Stora händelser ha timat i år. Den 5 januari, trettondagsafton, föddes vår lille Per Olof. Jag skulle gärna velat ha en liten flicka denna gången, men nu är jag allt mycket stolt över mina två pojkar. Särskilt som varken Naemi eller Rut har någon. Naemis lilla Britta föddes den 11 oktober förra året och Ruts Anna-Marie den 6 februari, således en månad efter Per Olof.
Då Per Olof föddes gick allt så mycket lättare än första gången. Jag började känna svaga aningar till värkar vid 3 tiden på natten, men fäste mig knappast vid dem. Framemot morgonen började de dock komma mera regelbundet, så jag väckte Kalle, och vid 6-tiden begåvo vi oss till Ahlströms där jag beställt rum. Jag gick och lade mig med detsamma och hade små värkar precis varje kvart. Först framemot middagen blev det starkare smärtor, vid 1-tiden flyttades jag till förlossningssalen och sen hade jag en svår timme tills doktorn kom och jag blev sövd.
Jag hade begärt att bli sövd, ty varför skall man pinas i onödan, när man kan slippa!! Klockan 2.40 föddes Per Olof. Och strax efteråt kom den lycklige fadern med en vacker liten kruka, fylld av härliga tulpaner.
Genast efteråt kände jag mig så kry, hur olika var det inte mot förra gången, och hur tacksam var jag inte över att allt gått så fort och bra! Redan på tionde dagen fick jag komma hem.
Lille Per Olof var vid födelsen inte så tung som sin äldre broder. P.O. vägde 4.2 kg. Han var alls inte fager. Mycket tjock i ansiktet, fullkomligt skallig och med en kraftig uppnäsa. Nu är han över 4 månader gammal och har blivit betydligt sötare. Han blir väl lika söt, som sin broder, vad det lider.
Det var den första viktiga tilldragelsen. Den andra var jubileumsutställningens högtidliga öppnande den åttonde maj. Det var verkligen en klang och jubeldag förutan like i Göteborgs historia. Jag kan inte skildra alla festligheter här. Vi ha gömt tidningarna från de senaste dagarna.
Klockan 8 på kvällen var det emellertid bankett på Huvudrestaurangen för ca 2 000 personer och Kalle och jag jämte övriga utställningstjänstemän med fruar voro med förstås. Det var verkligen festligt. Denna massa av ordensprydda herrar och eleganta damer – allt vad Göteborg kan uppvisa i societetsväg var naturligtvis där.
Men trots den elegans som utvecklades, kände jag mig ingalunda imponerad, ty min klänning kunde gott tävla med de andras.
Naemi och jag hade förfärdigat den av silverspets och lilafärgad crêpe de chino (brudklänningen). På ena höften en kolossal kokard med långt släp och över axlarna endast smala band. Verkligen chic och klädsam.
Maten var mycket bra, uppassningen fungerade till allmän belåtenhet, och tal hölls av kungen, Carlander i egenskap av stadsfullmäktiges ordförande samt av landshövding von Sydow.
Vid halv 11-tiden hävdes taffeln (som det så fint heter) och sedan kaffe intagits i “rosengården” och matsalen började dansen, som pågick till klockan 2 på natten. Det hela var mycket festligt och roligt.
Huvudrestaurangen har ett härligt dansgolv, kolossalt stort, och utmärkt musik.
Tiden från nyår till utställningens öppnande har varit en enda forcerad jäkt för tjänstemännen. De allra flesta människor trodde väl inte att det skulle bli så färdigt och så storslaget som det blev till öppnandet.
Att utställningen kommer att bli en dundrande succé, det är jag fullkomligt övertygad om.
Vi har nu möblerat om här, har flyttat mina möbler till Kalles rum och vice versa. Jag blev nämligen så utledsen på mörkret inne i mitt rum. Härinne har barnen och jag det så mycket ljusare och skönare, och Kalle trivs bra inne hos sig, de stunder han är hemma. Det är besynnerligt att vi inte tänkt på denna ommöblering förut.
