Torsdagen den 10 maj 1923. Succé för Göteborgsutställningen.

Nu får jag börja på att kalla boken för "ungefär-halv-års-bok." Jag kan just undra om jag någonsin mer kommer att skriva regelbundet i den.

Stora händelser ha timat i år. Den 5 januari, trettondagsafton, föddes vår lille Per Olof. Jag skulle gärna velat ha en liten flicka denna gången, men nu är jag allt mycket stolt över mina två pojkar. Särskilt som varken Naemi eller Rut har någon. Naemis lilla Britta föddes den 11 oktober förra året och Ruts Anna-Marie den 6 februari, således en månad efter Per Olof.

Då Per Olof föddes gick allt så mycket lättare än första gången. Jag började känna svaga aningar till värkar vid 3 tiden på natten, men fäste mig knappast vid dem. Framemot morgonen började de dock komma mera regelbundet, så jag väckte Kalle, och vid 6-tiden begåvo vi oss till Ahlströms där jag beställt rum. Jag gick och lade mig med detsamma och hade små värkar precis varje kvart. Först framemot middagen blev det starkare smärtor, vid 1-tiden flyttades jag till förlossningssalen och sen hade jag en svår timme tills doktorn kom och jag blev sövd.

Jag hade begärt att bli sövd, ty varför skall man pinas i onödan, när man kan slippa!! Klockan 2.40 föddes Per Olof. Och strax efteråt kom den lycklige fadern med en vacker liten kruka, fylld av härliga tulpaner.

Genast efteråt kände jag mig så kry, hur olika var det inte mot förra gången, och hur tacksam var jag inte över att allt gått så fort och bra! Redan på tionde dagen fick jag komma hem.

Lille Per Olof var vid födelsen inte så tung som sin äldre broder. P.O. vägde 4.2 kg. Han var alls inte fager. Mycket tjock i ansiktet, fullkomligt skallig och med en kraftig uppnäsa. Nu är han över 4 månader gammal och har blivit betydligt sötare. Han blir väl lika söt, som sin broder, vad det lider.

Det var den första viktiga tilldragelsen. Den andra var jubileumsutställningens högtidliga öppnande den åttonde maj. Det var verkligen en klang och jubeldag förutan like i Göteborgs historia. Jag kan inte skildra alla festligheter här. Vi ha gömt tidningarna från de senaste dagarna.

Klockan 8 på kvällen var det emellertid bankett på Huvudrestaurangen för ca 2 000 personer och Kalle och jag jämte övriga utställningstjänstemän med fruar voro med förstås. Det var verkligen festligt. Denna massa av ordensprydda herrar och eleganta damer - allt vad Göteborg kan uppvisa i societetsväg var naturligtvis där.

Men trots den elegans som utvecklades, kände jag mig ingalunda imponerad, ty min klänning kunde gott tävla med de andras.

Naemi och jag hade förfärdigat den av silverspets och lilafärgad crêpe de chino (brudklänningen). På ena höften en kolossal kokard med långt släp och över axlarna endast smala band. Verkligen chic och klädsam.

Maten var mycket bra, uppassningen fungerade till allmän belåtenhet, och tal hölls av kungen, Carlander i egenskap av stadsfullmäktiges ordförande samt av landshövding von Sydow.

Vid halv 11-tiden hävdes taffeln (som det så fint heter) och sedan kaffe intagits i "rosengården" och matsalen började dansen, som pågick till klockan 2 på natten. Det hela var mycket festligt och roligt.

Huvudrestaurangen har ett härligt dansgolv, kolossalt stort, och utmärkt musik.

Tiden från nyår till utställningens öppnande har varit en enda forcerad jäkt för tjänstemännen. De allra flesta människor trodde väl inte att det skulle bli så färdigt och så storslaget som det blev till öppnandet.

Att utställningen kommer att bli en dundrande succé, det är jag fullkomligt övertygad om.

Vi har nu möblerat om här, har flyttat mina möbler till Kalles rum och vice versa. Jag blev nämligen så utledsen på mörkret inne i mitt rum. Härinne har barnen och jag det så mycket ljusare och skönare, och Kalle trivs bra inne hos sig, de stunder han är hemma. Det är besynnerligt att vi inte tänkt på denna ommöblering förut.

Måndag den 27 oktober 1922. Hyresvärden är en riktig rackargubbe!

Stackars dagbok! Du får inte reda på vidare mycket nu för tiden! Nog skulle jag kunnat fylla många sidor om sista tiden på Lerum, inflyttningen till stan, hur vi här ha haft det o.s.v. Men....
För att återgå så långt i tiden som till slutet av augusti, hände det sig då, att Ingegerd kom tillbaka till oss. Hon skrev och bad så vackert att få komma, ville gärna gå för 25 kronor i månaden. Jag tänkte nog på hennes forna mjäkighet, som gjort mig så utledsen många gånger, men så övervägde jag också att nu måste jag ju ha någon hjälp, då jag kom till stan och inte hade mamma och Lillan längre.

Och de historier jag hört om alla jungfrur, stämde mig så pass till Ingegerds fördel att jag lät henne få komma tillbaka.

Så hoppades jag också att nu då vi inte längre skulle behöva ha henne så tätt inpå oss, vid matbordet etc kanske det skulle bli drägligare. Och det har det onekligen också blivit.

Visserligen löpte vårt kontrakt på Lerum inte ut förrän 1 oktober men som vädret var föga vackert beslöto vi att flytta till stan i början av september. Så den 2 september kom en lastbil och hämtade hela bohaget och det blev ett väldigt lass. Sällan har jag skådat något dylikt. Toto hade jag jämte Ingegerd skickat in till mamma de sista, dagarna, innan vi flyttade in, jag ansåg mig nämligen kunna arbeta med inpackning, emballage etc bättre på egen hand.

Mitt rum hade ju ljusnat något, sedan taket vitstrukits och vi fått upp nya tapeter. Men mörkt är det i alla fall, för det första ligger det ju åt gården med höga husväggar runt omkring, och så sitter fönstret placerat i en vrå av rummet. Om det bara vore ljusare, skulle det vara mycket trevligare.

Kalles rum däremot är förtjusande. Det är den forna matsalen, som vi apterat till kombinerat herr och matrum. Två stora fönster vätta åt Vasaplatsen och på morgonen är där t.o.m. en smula sol. Vi ha lyckats placera möblerna mycket trevligt. Här kommer den stora mattan fullt till sin rätt på parkettgolvet. Till matvrån ha vi helt enkelt tagit köksmöbeln och klätt sofflocket med ett överblivet stycke av ottomanöverkast. Det gör sig alldeles utmärkt. Så har Naemi hjälpt mig att göra en stor, mycket vacker lampskärm.

Första tiden vi bodde här, kommo vi i den livligaste kontrovers med värden, och det var föga angenämt. Han sade helt enkelt upp oss till omedelbar avflyttning, emedan "det kommit till hans kännedom att Brunanders satt upp en primitiv vägg i tamburen för att avskilja våra resp. områden och emedan de lagade mat i ett av rummen." Han vände sig t.o.m. till en advokat och då gjorde vi sammaledes. Emellertid drog han vid närmare eftertanke öronen åt sig och det blev gudskelov inget av med den stämning han hotade med, utan det hela rann ut i sanden.

Givetvis inbringade honom dock detta tilltag vår livligaste avsky. Enligt övriga hyresgästers utsago är han också en riktig rackargubbe.

Brunanders och vi komma utmärkt bra överens. De äro sällsynt präktiga och fördomsfria människor. Vi ha haft ett par bjudningar, som varit mycket trevliga, trots sin enkelhet. Genom Brunanders ha vi blivit bekanta med ett äkta par Bange, vilka äro mycket älskvärda och trevliga människor, särskilt han, som är mycket musikalisk och spelar balalajka alldeles bedårande. Jag accompangerar honom rätt så bra på Mabel Brunanders guitarr, varöver han uttalat sin stora förtjusning.

Fredag den 28 juli 1922. Inte mycket elegans i Lysekil.

I våras läste man i tidningarna kåserier, där skribenterna skämtade med väderleksprofeterna, som spått, att det skulle bli en våt och kall sommar.
Men nu skämta de inte längre. Före midsommar var det mycket kallt och blåsigt, just på midsommarafton kom regnet, och sedan har det faktiskt regnat så gott som varje dag. Har solen tittat fram litet på morgonen, så har det öst ner på eftermiddagen och vice versa. De få gånger vi badat, ha vi huttrat och frusit, och sällan ha vi kunnat sitta ute vid vår nyinköpta trädgårdsmöbel.

Någon värme har det alls inte varit, på sin höjd 20 grader någon gång. På midsommar voro Althins härute och vi roade oss så gott som möjligt trots regnet. Ingeborg Rencke kom hit strax efter pingst för att här tillbringa sin semester, som varade till midsommar. Och på midsommar hade vi även besök av farbror Janne, som kommit ned för att hälsa på alla brorsbarnen på Lerum.

Han bodde hos Rut eftersom vi andra hade fullt hus. I början på juli kommo mamma och Lillan hit ut, och strax efter kom Grace Långström från Grillby för att hälsa på.

Den 13 juli började fiskerimässa i Lysekil och Kalle hade inbjudit mig att ledsaga honom dit. Vi reste upp med tåg, lämnandes Toto i mammas ömma vård.

I Lysekil bodde vi i ett synnerligen enkelt privatrum och åto på Ödmans pensionat.

Själva mässan bestod av utställningar av fiskeriredskap, salt fisk, motorer, konserver etc. Vi voro där på själva öppnandet, onsdag, men sedan fick Kalle gå ensam dit. En förmiddag var han även med på en av mässan anordnad fisketur.

Då jag var lämnad åt mig själv strövade jag omkring i den lilla typiska västkuststaden och dess omgivningar. Särskilt ståtligt var det vid de vackra klipporna vid Stånge huvud.

Själva badgästerna blev jag mycket besviken på. Istället för de eleganta ungdomar jag väntat, fanns det mest mycket slätstrukna gamla tanter och farbröder, och pensionatet var ett fullkomligt ålderdomshem.

Om kvällarna brukade vi sitta vid “Trampen” utanför Badhusrestaurangen där det var musik, och ej heller här kunde vi bland de promenerande eller sittande, avslöja någon badortselegans. Det är nog bara i romanerna sådant förekommer.
På lördag kväll voro vi i Societetssalongen, först på spex och sedan bal. Folk tycktes inte ha vidare roligt.

På lördag förmiddag foro vi över till Fiskebäckskil, där det såg ut att vara mycket trevligare än i Lysekil. Kalle intervjuade här en fiskare, angående räkfiske, och sedan spatserade vi ut till Kristineberg, vattenforskningsanstalt, där dr. Östergren visade oss lite akvarier och sedan bjöd på kaffe.

På söndag förmiddag var det vattenidrottsfest med kappseglingar, simhopp etc. vilket vi åskådade från den s.k. Släggholmen. Och Klockan 4 på middagen startade vi hemresan med “Oscar Dickson”. Vi hade verkligen under vistelsen i Lysekil sluppit regn, men inte en enda dag, var det så varmt, att vi lockades att bada.

Lille Toto är nu så morsk och duktig så det är ingen måtta på´t. Två små de näpnaste tänder har han fått och äter “kompa” (det är uttytt skorpa) väldeligen, nedsmetande sig själv och allt inom räckhåll på det grundligaste. Så fort vädret tillåter, sitter han ute i vagnen eller kravlar omkring på en filt på marken. Alla hans framsteg noteras förstås omsorgsfullt i “Totoboken”, där även alla kort av honom klistras in.

Måndag den 26 juni 1922. Min stilistiska förmåga verkar förlorad.

Midsommaren har kommit och gått. Jag förstår inte hur det kan komma sig, men faktum är, att jag tycks ha förlorat den smula stilistiska förmåga, jag fordom var i besittning av. Allt skriveri bär mig nu faktiskt emot. Jag skriver högst sällan ett brev, och fastän Kalle många gånger bevekande bett mig att åtminstone försöka sätta ihop en novell, som jag gjorde förr i världen, kan jag aldrig komma mig för. Lusten att skriva i min dagbok har jag totalt förlorat. Och så kommer det sig att den ena månaden går efter den andra med endast nödtorftiga anteckningar.

Nu är lillen vår snart 8 månader. Den lille ängelen. Han är så duktig nu. Nästan reser sig i sängen, skrattar och jollrar och kravlar, när han får ligga på ottomanen ibland. Han får även sitta uppe långa stunder nu och är så rak och stadig i ryggen.

Och nu har Toto ett litet syskon att vänta i början på nästa år. Inte hade vi tänkt, att nr 2 skulle komma så snart efter, men i sådana saker ha vi tydligen mycket litet att själva bestämma om. Trots förebyggande åtgärder är det nu så igen att jag är illamående och tungsint ibland.

Dock inte att jämföra med hur det var förra gången, nu är det betydligt bättre. Och nu har Kalle gått upp och själv lagat sin frukost om morgnarna i över en månad och även bjudit mig kaffe på sängen, vilket säkert bidrager till att jag nu inte alls har det så svårt som förra gången. Den käre, älskade Kalle, hur gränslöst förstående, god och hjälpsam han är!!! Jag kan inte neka till att jag nu, då jag först fick visshet om mitt tillstånd, blev mycket ledsen. Jag grät, då jag gick hem från doktorn och tänkte på den tid, som låg framför mig. Förra gångens faser stodo alltför livligt framför mig.

Men sedermera har jag lugnat mig betydligt. Kanske är det bäst, som sker. Naturligtvis skulle Toto få en liten bror eller syster och kommer den nu så pass tätt efter, blir det hela nog mycket lättare än om det dröjt många år. Och nog blir det underbart att få ännu en liten varelse att pyssla om och vårda.