by Anders Arhammar | Mar 4, 2020
Dan före julafton. Länge sen jag skrev i min lilla bok. Det händer egentligen inget, som är särskilt värt att upptecknas. Jo, på luciakvällen hade vi kostymbal här och det var förfärligt roligt. 12 stycken, alla utspökade på ett eller annat sätt. Dansprogram och kotiljongsmärken. Och vi höll på ända till klockan 3 på natten. Då ringde dom från Hartkins och sa att deras ljuskrona höll på att trilla ner. Ja – usch då. Och så har jag fått ett nytt fotografi på mig.
Igår skrev jag brev till Kalle. Skall inte resa till Värmland till jul. Gräsligt.
by Anders Arhammar | Mar 4, 2020
Tiden glider undan, dagarna försvinna, veckorna gå! Dis och regn och höststämning ute. Omväxlande i sinnet. Ena stunden glad, jublande, sprudlande livsmod! Andra dyster, melankolisk, varför leva? Allt tomt och banalt. Inget ljust i livet. Bara sorger, tråkigheter och mörker. Vad blir det till slut?
by Anders Arhammar | Mar 4, 2020
Ja vars! Det var livet på en pinne hos Elin också. 5 cigaretter! o.s.v. Tänk, att nu är hösten riktigt över oss. En sådan atmosfär av visset och avdomnande i naturen. Men gå ut en riktigt klar dag! Luften är så glasaktig, genomskinlig och himmelen så höstlikt blå. Ett sådant färgspel inne i skogen.
En björk med snövit stam stänker guldprickar bland granarna. Praktfullt röda skymta bär hos rönnen under det att dess gulröda blad mjukt byter av mot ekens tungt gula lövverk. Blodröda lysa bokbladen mot den vissnande gräsmattan. Luften är mängd med doften från de sista, modiga rosorna, som nu blivit bruna i kanterna, den doften blandas med en tung från vissnande blad. Granna astrar sloka på sviktande stjälkar. Högt uppe i luften draga en skara flyttfåglar i väl ordnad fylking mot söder, till ljuset, till värmen, till Afrikas glödande sol!
by Anders Arhammar | Mar 4, 2020
Igår var vi hos Hjalmar och hade “kul som ögat”. Det var 11 personer, 6 flickor och 5 pojkar. Först satt vi så snällt och stilla på stolarna, som knappt räckte till (mot slutet blir det alltid över, sa Hjalmar). Men sen vi druckit kaffe och punsch och rökt 1,5 cigarett blev det vind i spelet. Vi dansade och spelade och sjöng och tog blixtljus.
Slutklämmen blev “spela gammal ungmö” i en ring på golvet. Och sen uppbrott klockan 10. Till söndag ska vi till Elin. Hoppas det blir lika livat.
by Anders Arhammar | Mar 4, 2020
I förrgår var det Naemis födelsedag. Och vi hade en riktigt trevlig liten bjudning på kvällen. Bl.a. var Bruno Enander här. Han tycks vara intresserad av mig och jag tror, att det är en mycket intelligent och fint bildad ung man. Skulle nog lära mig tycka om honom, om vi komma att umgås, men redan imorgon reser han till “Mon” där han skall tjänstgöra.
Ibland kan jag längta alldeles lidelsefullt vansinnigt efter någon att hålla av och bli älskad och förstådd av. Att få ett litet hem och pyssla och sköta om. Det skulle vara så solljust och varmt, dämpade och rogivande färger, vackra, konstnärliga tavlor och under de långa höst och vinterkvällarna trevliga, genominnerliga förtrolighetsstunder i mjukt rödaktig belysning framför brasan med honom.
Det skulle vara ett riktigt litet ombonat fågelbo. Och så mycket blommor och grönt som möjligt i vaser, i amplar och på piedestaler. Och i arbetsrummet skulle han ha sitt skrivbord och bokskåp och jag med min handarbetslåda och så skulle jag sitta så tyst och stilla vid mitt arbete, medan han arbetade på sitt.
Men alltemellanåt smyger jag fram, lägger armarna om hans hals, stryker hans hår och kysser hans kära ögon. Och han drar ner mig i sitt knä, kysser min panna och mun, löser upp mitt hår och så skämta vi som två små odygdiga barnungar tills det stora visa förståndet kommer och upplyser om, att hans arbete är mycket viktigt och min duk mycket snart måste vara färdig.
Och då är jag genast en liten förståndig mamma, som skall se till, att hennes store dumme gosse skriver ordentligt, men han har inte den ringaste respekt för “lilla mamma,” utan frågar med tillgjort allvar, vad det kan komma sig, att “lilla mammas” handarbete under den sista timman blott fått ett litet, litet blad broderat. Och då ruskar “lilla mamma” om sin store dumme pojk och ger honom en bestraffande kyss mitt på hans vackra mun och så flyr hon ut för att se till hushållet. Oh – Gud, varför skall det finnas sådana lyckodrömmar som komma oss att le och hoppas på framtidslycka, som börjar att knoppas. Aning, som kommer bedårar och – far, lämnande svårmod och tvivel kvar.
Jag ser ett stort ljust rum med solsken över
ett rum, som kärlekssmek så ofta söver.
En atmosfär av renhet och av ro,
där två lyckliga människor bo.
“Isiga trolldomsregler fäller
frosten för huset,
stundom knäpper det ljudfint
i rutornas klara kristall.
Här är världen i världen,
här är det stilla ljust,
här är det fågelnäste, där kärleken slumra skall”
Anders Österling.
