Nytt år igen. Det är rysligt vad tiden går. Detta årsskiftet har verkligen inte varit utan sina överraskningar för mig. På nyårsdagen var jag med Bertil på en riktig ordentlig promenad, gick fram och tillbaka från Långedrag.
Därute slog vi oss ned i vinterrestaurangen och drack glögg och kaffe, rökte cigaretter och tittade på havet och hade det riktigt trevligt. Bertil var rar, han pratade ju nästan hela tiden om hur mycket han tycker om mig. Men det är ju inget nytt längre. På eftermiddagen var jag alldeles ensam hemma. Söndag efter nyår voro Naemi och jag hos Blombergs på eftermiddagen. Där voro också Hasse Schutz och Dahlström från Landvetter, ingen av dem trevliga i min smak. Vi åt frukt, drack vin, spelade och dansade.

Och så kom överraskningen. Eric, som jag alltid ansett bara för en god kamrat, förklarade plötsligt under en dans för mig, att jag kunde “bräda” Karin när jag ville. Och så tryckte han mig så hårt intill sig, att jag höll på att kvävas, och kysste mig lidelsefullt flera gånger. Jag var så häpen och förlägen att jag knappt visste mig till. Hur i all världen skall jag nu bära mig åt? Jag vågar knappt gå till Anna-Lisa, för då börjar han på igen. Och sannerligen jag vet om jag är kär i honom eller ej. Usch, vad det är bakvänt.

Dagen efter nyårsdagen var jag med Nils på “Storan” och såg revyn. Det var ljuvliga dekorationer, men mitt sällskap var tråkigt, som vanligt. Hu. Tänk, att nu har jag fått Amerikafeber. Om jag rent av skulle fara iväg till sommaren. Den som lever får se!