut för att sorteras. Plåster från 1981 samsas med tryckförband från 1973 och våtservetter från 1990-talet. Och så dök den lilla gröna saken upp. Ingen bruksanvisning, inget schatull, bara löst nerslängd bakom en fotfil och tre luskammar i plast.

Efter lite googling visade det sig vara en liten elektronisk manick som hette Mosquito-click, också känd under namnet Zanza-click. Den är tillverkad i Italien och har fått sitt namn efter “zanzara” som betyder mygga på italienska.

Meningen är att man ska klicka i tjocka änden för att alstra ström i den smala, och när man gör det på ett bett från mygg, hästbromsar eller små maneter så slutar det klia och eventuell svullnad går ner. Jag har inget som helst minne att jag köpt den, men jag kommer inte ihåg att jag köpt tre luskammar heller så…

Nu har det slutat regna, så då ska jag låta en mygga bita mig, och testa den fantastiska Zanzaraklickaren. Och medan jag väntar för att se om den har utlovad effekt, ska jag i vanlig ordning smälla övriga myggor som tror att jag är ett frukostbord.

En dag på stan i maj

En dag på stan i maj

En dag i maj, för exakt en månad sedan, gick jag runt stan och hittade några av de smultronställen som Stockholm är så fullt av. Fram tills idag har jag levt i förvissningen om att jag lagt ut mina nyfunna smultronställen på bloggen, men det hade jag inte, så här kommer de en månad senare.

välkommen
Det finns ställen att bo på i ‪Stockholm‬. Och så finns det STÄLLEN.

välkommen

På bänkarna där bakom ‪‎Cornelis‬ ligger två män framför ‪Stockholms‬ vackraste utsikt, i djup sömn medan deras tomma ölburkar plåtrullar lite lätt i vinden.

välkommen

välkommen

När de här fanns över hela stan och dessutom fungerade. Då behövde man aldrig gå törstig.

välkommen

Den spanska handen som påminner om ett inbördeskrig för så länge sedan, att de svenskar som åkte dit och deltog nu bara blir ihågkomna en gång om året, första maj.

välkommen

Här följer lite bilder från Dahlströms trappor.

välkommen

välkommen

välkommen

välkommen

välkommen

välkommen

välkommen

Det har snöat idag i ‪Stockholm‬. Det har snöat blomblad på ‪Medborgarplatsen‬.

välkommen

Hur man än vänder sig, har man alltid hela ‪livet‬ framför sig.

Stairway to heaven och nästa års blogg100

Stairway to heaven och nästa års blogg100

stairwaytoblogg100

Så är Blogg100 över för denna gång och jag tackar för mig. Mest tackar jag blogg100 för att den fått mig motiverad att samla material om konsten på Norra begravningsplatsen i Solna, var kändisarna ligger begravda samt uppdatera AP-förlagets hemsida. Och så har jag hunnit rensa lite annat som legat och skvalpat i gränderna i mina internetkvarter.

100 dagars bloggande har resulterat i 537 inlägg här på min speciella #blogg100 sida, med en slutspurt där jag lade ut ett inlägg i timmen under 10 dygn. Allt i upptäckarglädjens anda för att bli mer insatt i hur saker och ting fungerar. Och ibland hur de inte fungerar alls.

Tar jag inte fel så var detta fjärde året som jag blogg100ade, och jag har lyckats gå i mål alla åren. Tack vare blogg100 har jag tidigare under åren fått en bok färdig, satt upp en utställning med hejigen-bilder, fått i uppdrag att hantera flera hemsidor och, inte minst, upptäckt många andra fotografer och bloggare som inspirerat och underhållit. Vem vet vad som ligger i framtiden.

Nu kommer domänen arhammar.eu att få fortsätta ett vardagsliv som experimentverkstad, för att kanske åter blomma upp om ett år när det blir #blogg100 dags igen.

Men då kommer det säkert att bli i en helt annan form, med ett helt annat innehåll och med den teknik som kommer att finnas då.

Blogg 100 triggar kreativiteten hos mig, och sådana energikällor behövs. Tack för det Fredrik Wass. Så, vi ses om ett år om inte förr!

Jag går förbi Fogelströms hus på Fjällgatan

Jag går förbi Fogelströms hus på Fjällgatan

Fogelströms hus

Här ovan är Per Anders Fogelströms hus på Fjällgatan i Stockholm, och här nedan är den utsikt han hade. Det måste ha varit väldigt inspirerande. 1973 var jag där som 21-åring och intervjuade honom för en tidning som vi gjorde på journalisthögskolan. Han var väldigt tillmötesgående, svarade snällt på mina frågor och log mot min kamera. Efter intervjun hade han ingen brådska, utan han bjöd på kaffe, vi pratade om Stockholm, utsikten från hans fönster, min utbildning och vad jag gjorde på fritiden.
Han tog sig tid, och så här i backspegeln 40 år senare konstaterar jag att han inte bara tog sig tid, han gav mig av den också.
Det tyder på ett stort och generöst hjärta. 2017 är det 100 år sedan han föddes.

Fogelströms hus

Berättelsen om Oscar Wildes försvunna snopp

Berättelsen om Oscar Wildes försvunna snopp

Oscar Wilde

Oscar Wilde föddes i Dublin 1854. I en av stadens parker sitter han som målad staty på en sten, med blicken vänd mot sitt födelsehus. Jag tar en bild. Två år senare står jag framför hans grav som finns på Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Även här tar jag en bild.

Efter sin död på Hôtel d’Alsace 1900, begravdes Wilde först i en anonym grav på Bagneaux-kyrkogården. Men 1908 flyttades han till sin nuvarande plats, och 1912 kom gravmonumentet på plats, en sfinx-skulptur av Jacob Epstein. Han skulle jobba vidare på plats.

Monumentet rönte stor uppståndelse, både för sin tidsotypiska stil men framförallt för exponeringen av könsorgan. De måste döljas och det gjordes med hjälp av en presenning och en gendarm som stod på plats intill. En dag när Epstein kom till kyrkogården, hade man till och med lindat in genitalierna i gips, eftersom testiklarna ansågs för stora.
Konstnären ombads att antingen kastrera eller dölja härligheten under ett fikonlöv.

Efter två år under presenning och med en gendarm intill, invigdes monumentet med ett täckande bronsstycke i form av en fjäril. Epstein var rasande och vägrade infinna sig vid avtäckningen.
Den kände poeten och ockultisten Aleister Crowley ledde ceremonin. Några veckor senare gick han tillbaka och plockade bort bronsfjärilen, hängde den runt halsen och sökte upp Epstein med budskapet att hans verk nu visades som det var tänkt.
Fram till 1961 skedde inte mycket mer än att den blottade pungen glänste allt mer av alla besökares smekningar, samtidigt som den övriga statyn åldrades i vanlig oputsad ordning.

Då beslöt sig några äldre brittiska damer för att ta saken i egna händer, och hackade bort allt som de tyckte var oanständigt, helt och hållet. Dagen efter samlades de bortknackade delarna in av kyrkogårdens restaureringsavdelning och användes under många år som brevpress på kontoret.

Någon gång i mitten av 1980-talet började turister att kyssa monumentet, och genom åren överhöljdes monumentet med läppstift, till den grad att det till slut sakta förstördes. Så 2011 rengjordes monumentet av Oscar Wildes efterlevande och man satte upp skyddsglas runtom för att göra det kyssäkta. På graven står en strof:

Men allt är gott, han har nu nått till livets slutstation,
och andras tårar bräddar snart medkänslans spruckna krus.
De utstötta som sörjer jämt, de sörjer honom nu.

IMG_0652

Här ligger Astrids Bröderna Lejonhjärta

Här ligger Astrids Bröderna Lejonhjärta

ALbroderna
Här ligger bröderna Nils och Bertil Bergström begravda, och detta är den ena av de två gravar som inspirerade Astrid Lindgren att skriva om Bröderna Lejonhjärta. Hon promenerade ofta förbi stenen efter att ha besökt sin mans grav.
Den andra graven som sägs ha inspirerat Astrid, är ett brödrapar som ligger begravda i Vimmerby.

Villorna på Lindhagens kulle

Villorna på Lindhagens kulle

ARH_2730

August Strindberg kallade den här delen av Norra begravningsplatsen för fåfängans kulle, och där ville han inte ligga. På vissa ställen påminner det om ett villa och radhusområde, ett väldigt lugnt sådant. Man kan nog säga att Lindhagens kulle, som toppas av minneslunden, är ett monument över en sekelskiftsepok som svunnit, även om många av namnen på gravarna fortfarande syns i vårt samhälle på det ena eller andra sättet.

ARH_2716

ARH_2715

Och trots att gravmonumenten står rätt tätt på kullen, så finns det ändå utrymme för viss förtätning och nybyggnation.

ARH_2713

ARH_2714

När löven blåser

När löven blåser

ARH_2754

När vinden leker sig fram längs begravningsplatsens gångar, passar löven på att åka snålskjuts till någon samlingsplats längre fram.

När gravstenen blir konstverket

När gravstenen blir konstverket

IMG_3463

Det finns tillfällen då hela gravstenen på Norra begravningsplatsen i Solna blir ett verk i sig. Här är några som sticker ut.

IMG_3172

ARH_3640

ARH_2471

ARH_0860

En grav i delar

En grav i delar

IMG_3445

Jag vet inte vad som hänt, men ibland blåser det väldeliga på kyrkogården. Jag har också sett ett gäng på fyra rådjur som hoppade över en häck. Kanske någon som hoppat fel?

Den lille ekorren

Den lille ekorren

ARH_3597

För jag ska samla nötter, från morgon och till kväll. Femton åt min syster och tjugo till mig själv.

Den okända graven i Solna

Den okända graven i Solna

ARH_3657

Mitt emot den mäktiga Millesstatyn som står över Gösta Ekmans grav, ligger ett stort fält som kallas för kvarter 15D. Det är ett gammalt kistområde, men nu står där bara en liten sten, ensam mitt på ängen.
Ingen verkar veta när den stenen hamnade på plats, vem som ställt dit den eller varför den bär namnet Margie.

ARH_3656

Sedan tidigare, precis i kanten av samma fält, finns det en liten oansenlig sten som det står Sara på, (1909-1912). Sara var en liten flicka som tre år gammal dog i lungtuberkolos. Hon har antagligen fått symbolisera många andra, för vid stenen finns det ofta fräscha blommor. Vid okända Margies sten finns det några plastfigurer och en lykta, och då och då hamnar även en mindre bukett runt den stenen också.

IMG_4787
Saras oansenliga grav

Årets äggjakt avklarad

Årets äggjakt avklarad

mystiska bägaren

Station fem i årets skattjakt:

“Näh, vidare, mot Krok, Storpåsse och hans medhjälpare, mellanpåssarna! Tjolawobalong! Nu ska vi göra en trollerihittagodisskattbrygd. Vi behöver sex ingredienser. Återvänd till köket! Ni behöver en andesked att ta med.
• En tesked tranbärsjuice -TJO
• En tesked chokladpulver- LA
• En tesked bubbelvatten – WO
• En tesked sirap – BA
• En tesked dundermjöl -LONG.

Ge blandaren din ingrediens. Låt Morfarfar dricka den färdigblandade drycken, så blir han konstig och kommer att säga en ledtråd till var och en. Men han dricker inte om ni inte säger trollformeln.”

mystiska bägaren

Dom sa trollformeln. Min mage repar sig så sakteliga medan jakten går vidare…

mystiska bägaren

mystiska bägaren

VM i fotboll 1958

VM i fotboll 1958

Råsunda

Här stod jag med min pappa 1958 och såg hur de spelade VM i fotboll på Råsunda.
När de nu har rivit södra läktaren, ja hela stadion, så kan man få en känsla hur det var. Vi hade transistorapparater och såg åtminstone halva plan. Idag befolkas parken, eller kullen snarare, av A-laget som sitter utspridda lite överallt på det som förr vare första parkett, och dessutom vår kälkbacke. Ingen tittar längre bort mot Råsundastadion, och de som halkar nerför sluttningen mot busstorget har varken kälke under rumpan eller skidor på fötterna.

Solförmörkelsen 2015

Solförmörkelsen 2015

Solförmörkelse

Min selfie av solförmörkelsen idag. Totalt tog det ungefär två timmar för månen att passera solen, från höger till vänster.
Solförmörkelsen kulminerade vid elvatiden här i Frösunda.
Det här var den mest omfattande solförmörkelsen i Sverige under överskådlig tid. Det dröjer till 2039 innan jag får chansen att se något likande igen. Då ska jag ställa mig på samma plats och ta en selfie, eller vad det kan heta i framtiden.

Solförmörkelse

Min blogg fyller strax innan Hilda

Min blogg fyller strax innan Hilda

hilda fyller nio år
Hilda fyller 9.

Det första inlägget här på min blogg handlade om att det var det första inlägget på min blogg. Det var den 10 mars 2006.
Mitt andra inlägg kom nästa dag och var en dikt om vänner som tagit slut.

Jag har skaffat nya vänner, för de gamla har tatt slut
det finns inga som jag känner, som jag har känt förut
De nya verkar coolare, fräschare på nåt sätt
med såna justa polare, blir livet riktigt lätt
och om sen någon spolar´e, så gör på samma sätt

Mitt tredje inlägg kom den 12 mars och där hade jag fått blodad tand, med en sammanfattning om allt som skulle komma under de närmaste åren. Så här i backspegeln kan jag konstatera att planeringen höll rätt bra, förutom att jag kanske inte haft ett inlägg varje dag, om man undantar de fyra #blogg100 perioderna. Men 2708 inlägg har det i alla fall blivit under min bloggs nio år, illustrerat med 3611 bilder.

Och sen kom fjärde bloggdagen då lilla Hilda föddes, och igår fyller Hilda 9 år samtidigt som hon skrinnade in på isen med AIKs damer i bandyfinalen. Tiden går fort.
Grattis Hilda!
bandy på isen

Hilda är hon med svarta hjälmen.

På premiär med Dyke Hard

På premiär med Dyke Hard

Dyke hard

Den svenska filmen Dyke Hard hade premiär och av en oviss anledning var jag på plats med Vip biljett och allt. Resultatet av en frågetävling som jag vunnit och en slogan jag skrivit gjorde att jag kunde dricka en skvätt vitt vin, ta lite chips, twistchoklad och titta på filmen.
Jag skulle väl placera filmen i samma kategori som Calle P med Carl Gustaf Lindstedt från 1965. Den hamnar liksom utanför betygssystemet, och mäts med en annan skala, nedanför 1 stjärna, 1 soffa, 1 raket eller vad man nu mäter med. Det är en film för de initierade, en Antingen/Eller film, ungefär som när man ser förskolebarnen spela teater i gympasalen. Är de ens egna så tjuter man och stampar takten, är det några andra bläddrar man förstrött på mobilen. Antingen/Eller. Och jag satt på plats 42 och vann en Dyke Hard tröja. Jo jo.

Dyke hard

Rulltrappan står stilla och jag med den

Rulltrappan står stilla och jag med den

snograv

Jag gick uppför Östermalms rulltrappor idag. Lite klämkäckt rätt snabbt, fast den var lång.
Men det var som mördarbacken i Falun, skuttar man bara på i slutet så är det ju klart sen. Men…
Då var det bara en platå, och sen en lika lång trappa till?!! Ingen återvändo. När den var avverkad så var jag det med. Mörka tankar intog mig. Inte ens tiggarens “hej hej” vid t-banans utgång fick något svar den här gången.
Ska det va så #@#&/ svårt att rulla igång en trappa?! Tips: Sätt 100 pers och svetsa, banka, sy och muttra ihop trapph-tet. Dygnet runt. Hela tiden.

Den lilla dolda gravstenen

Den lilla dolda gravstenen

snograv

Det finns en grav på Norra begravningsplatsen som kämpar mot naturen. Ja det kanske finns flera, men den här har liksom förlorat redan innan matchen börjar.
När den är gömd i snö känns det omöjligt att den ska komma upp i tö. När tallarna runt om fäller sina kottar, räcker det med två eller tre för att den ska döljas och när vårgräset tar fart och böjs i en stilla vind, täcks den platta stenen åter lätt över. Den gröna lappen på gravnumret garanterar dock att någon kommer att klippa gräset vid behov, så då och då får stenen se solen.

Första gången jag såg graven var när jag helt oförhappandes råkade trampa på den, på väg mot en ståtligare grav en bit bort som jag skulle fotografera. Greta Rydberg stod det på stenen. Hon levde mellan 1897 och 1993. Under den platta stenen ligger många människor begravda, Och när Greta hamnade där var det första gången på 70 år som någon lades ner i den. Greta var översättare och skrev några böcker själv. Hon var dessutom min fars gudmor, vilket på ett ödesmättat sätt stod klart för mig när jag senare kontrollerade om det verkligen var den Greta som jag faktiskt träffat.

Att det var just den graven jag snubblat över kanske bidrog till att jag nu, vid ett senare snögloppigt tillfälle, plötsligt hörde en strof i mitt huvud. ett budskap som klart och tydligt gick igenom kottar, gammalt gräs och töande snö.

Du trampar på min grav, ädle herre,
jag kan ju gå itu dessvärre.
Placera din fot på annat sätt,
Visa omtanke, visa vett.

En vild fikastund i Solna centrum

En vild fikastund i Solna centrum

solnacmetro1

Det verkar ha gått vilt till på busstorget i Solna centrum under dagen. Vildare än vanligt. För där på bänken låg en mastodontsemla på ett tidningsuppslag, väldigt halväten. En bit bort låg dagens upplaga av Metro utspridd över torget. Kan det vara så att någon semleätare plötsligt fick syn på en artikel i tidningen som hen inte gillade, och därför lämnade godsaken åt sitt öde och rusade bort till tidningsstället för att ta kål på resten av upplagan?

solnacmetro2

Min presentation på vernissagen i Solna av Hejigen

Min presentation på vernissagen i Solna av Hejigen

välkommen

Många kom på vernissagen idag.

Välkomna att ta del av mitt hobbyprojekt som jag kallar för Hejigen.
Jag föddes 1951 och bodde mina första 6 månader på Aspvägen i Hagalund, innan vi flyttade till de nybyggda lägenheterna på Skytteholmsvägen 24.
Redan det var en tidsresa, från den sunkigaste oglamorösa delen av Hagalund till lyxen i en ny lägenhet, utan pappväggar. Det kanske har bidragit till att jag har så lyckliga minnen från mina första sex barnaår.
Sedan har jag bott lite överallt fram till för 5 år sedan, då jag kom tillbaka till Solna, Frösunda denna gång. Fräscht och nytt det med.
I samband med ett bokprojekt för snart 10 år sedan, där jag skrev dagbok i 44 dagar som 14-åring och sedan återigen 40 år senare, samma dagar, tog jag en ny version av mitt konfirmationskort, på samma plats, i samma pose men 40 år senare.
Det blev som ett möte med mig själv, över tid och rum, och när jag senare flyttade till Solna kändes det spännande att utveckla idén med de fotografier jag hade av mig som liten i Solna.
Att hitta den exakta platsen för var en bild är tagen är ibland lätt, ibland svårt. Man får leta efter sprickor i stenmurar eller stenhällar med en viss form, när inte hus och vägar räcker.
På det sättet har jag gått runt här i Solna, och på andra ställen också, och sammanfogat det gamla med det nya.
Med hejigenbilderna skapas ett återseende, och jag känner det som att de nya bilderna skapat en viss kontinuitet i livet.
Jag hoppas att utställningen inspirerar er att ta era egna hejigen bilder, och vill ni ha mer inspiration så finns det många fler bilder på min hemsida, hejigen. Där kan ni också lägga upp era egna bidrag om andan faller på.
Välkomna att gå runt.

Vernissage med Solnabilder

Vernissage med Solnabilder

hejigensolna

I min bokhylla stod ett gammalt album fyllt av bilder från förr. Det hade stått där länge, alltmer sällan öppnat.
Kanske tyckte det röda albumet att det var alltför sällan, för en dag låg en bild på golvet nedanför den hylla där albumet samlade damm.
Bilden föreställde en glad mamma, en nyfiken pojke på väg ur en vagn och en övervakande farmor.
Jag hade självklart sett bilden tidigare, det var ju jag, men plötsligt såg jag detaljer jag inte tänkt på förut. En fasad, ett nybygge, ett träd i bakgrunden, balkonger med kvällssol.
Jag förstod att bilden var tagen utanför det som senare skulle bli mitt hem under några år, Skytteholmsvägen 24. Kanske visade mamma sin svärmor den nya lägenheten, kanske var hon där för att välja tapeter eller skriva under ett kontrakt. Det var 1952.
Jag tog upp bilden från golvet och begav mig tillbaka till Skytteholmsvägen, för att se om något fanns kvar av det som var.
Jo, balkongerna har fortfarande kvällssol, trädet i bakgrunden har återvuxit och en annan mamma passerar med ett annat barn i den nya tidens vagn. Samma liv, kanske samma förhoppningar, men en annan tid.
Det var början till Hejigen.se, en fotosida där jag knyter ihop tiden. Jag vill låta de gamla bilderna få nytt liv, och ge minnena nya ramar.
Jag vill bygga broar av tid, där allt och inget är detsamma.

Nya frimärken idag

Nya frimärken idag

FDC12015

Idag kommer årets första frimärken ut. Motiven är ett känt kungapar, kända svenska musiker och kända tavlor av känd prins. Ungefär som det brukar vara.

En tur förbi bron

En tur förbi bron


Nu trettondagsåker vi traditionsenligt förbi bron i Solna där jag har ett av mina första minnen ifrån. Min mamma körde mig förbi i vagn, och stannade för att jag skulle få se bilarna åka under bron.
Jag var väl mellan 1 och 2 år. Det var en känsla av nöjdhet varje gång jag passerade stället som vuxen, som fick mig att en gång i tiden fråga mamma om jag varit där tidigare. Så minnet kan leva i sinnet från oanade unga år. Jag berättar traditionsenligt historien för min fru, vars blick outtalat, för en stund, förmedlar en önskan att jag någon gång vi passerar stället antingen drabbas av tillfällig Alzheimer eller är uppmärksam på något annat. Det kommer inte att hända.