För varje dag som gått, har jag blivit säkrare på att i slutet av oktober kommer familjen att ytterligare utökas. De mörka stunderna, som följa med illamåendet, bli allt vanligare – jag kan gott säga dagliga.
Nog är det bra besynnerligt – Vi äro ju båda så utpräglade motståndare till att barnen skola komma så där tätt och har gjort allt vad i vår förmåga stått för att hindra det med påíöljd, att vi komma att ha tre barn innan vi ännu varit gifta i fyra år! Det är bra hårt. Och jag vet sannerligen inte vad jag skall ta mig till om det skall fortsätta på samma sätt. Ödet är verkligen ganska ironiskt ibland.
Jag tycker det är så gränslöst orätt mot det lilla oskyldiga barnet att tänka så bittert och tungt, men jag kan inte hjälpa det. Varför skull det nu vara så att i stället för att väntetiden skulle vara glad och ljus med idel vackra tankar, blir den så förtvivlat dyster och mörk, att jag kan knappast härda ut ibland. Varför all denna smärta och pina i samband med en händelse, som borde vara uteslutande glad och lycklig?! Jag blir så bitter, när jag tänker över dessa gränslösa orättvisor, att det finns ingen gräns för min bitterhet och förtvivlan. Under mina ljusa stunder hoppas jag ju att detta elände snart skall vara över, men de ljusa stunderna äro nu så få, och jag ser allt i svart.
I Söndags kväll var jag förfärligt illamående och kräktes flera gånger. Till råga på eländet skulle samma kväll min gamla väninna från Sthlm, Heddy Österberg, komma hit för att stanna över Måndag. Svea hade fritt, så jag måste ordna med allting själv, så sjuk jag var. Och så den stora ansträngningen att spela pigg och glad! – – –