Torsdag den 18 februari 1915. Han kysste mig till avsked. och jag lät det ske.

Tänk, vad tiden går fort! Nu ha dagarna börjat bli mycket längre. Ah, vad jag gläder mig åt att det lider framåt våren. Jag älskar våren och sommaren. Oh, hur härligt det då är! Men det värsta är att de ljuvliga årstiderna gå dubbelt så fort som de andra. I april fyller jag 20 år. 20 år! Tänk att jag levat så länge. Ja – hittills har jag allt varit nöjd med min levnad. Men hur skall framtiden gestalta sig? Åh, jag mäktar inte tänka på det.

Nu har jag äntligen gett mig på något, som jag länge gått och tänkt på. Jag har nämligen börjat plombera mina tänder. Hos tandläkare Tor Carlson, Göteborgs absolut yngsta, trevligaste och vackraste tandläkare. Jag har redan plomberat 4 tänder och det är mycket bra gjort. Och vi pratar värre, när jag är där. Ja, han är verkligen för söt. I måndags voro Volrat och Bertil häruppe. Den förre för att taga adjö. Nu hade han äntligen fått avlösning och skulle resa till Stockholm.

Ett tag blevo vi två alldeles ensamma inne i sängkammaren och då passade han på och kysste mig till avsked. och jag lät det ske. Och igår var jag ute med Bertil. Och – och – han kysste mig också. Usch – vad jag är ryslig. Men, vad skall jag ta mig till? Är det mycket orätt månne?

Originaltext från Judit Boudins dagböcker 1912 - 1926