Söndag den 20 juli 1924. Dr Carlin var visst fullkomligt omöjlig.

Jo då, mamma har trivts här alldeles utmärkt. Bara inte den förfärliga myggen vore en sådan plåga! Vi kunna nu ej längre äta i köket, utan måste duka i salen för att inte bli fullkomligt ihjälplågade under måltiderna. Vi kunna ej sitta ute – hur ljuvligt det än skulle vara – ty de lämna en inte i fred en sekund. Mitt rum är den enda tillflyktsorten, här är myggnät på fönstret, som står öppet natt och dag, och jag vakar med Argusögon över att ingen mygga blir insläppt, skulle det ha slunkit in någon genom dörren, dödas den ögonblickligen. Om detta myggelände skall fortfara, kommer jag nog att tillbringa alla lediga stunder här. Redan i morgon reser mamma igen. Det är verkligen tråkigt. Tänk, så tomt det nu blir för mig igen. Harry är ju här förstås, han har inte kunnat komma med i skogen, men han får hjälpa till här med varjehanda – hugga ved, gå ärenden, hämta dricksvatten o.d. Kalle härjar i fiskelägena i Bohuslän. Varje postdag (tisdag, torsdag, lördag) har jag post och sänder även honom långa brev.

På omväg ha vi hört att Ingeborg vistas på Skogshöjd, Lidingön. Hos dr. Carlin var hon i två dagar. Han var visst fullkomligt omöjlig. Besynnerligt att hon inte kan orka skriva hem.

Barnen äro så duktiga och krya att det är stor lust åt’et. Toto pratar nu om allt möjligt och anslår allt emellanåt en mycket beskyddande och undervisande ton mot Poa: ” Poa itte dassa så, Poa lalla! – Poa itte stå i sängen, Poa lalla gåvvet, slå sej huvet!- Poa itte jöja tålana (Poa inte röra trådrullarna) Poa atta de! (Poa akta det!) osv.

Så fort Toto får se någon på vägen, ropar han: “Guda´, guda´! ” Och adjö säger han åt allting, åt leksaker, då han skall lägga sig på kvällen, åt bäcken, då han fått vara med där, åt “bassen” när mamma bär ut pottan osv.

För det mesta är han mycket snäll och rar. I tisdags fick han följa med mamma in till Arvika i bussen och det tyckte han var mycket roligt. Poa är ett riktigt praktexemplar. Nu säger han “mummu” = smörgås, ba, mössa. Han är förtjusande näpen, när han om morgnarna ligger borta i sin säng och ropar på mamma. Han har faktiskt sagt till ett par gånger, när han ville ”göra ba.”

I slutet av förra veckan regnade det förfärligt. På torsdag hade vi ställt till med tvätt vid bäcken och på eftermiddagen var här slåtterauktion och hela dagen regnade det. Likaså på fredag. stackars mamma, som mest hölls därborta, blev genomvåt ett par gånger om, trots regnrock. Kläderna måste vi torka i f.d. vagnsboden. Även lördag regnade det mest och natten till söndagen var det ett fruktansvärt skyfall. Idag har dock solen tittat fram, så vi börja hoppas igen.

Torsdag den 3 juli 1924. Den mörka perioden är över.

När jag läser igenom, vad jag sist skrivit, är jag så nöjd och glad över att den mörka perioden nu är slut. Nu kan jag inte förstå hur jag kunnat känna mig så förtvivlad och bitter. Visst blir jag nervös ibland, när barnen äro särskilt kinkiga eller det är ovanligt mycket att göra, men de stunderna äro nu fåtaliga.

Sedan den 2 juni äro vi i Växvik i Kalles hem, och här är så vackert och stilla, att jag njuter var stund i fulla drag. Och dock har jag haft ovanligt mycket att göra, sedan vi kommo hit. Svea följde nämligen inte med, henne hjälpte jag att få plats på Svenshögens sanatorium. De första 14 dagarna här arbetade jag verkligen duktigt, först och främst med hushållet för oss jämte Kalles far och Harry, som fått anställning som flottare här uppe. Det var ju ovant arbete för mig, som inte gjort ett dugg i hushållet förut. Och så hade jag ju dessutom barnen att sköta om.

Till slut var jag också så trött, att jag knappt orkade stiga upp om morgnarna. Men då sade Kalle helt resolut till att nu måste jag få någon hjälp, och då skaffade vi en flicka, som kommer varje eftermiddag och till dess samlar jag ihop all disk, tvätt, grövre städning osv., så nu har jag lagom mycket att göra för att få den motion jag behöver.

Barnen äro så rara och duktiga, och som vi ej fingo deres böcker med hit, får jag väl här tala lite om alla deras tilltag. Toto pratar nu om allt möjligt och är synnerligen intresserad av allt han ser. I början skrek han vid åsynen av en fluga, men nu jagar han de “tygga, tygga lygena” och klämmer sönder dem, så fort han kommer åt. Pappa tog honom ibland ner till bäcken, där han snart klev omkring till knäna i det kalla vattnet och hade mycket bestyr med att flotta pinnar och kasta sten. Då han i början skulle följa med ut i hagarna, ramlade han ideligen över stenar och tuvor, och det var stor jämmer. Men nu klarar han sig fint, och ett skrubbsår ibland betyder ingenting. Kor, hästar, höns och får har han nu fått stifta bekantskap med, och han kan redan väl känna isär “bossen” som dagligen går till Arvika och de vanliga bilarna. Han har fått börja att äta “sävv” och det går tämligen bra, fast långsamt förstås. Det är särskilt sedan pappa måndagen den 30 juni reste från oss ner till Bohuslän, som han fått börja med det, för det blir alltför besvärligt för mamma att mata två på en gång.

Han är så söt och rar min lille Toto, visserligen är han arg och skriker ibland, när han inte får suppkla, ockebit eller “kaka” men för det mesta är han mycket snäll och så smeksam mot mamma. Per Olle har växt till sig alldeles vådligt. Stor och tjock är han och nu börjar även hans hår att skjuta fart. Den lille stackaren har dock varit illa ute för plågoriset myggen – ett tag var hela huvudet alldeles täckt av myggbett, så det såg riktigt hemskt ut. Han är mycket kavat av sig och ger sig ofta in på batalj med sin äldre broder för att frånhända denne någon eftersträvansvärd leksak.

Då blir det ett leverne. Annars har Poa ett mycket gott humör. Han börjar nu att härma flera ord. Först “pappa”, så ibland mamma, Tå-tå ropar han ofta på. “Oa” är koa och han säger “böö”. Bilen säger “bööp.” “Faffa” säger han något svävande. Så är det “hoppa” alldeles rätt. Nu tackar han alltid för maten “ta-ta,” och säger “ajö” och bockar sig mycket djupt. Ibland har han riktigt svårt att komma upp igen. Han är mycket populär häruppe, väl på grund av sitt robusta och kavata uppträdande. Toto är mer försiktig av sig. För det mesta komma de bra överens, men är det något särskilt trevligt den ene kommit över, blir det kritiskt. Så ofta vädret tillåter vistas de ute och må synbarligen mycket bra.

Deras små kusiner på farssidan, Bibbi och Margareta Rencke, resp. 7 och 5 år, äro även här över sommaren i sällskap med sin moster Ellen Örtenberg, och hennes 4-årige son Sven. Elvine Rencke, flickornas mor, har fått anställning som stadssköterska i Arvika. De äro mycket förtjusta i mina småttingar, men deras smekningar och kelande uppskattas inte alls av mina rustibussar, som skriker, så fort de komma med sina omfamningar. Jag har till slut måst förbjuda de små kärvänliga varelserna att “dalta” med dem, men särskilt för Margareta är det svårt att låta bli Per Olle.

Örtenbergs residerar i lillstugan, men har av Ingeborg (stugan här tillhör enligt uppgörelse Ingeborg och Adolf, lillstugan Elvine) hyrt sängkammaren som ligger på andra våningen mitt emot mitt och barnens rum. Det senare är mycket trevligt. Ganska originellt med väggar och tak av björkfaner, uppdelat i fält av vita träribbor. Dörrarna äro gröna. Möblemanget består av vår nätbottensäng, uppmonterad med överkast och kuddar av brokig cretonne, ett bord, barnens sängar på var sida av en byrå med spegel, samt 4 stolar.

Bredvid kakelugnen är en stor garderob, som vi ha inrett till tvättrum. Från det stora fönstret har jag en härlig utsikt över äppelträd, björkar och rönnar bort mot Växviksbygden med Bufjället i bakgrunden. Där bortom sjunker solen. Till vänster går landsvägen och till höger skymtar Ränken.

Vår stuga, Söderås, ligger enastående vackert på en höjd ovanför densamma. Strax intill ha vi en höjd, Kroksåsen, varifrån det är en betagande utsikt över nejden bort mot Hugnfjället och Valfjället. Som nämnts, var Kalle med oss här hela första månaden. Redan i maj lämnade han Aftonbladet, som hade alltför dåliga affärer, och strax därefter gick i konkurs. Han skulle i stället skriva för Göteborgs Morgonpost, men dessa skriverier kunde lika bra sändas härifrån. Från museiberedningen har han fritt över sommaren.

Nu har han emellertid rest på en färd i Bohuslän för att uppteckna landsmål på uppdrag av prof. Lindroth i Göteborg. Det tar väl ungefär en månad. Han har även satt sig i förbindelse med Dagens Nyheter och Åhlen & Åkerlunds förlag i Sthlm och fått i uppdrag att skriva en del saker för dem, så vi få hoppas att han nu kommer att tjäna mycket pengar. De ha alltid en strykande åtgång, inte så mycket till hushållet som till alla andra stora utlägg, hyror, färsäkringar, skatter, räntor osv. Nu har det äntligen efter ett evinnerligt dröjsmål kommit lantmätare till skogen för att avskilja Renckarnas skogslotter. Så hoppas vi kunna få sälja till höst, så vi få betala bosättningslånet och slippa från räntorna åtminstone.

Adolf Rencke är nu i Buenos Aires i Syd Amerika, där han skall försöka slå sig fram. Här hemma gick det inte alls. Ingeborg Rencke är en mycket underlig ung dam. I vår har hon haft plats hos en gammal bekant, Kalle Jac, i Sthlm, (På banken måste hon sluta på grund av nervositet). Emellertid slutade hon hos Jac i början på juni och var häruppe något över en vecka, då hon reste till en ny plats i Sthlm hos en veterinär Carlin. Sen dess ha vi inte hört ett ljud från henne, men fått brev, ställda dit, återsända. Alltså är hon inte där. Var är hon?? Gud vet! – Hon hade tidigare även lagt sig till med bil, som hon nyss fick såld, – dock till betydligt underpris. För dessa pengar har hon väl begivit sig av nånstans. – I sanning konstigt att inte på något sätt underrätta sina närmaste om sina göranden och låtanden.

Ellen Örtenberg är en typisk småstadsfru (Arvika) med en sådans fel och förtjänster. Hon är mycket omständlig och pratsam, men snäll och godhjärtad. Som väl är, är hon dock inte påträngande, utan vårt umgänge är behagligt sparsamt. Hon håller mest till nere i lillstugan med sina småttingar, och då de morgon och kväll trafikera sängkammaren, är hon mycket noga med att ungarna inte får störa oss. För vilket jag är henne mycket tacksam.

Hennes make, apotekare Adolf Örtenberg, kommer alltemellanåt hit ut med omnibussen, och han gör sannerligen inget väsen av sig. Är en synnerligen försynt, artig och lugn man.

Så lever vi vårt stilla liv, farfar, jag och barnen. Harry har gett sig av, innan jag går upp om morgonen och kommit tillbaka efter 7 på kvällen. Nu är det emellertid slut på “flöta”, så nu få vi försöka placera honom hos lantmätarn i skogen.

Till min stora glädje kommer mamma i morgon hit för att stanna i 14 dagars tid. Hon kommer säkert att njuta av den härliga naturen och lugnet häruppe.

Onsdag den 5 mars 1924. Jag ser allt i svart.

För varje dag som gått, har jag blivit säkrare på att i slutet av oktober kommer familjen att ytterligare utökas. De mörka stunderna, som följa med illamåendet, bli allt vanligare – jag kan gott säga dagliga.
Nog är det bra besynnerligt – Vi äro ju båda så utpräglade motståndare till att barnen skola komma så där tätt och har gjort allt vad i vår förmåga stått för att hindra det med påíöljd, att vi komma att ha tre barn innan vi ännu varit gifta i fyra år! Det är bra hårt. Och jag vet sannerligen inte vad jag skall ta mig till om det skall fortsätta på samma sätt. Ödet är verkligen ganska ironiskt ibland.
Jag tycker det är så gränslöst orätt mot det lilla oskyldiga barnet att tänka så bittert och tungt, men jag kan inte hjälpa det. Varför skull det nu vara så att i stället för att väntetiden skulle vara glad och ljus med idel vackra tankar, blir den så förtvivlat dyster och mörk, att jag kan knappast härda ut ibland. Varför all denna smärta och pina i samband med en händelse, som borde vara uteslutande glad och lycklig?! Jag blir så bitter, när jag tänker över dessa gränslösa orättvisor, att det finns ingen gräns för min bitterhet och förtvivlan. Under mina ljusa stunder hoppas jag ju att detta elände snart skall vara över, men de ljusa stunderna äro nu så få, och jag ser allt i svart.
I Söndags kväll var jag förfärligt illamående och kräktes flera gånger. Till råga på eländet skulle samma kväll min gamla väninna från Sthlm, Heddy Österberg, komma hit för att stanna över Måndag. Svea hade fritt, så jag måste ordna med allting själv, så sjuk jag var. Och så den stora ansträngningen att spela pigg och glad! – – –

Måndag den 25 februari 1924. Är Renckes lilla flicka på gång?

En sådan vinter, som den sista ha vi inte på länge haft i Göteborg. Redan i december började det bli ordentligt kallt och på julafton vräkte det ned massor av snö. Det var fullkomlig snöstorm. Sedan har kölden hållit i sig med små mellanrum ända tills nu, och visserligen har snön ett par ggr gått sin kos, men det har snart kommit mera. Liknande tillfällen till vintersport har inte bjudits på länge.
Men de, som med vemod sett de titt och tätt återkommande vedräkningarna, ha nog suckat och önskat, att vinterns saga snarligast vore all.
I går döptes Ahnfelts sistfödde, som kom till världen den 14 jan 1924. Anders Bertil heter han. Tänk en sådan skara ungefär jämnåriga kusiner här kommer att växa upp! Här ha vi nu:
Gun Ahnfelt*, 3 år, 10 mån.
Torbjörn Rencke, 2 år, 4 mån.
Brita Ahnfelt, 1 år, 4 mån.
Per Olof Rencke, 1 år 1 mån.
Ann-Mari Enander, 1 år
Anders Bertil Ahnfelt, 1 mån.
(*i Sthlm f. 8 maj 1920, vistades första levnadsåren hos fosterföräldrar i Norrland, kom hem 1925)

Ja, och jag undrar så mycket om inte Renckes lilla flicka skall bli till nu också. Ett missöde — regleringen nu 13 dagar fördröjd— svagt illamående ibland. – – – – – – – jag tror verkligen, att jag nu är på väg igen!
Jag minns hur ledsen jag var, då jag först upptäckte, att Per Olof skulle komma. Denna känsla förklaras nog genom att Totos födelse, som var mycket svår och smärtsam, låg så relativt nära och skrämde mig så. Emellertid gick allt så mycket lättare med Per Olof och nu känner jag mig inte alls så illa till mods. Bara den där allt uppslukande tungsintheten, som följer med illamåendet kunde mildras på något sätt!! Den är det värsta av allt!
Den kan förvända allt ljust och glatt i fullkomligt tröstlöst mörkt och dystert.

Frågan om sommarnöje har redan varit upptagen till behandling ett par gånger. Antingen måste det bli Växvik eller någonstans nära staden. Det första alternativet innebär Kalle ensam och uteätare i stan. Det senare svårighet att få lämpligt ställe, utlägg för hyra och resekostnader för Kalle varje dag – – – Dock, vi luta gärna åt det sista och håller nu på att undersöka möjligheten av att tillsamman med Ahnfelts hyra på Styrsö.

Lördagen den 26 januari 1924. Toa, Poa och Svea.

Jag skulle leta i min sekretärlåda efter en anteckningsbok och fick då tag på min stora dagbokssamling, som jag nästan glömt bort. Och när jag nu bläddrar tillbaka i denna boken, ser jag till min förskräckelse att under hela 1923 har jag skrivit en gång häri. Benämningar årsbok skulle alltså nu passa. Men jag skall verkligen försöka, att skriva litet flitigare i år.

Allt, som rör barnen, införs mycket ordentligt i deras resp. böcker. De äro så krya och duktiga de små älsklingarna. Toto pratar nu rätt mycket och är rysligt söt och näpen. Han har också börjat säga till, när han vill sitta på pottan, och det är ju ett kolossalt framsteg, mycket underlättande för den, som sköter honom.
Per Olof, som av Toto döpts till Poa, kan nu gå och spatsera rätt stadigt omkring i rummet. Han är så pigg och morsk, den lille krabaten, så Toto brukar för det mesta få ge vika, då de drabba samman om en eller annan begärlig leksak. Poa är inte alls så söt som Toto, men ser så innerligt putslustig ut. Hans hår är ännu minimalt, men jag tror det blir lockigt. Ja, tänk, han fyllde ett år den 5 ds -- tiden går fort.

Förhållandet mellan min älskade Kalle och mig är alltjämt lika idealiskt. Jag undrar, om det finns maken till äktenskap - tre år utan den allra minsta lilla misshällighet!!

Den 1 okt förra året bytte vi åter våning. Denna gång hamnade vi på Olivedalsgatan, där jag växt upp. I nr 8, 5 tr. upp ha vi inrett vår bostad, nu utökad till 3 rum och kök. Rummen ligga alla i en rad mot gatan, med var sin ingång från tamburen. Längst till vänster är Kalles rum med balkong. Så kommer matsalen, det nya rummet, till vilken vi skaffat oss en riktig trevlig allmogemöbel. Jag har broderat dukar till buffe, mat och serveringsbord, samt förfärdigat en stilenlig lampa med handmålade V, blomstermotiv. När jag så får nya gardiner, draperier uppsatta och vackra trasmattor på golvet, så blir där sannerligen riktigt fint.

Så ha vi mitt och barnens rum, och mitt emot, tvärs över tamburen, köket, där Svea residerar. Svea är en skatt, en I7 årig flicka från landet, vilken jag förste augusti förra året fick genom tant Enander. (Ingegerd flyttade, gudskelov, den 1 juni. Sedan var Lillan hos mig över sommaren). Svea har skött hushållet för sin fosterfar sedan hon var 12 år gammal, och är så enastående duktig, flitig och omtänksam. Snabb uppfattningsförmåga och ett utmärkt handlag med barnen, hurtig och glad. Hon är det fullkomliga idealet för en bra jungfru.

Sedan hösten förra året har Kalle varit medarbetare i Aftonbladet. Därigenom få vi fribiljetter till de bästa platserna på teatrar och biografer, så nu se vi varje pjäs, som spelas i stan och så många filmer vi hinna med. Detta gör ju att vi ibland äro borta varje kväll i veckan, utom den Svea har fri och söndag, då hon även för det mesta är ledig, och då tar hon alltid hand om barnen. På morgnarna gör hon dem i ordning, innan jag stigit upp. Det är ett härligt sakernas tillstånd.

All matlagning sköter hon, även all tvätt, strumpstoppning o.s.v. Jag sysselsätter mig mest med sömnad och handarbeten. I och med december förra året var Kalles anställning vid utställningen slut. Som sjöfartsmuséet, dit han tänkt komma efter utställningen, ännu blott hägrar i en framtid, var han litet bekymrad för hur vi nu skulle ordna budgeten. 350 i månaden, från Aftonbladet var inte mycket att lita till, när han förut tjänat omkring 1000 på sommartid.

Emellertid klarade den frågan - liksom allt annat i vårt lyckliga äktenskap - upp sig på ett härligt sätt. En av de första dagarna i januari blev Kalle anmodad att infinna sig hos landshövdingen och utnämnd till sekreterare i stadsfullmäktiges utskott för museiberedning. Detta innebär att han nu har alla samlingarna från utställningen om hand och skall utarbeta förslag till deras placerande i olika museer.

Den känsla av lättnad och glädje jag vid denna underrättelse erfor, var i sanning oändligt behaglig. Vi avfirade händelsen på Vollmers The-salong. Brunanders äro sedan september förra året i Stockholm, och nu skola även Althins och Lenck dit. Våra närmare bekanta bland utställningsfolket skingras som agnar för vinden. Det är bara vi och Bergs, som stanna i Göteborg.

Senare tiden av utställningstiden regnade det så mycket, att det låg nog en viss sanning i Adelsohns yttrande att "det regnade bort 2 miljoner för oss."

Ungefär en vecka, innan den stängdes, var det sådan storm, att en hel del blåste sönder däruppe och minareten var nära att ramla. Det skulle allt ha varit en dramatisk avslutning, om alltihopa blåst i spillror.

Emellertid stängdes utställningen den 15 oktober under en enkel, men värdig avslutningshögtidlighet. Stadsfullmäktiges ordförande, Carlander och Landshövding von Sydow låste minneshallens dörr efter att ha inskrivit datum för stängningsdagen i den stora minnesboken, där tusenden och åter tusenden av besökande förut skrivit sina namn. Vi hade fått plats uppe vid Minneshallen och det var verkligen imponerande att se ned över folkmassan på Stora gården, belyst av de fladdrande jättefacklorna. - Så var den lysande sagan all -----.

Nu ser det ut som Jerusalems förstöring där uppe. Halvrivna byggnader och överallt massor av plankrester, murbruk och skrot. Jag blir riktigt vemodig till sinnes, när jag tänker på hur vackert och storslaget det i somras var där, och hur många angenäma stunder vi där tillbragt.