Oh, ett sådant härligt väder! Riktig härlig vårluft! Ljuvligt! Vad våren ändå är härlig. Och sen kommer ljuvliga sommaren! Jag undrar så mycket var jag kommer att hamna i sommar. Först skall jag vara en liten tid på Hälsö. Men sedan! Kanske jag kommer till Amerika! Det är inte omöjligt.
Ikväll är konserthusbalen, musikernas bal. Och jag, som så förfärligt gärna skulle velat gå dit, sitter här hemma och har tråkigt. Vad skall jag ta mig till? Naemi skall gå dit, den lycklige osten och Rut skall gå på “Nyan” och se “Dunungen”. Och jag… Men inte får jag klaga! Jag har väl varit och haft roligt någon gång, när de andra suttit hemma också. Och varför skall man alltid sträva efter nöje åt sig själv. Jag unnar gärna Naemi och Rut att ha riktigt roligt i kväll.
På sista tiden har jag ofta tänkt på, hur gränslöst egoistisk man egentligen är. Och jag har beslutat mig för att så mycket som möjligt bekämpa egoismen hos mig själv. Försöka att glädja andra och inte blott tillfredsställa det egna jaget. Ja, jag skall verkligen försöka. Men det blir nog inte lätt. Således, visa nu ett glatt ansikte, Judit, erbjud dig att stanna hemma, så att mamma får gå någonstans, och var vänlig och snäll mot syskonen. Försök, försök!!!!
Tänk, vad tiden går fort! Nu ha dagarna börjat bli mycket längre. Ah, vad jag gläder mig åt att det lider framåt våren. Jag älskar våren och sommaren. Oh, hur härligt det då är! Men det värsta är att de ljuvliga årstiderna gå dubbelt så fort som de andra. I april fyller jag 20 år. 20 år! Tänk att jag levat så länge. Ja – hittills har jag allt varit nöjd med min levnad. Men hur skall framtiden gestalta sig? Åh, jag mäktar inte tänka på det.
Nu har jag äntligen gett mig på något, som jag länge gått och tänkt på. Jag har nämligen börjat plombera mina tänder. Hos tandläkare Tor Carlson, Göteborgs absolut yngsta, trevligaste och vackraste tandläkare. Jag har redan plomberat 4 tänder och det är mycket bra gjort. Och vi pratar värre, när jag är där. Ja, han är verkligen för söt. I måndags voro Volrat och Bertil häruppe. Den förre för att taga adjö. Nu hade han äntligen fått avlösning och skulle resa till Stockholm.
Ett tag blevo vi två alldeles ensamma inne i sängkammaren och då passade han på och kysste mig till avsked. och jag lät det ske. Och igår var jag ute med Bertil. Och – och – han kysste mig också. Usch – vad jag är ryslig. Men, vad skall jag ta mig till? Är det mycket orätt månne?
Härligt vinterväder. Frost, snö och is, åkning i Stora Liden. Gräsligt skoj. Flera kvällar ha vi varit med Ahnfeltarna och åkt. En kväll hamnade vi på ett café vid Linnéplatsen klockan halv 12 på kvällen. Du milda värld ett sånt liv vi förde! Och i fredags voro vi tre jämte Maja och Eva bjudna till Bartold. Så var det Torsten, Arvid, Sigge och Folke Jansson. Bartold bjöd på allt möjligt gott och så satt vi och spelade “Rödskägg” så länge, att Eva försummade sista vagnen till Kviberg. Och då tog vi, våra tokingar, och bilade 8 stycken ut till Kviberg. Vi måste förstås sitta i knä på pojkarna, för att få plats. Jag satt i Arvids. Klockan halv 2 kom vi hem och fick naturligtvis en allvarlig, välförtjänt tillsägning av pappa.
Ja, jag ämnar då aldrig mer ge mig ut på något dylikt. Nu har det blivit ett sabla bråk med Eva här. Det är så omständligt så jag orkar inte beskriva det. Jag ger förresten sjutton i alltihop. Nu skall jag skriva till min älskade Gretel.
Nytt år igen. Det är rysligt vad tiden går. Detta årsskiftet har verkligen inte varit utan sina överraskningar för mig. På nyårsdagen var jag med Bertil på en riktig ordentlig promenad, gick fram och tillbaka från Långedrag.
Därute slog vi oss ned i vinterrestaurangen och drack glögg och kaffe, rökte cigaretter och tittade på havet och hade det riktigt trevligt. Bertil var rar, han pratade ju nästan hela tiden om hur mycket han tycker om mig. Men det är ju inget nytt längre. På eftermiddagen var jag alldeles ensam hemma. Söndag efter nyår voro Naemi och jag hos Blombergs på eftermiddagen. Där voro också Hasse Schutz och Dahlström från Landvetter, ingen av dem trevliga i min smak. Vi åt frukt, drack vin, spelade och dansade.
Och så kom överraskningen. Eric, som jag alltid ansett bara för en god kamrat, förklarade plötsligt under en dans för mig, att jag kunde “bräda” Karin när jag ville. Och så tryckte han mig så hårt intill sig, att jag höll på att kvävas, och kysste mig lidelsefullt flera gånger. Jag var så häpen och förlägen att jag knappt visste mig till. Hur i all världen skall jag nu bära mig åt? Jag vågar knappt gå till Anna-Lisa, för då börjar han på igen. Och sannerligen jag vet om jag är kär i honom eller ej. Usch, vad det är bakvänt.
Dagen efter nyårsdagen var jag med Nils på “Storan” och såg revyn. Det var ljuvliga dekorationer, men mitt sällskap var tråkigt, som vanligt. Hu. Tänk, att nu har jag fått Amerikafeber. Om jag rent av skulle fara iväg till sommaren. Den som lever får se!