Frimärkena som hittade hem

Frimärken från förr

Det hände sig vid juletiden 1962, att vår dåvarande konung fyllde 80 år.
Eftersom familjen då var skatteskrivna i Nicolai församling, liksom alla utlandsboende på den tiden, så skickade vår farmor små presenter till sina barnbarn via långsam post som bara gudarna vet hur den hittade till Afrika.
Men då och då damp breven ner, och en speciell dag kom också ett brev till Anders, fyllt med nyutgivna frimärken som manifesterade konungens födelsedag.

Anders lade med darrande hand undan de värdefulla frimärkena, under ett skrivbordsunderlägg för att de skulle ligga säkert. Då och då lyfte han på underlägget, bara för att se att skatten fanns kvar. Han brukade känna lite på märkena, han läste texten, kanske luktade han lite på dem. Ytan var något sträv när Anders till sist drog fingrarna över den, innan han försiktigt lade tillbaka frimärkena igen, i sitt gömställe, under skrivbordsunderlägget.

De var bruna och blå, läckert avlånga samt 10 öre dyrare än alla andra frimärken. Den tioöringen skulle gå till att stödja svensk kultur, stod det på frimärkena.
“Undervisning, bibliotek, museer, vitterhet, historia, antikviteter, språkvetenskap, filosofi, musik, arkiv, naturvetenskap, medicin, de fria konsterna.”
Allra sist stod det “Skådespelarkonst”.

Det där med att stödja konsten var lockande. Anders brukade drömma om vilken konst han skulle stödja, kanske utöva, i framtiden.

Men så en dag hände det oförklarliga, det som inte fick hända, det katastrofala. När Anders lyfte på skrivbordsunderlägget var frimärkena borta. De fanns inte där.

Det gick en våg av besvikelse, sorg, förundran och misstänksamhet genom hans vid den tiden rätt tunna kropp. En känslostorm som bubblade sig fram via ådror, muskler, tarmar, ben och nerver, en känslostormande våg som samlade sig till en tsunami som till slut sköljde över skrikcentrum och blev till ett vrål som fyllde huset med ett utdraget “ÅÅÅÅÅSSSSAAA” med tillägget “Varför har du snott mina märken.”

Det som sedan hände är för mig än idag inlindat i ett glömskt barmhärtigt töcken, men även om det inte inbegrep våld av något slag, så har jag en känsla av att det inte är något som jag idag kan vara stolt över. Åsa kan säkert fylla i mina minnesluckor, men det är tveksamt om jag skulle uppskatta det. Kanske skulle jag inte ens finna hennes minnesbilder troliga, jag menar, varför har hon redan från tidiga år ägnat sig åt “skådespelarkonst”?

Hursomhelst – döm om min förvåning när jag nu, idag, så här 53 år senare, återfinner Kung Gustavs frimärken. Jag sitter vid ett nytt skrivbord, mitt skrivbordsunderlägg är nu en musmatta och frimärkena ligger i ett halvt genomskinligt kuvert intill mitt tangentbord. Jag vet inte hur de kom hit, jag vet inte var de varit, men jag vet vart de ska.

Innan jag imorgon skickar dem för gott till Åsa, så för jag en sista gång in mitt finger försiktigt i kuvertet, känner lite på frimärkenas sträva yta och läser delar av texten tyst för mig själv.
“För svensk kultur”.
“Skådespelarkonst”.

Inatt ligger de säkert under min musmatta.