Anders Arhammar

Nu får jag börja på att kalla boken för "ungefär-halv-års-bok." Jag kan just undra om jag någonsin mer kommer att skriva regelbundet i den.

Stora händelser ha timat i år. Den 5 januari, trettondagsafton, föddes vår lille Per Olof. Jag skulle gärna velat ha en liten flicka denna gången, men nu är jag allt mycket stolt över mina två pojkar. Särskilt som varken Naemi eller Rut har någon. Naemis lilla Britta föddes den 11 oktober förra året och Ruts Anna-Marie den 6 februari, således en månad efter Per Olof.

Då Per Olof föddes gick allt så mycket lättare än första gången. Jag började känna svaga aningar till värkar vid 3 tiden på natten, men fäste mig knappast vid dem. Framemot morgonen började de dock komma mera regelbundet, så jag väckte Kalle, och vid 6-tiden begåvo vi oss till Ahlströms där jag beställt rum. Jag gick och lade mig med detsamma och hade små värkar precis varje kvart. Först framemot middagen blev det starkare smärtor, vid 1-tiden flyttades jag till förlossningssalen och sen hade jag en svår timme tills doktorn kom och jag blev sövd.

Jag hade begärt att bli sövd, ty varför skall man pinas i onödan, när man kan slippa!! Klockan 2.40 föddes Per Olof. Och strax efteråt kom den lycklige fadern med en vacker liten kruka, fylld av härliga tulpaner.

Genast efteråt kände jag mig så kry, hur olika var det inte mot förra gången, och hur tacksam var jag inte över att allt gått så fort och bra! Redan på tionde dagen fick jag komma hem.

Lille Per Olof var vid födelsen inte så tung som sin äldre broder. P.O. vägde 4.2 kg. Han var alls inte fager. Mycket tjock i ansiktet, fullkomligt skallig och med en kraftig uppnäsa. Nu är han över 4 månader gammal och har blivit betydligt sötare. Han blir väl lika söt, som sin broder, vad det lider.

Det var den första viktiga tilldragelsen. Den andra var jubileumsutställningens högtidliga öppnande den åttonde maj. Det var verkligen en klang och jubeldag förutan like i Göteborgs historia. Jag kan inte skildra alla festligheter här. Vi ha gömt tidningarna från de senaste dagarna.

Klockan 8 på kvällen var det emellertid bankett på Huvudrestaurangen för ca 2 000 personer och Kalle och jag jämte övriga utställningstjänstemän med fruar voro med förstås. Det var verkligen festligt. Denna massa av ordensprydda herrar och eleganta damer - allt vad Göteborg kan uppvisa i societetsväg var naturligtvis där.

Men trots den elegans som utvecklades, kände jag mig ingalunda imponerad, ty min klänning kunde gott tävla med de andras.

Naemi och jag hade förfärdigat den av silverspets och lilafärgad crêpe de chino (brudklänningen). På ena höften en kolossal kokard med långt släp och över axlarna endast smala band. Verkligen chic och klädsam.

Maten var mycket bra, uppassningen fungerade till allmän belåtenhet, och tal hölls av kungen, Carlander i egenskap av stadsfullmäktiges ordförande samt av landshövding von Sydow.

Vid halv 11-tiden hävdes taffeln (som det så fint heter) och sedan kaffe intagits i "rosengården" och matsalen började dansen, som pågick till klockan 2 på natten. Det hela var mycket festligt och roligt.

Huvudrestaurangen har ett härligt dansgolv, kolossalt stort, och utmärkt musik.

Tiden från nyår till utställningens öppnande har varit en enda forcerad jäkt för tjänstemännen. De allra flesta människor trodde väl inte att det skulle bli så färdigt och så storslaget som det blev till öppnandet.

Att utställningen kommer att bli en dundrande succé, det är jag fullkomligt övertygad om.

Vi har nu möblerat om här, har flyttat mina möbler till Kalles rum och vice versa. Jag blev nämligen så utledsen på mörkret inne i mitt rum. Härinne har barnen och jag det så mycket ljusare och skönare, och Kalle trivs bra inne hos sig, de stunder han är hemma. Det är besynnerligt att vi inte tänkt på denna ommöblering förut.

Stackars dagbok! Du får inte reda på vidare mycket nu för tiden! Nog skulle jag kunnat fylla många sidor om sista tiden på Lerum, inflyttningen till stan, hur vi här ha haft det o.s.v. Men....
För att återgå så långt i tiden som till slutet av augusti, hände det sig då, att Ingegerd kom tillbaka till oss. Hon skrev och bad så vackert att få komma, ville gärna gå för 25 kronor i månaden. Jag tänkte nog på hennes forna mjäkighet, som gjort mig så utledsen många gånger, men så övervägde jag också att nu måste jag ju ha någon hjälp, då jag kom till stan och inte hade mamma och Lillan längre.

Och de historier jag hört om alla jungfrur, stämde mig så pass till Ingegerds fördel att jag lät henne få komma tillbaka.

Så hoppades jag också att nu då vi inte längre skulle behöva ha henne så tätt inpå oss, vid matbordet etc kanske det skulle bli drägligare. Och det har det onekligen också blivit.

Visserligen löpte vårt kontrakt på Lerum inte ut förrän 1 oktober men som vädret var föga vackert beslöto vi att flytta till stan i början av september. Så den 2 september kom en lastbil och hämtade hela bohaget och det blev ett väldigt lass. Sällan har jag skådat något dylikt. Toto hade jag jämte Ingegerd skickat in till mamma de sista, dagarna, innan vi flyttade in, jag ansåg mig nämligen kunna arbeta med inpackning, emballage etc bättre på egen hand.

Mitt rum hade ju ljusnat något, sedan taket vitstrukits och vi fått upp nya tapeter. Men mörkt är det i alla fall, för det första ligger det ju åt gården med höga husväggar runt omkring, och så sitter fönstret placerat i en vrå av rummet. Om det bara vore ljusare, skulle det vara mycket trevligare.

Kalles rum däremot är förtjusande. Det är den forna matsalen, som vi apterat till kombinerat herr och matrum. Två stora fönster vätta åt Vasaplatsen och på morgonen är där t.o.m. en smula sol. Vi ha lyckats placera möblerna mycket trevligt. Här kommer den stora mattan fullt till sin rätt på parkettgolvet. Till matvrån ha vi helt enkelt tagit köksmöbeln och klätt sofflocket med ett överblivet stycke av ottomanöverkast. Det gör sig alldeles utmärkt. Så har Naemi hjälpt mig att göra en stor, mycket vacker lampskärm.

Första tiden vi bodde här, kommo vi i den livligaste kontrovers med värden, och det var föga angenämt. Han sade helt enkelt upp oss till omedelbar avflyttning, emedan "det kommit till hans kännedom att Brunanders satt upp en primitiv vägg i tamburen för att avskilja våra resp. områden och emedan de lagade mat i ett av rummen." Han vände sig t.o.m. till en advokat och då gjorde vi sammaledes. Emellertid drog han vid närmare eftertanke öronen åt sig och det blev gudskelov inget av med den stämning han hotade med, utan det hela rann ut i sanden.

Givetvis inbringade honom dock detta tilltag vår livligaste avsky. Enligt övriga hyresgästers utsago är han också en riktig rackargubbe.

Brunanders och vi komma utmärkt bra överens. De äro sällsynt präktiga och fördomsfria människor. Vi ha haft ett par bjudningar, som varit mycket trevliga, trots sin enkelhet. Genom Brunanders ha vi blivit bekanta med ett äkta par Bange, vilka äro mycket älskvärda och trevliga människor, särskilt han, som är mycket musikalisk och spelar balalajka alldeles bedårande. Jag accompangerar honom rätt så bra på Mabel Brunanders guitarr, varöver han uttalat sin stora förtjusning.