När jag läser igenom, vad jag sist skrivit, är jag så nöjd och glad över att den mörka perioden nu är slut. Nu kan jag inte förstå hur jag kunnat känna mig så förtvivlad och bitter. Visst blir jag nervös ibland, när barnen äro särskilt kinkiga eller det är ovanligt mycket att göra, men de stunderna äro nu fåtaliga.
Sedan den 2 juni äro vi i Växvik i Kalles hem, och här är så vackert och stilla, att jag njuter var stund i fulla drag. Och dock har jag haft ovanligt mycket att göra, sedan vi kommo hit. Svea följde nämligen inte med, henne hjälpte jag att få plats på Svenshögens sanatorium. De första 14 dagarna här arbetade jag verkligen duktigt, först och främst med hushållet för oss jämte Kalles far och Harry, som fått anställning som flottare här uppe. Det var ju ovant arbete för mig, som inte gjort ett dugg i hushållet förut. Och så hade jag ju dessutom barnen att sköta om.
Till slut var jag också så trött, att jag knappt orkade stiga upp om morgnarna. Men då sade Kalle helt resolut till att nu måste jag få någon hjälp, och då skaffade vi en flicka, som kommer varje eftermiddag och till dess samlar jag ihop all disk, tvätt, grövre städning osv., så nu har jag lagom mycket att göra för att få den motion jag behöver.
Barnen äro så rara och duktiga, och som vi ej fingo deres böcker med hit, får jag väl här tala lite om alla deras tilltag. Toto pratar nu om allt möjligt och är synnerligen intresserad av allt han ser. I början skrek han vid åsynen av en fluga, men nu jagar han de “tygga, tygga lygena” och klämmer sönder dem, så fort han kommer åt. Pappa tog honom ibland ner till bäcken, där han snart klev omkring till knäna i det kalla vattnet och hade mycket bestyr med att flotta pinnar och kasta sten. Då han i början skulle följa med ut i hagarna, ramlade han ideligen över stenar och tuvor, och det var stor jämmer. Men nu klarar han sig fint, och ett skrubbsår ibland betyder ingenting. Kor, hästar, höns och får har han nu fått stifta bekantskap med, och han kan redan väl känna isär “bossen” som dagligen går till Arvika och de vanliga bilarna. Han har fått börja att äta “sävv” och det går tämligen bra, fast långsamt förstås. Det är särskilt sedan pappa måndagen den 30 juni reste från oss ner till Bohuslän, som han fått börja med det, för det blir alltför besvärligt för mamma att mata två på en gång.
Han är så söt och rar min lille Toto, visserligen är han arg och skriker ibland, när han inte får suppkla, ockebit eller “kaka” men för det mesta är han mycket snäll och så smeksam mot mamma. Per Olle har växt till sig alldeles vådligt. Stor och tjock är han och nu börjar även hans hår att skjuta fart. Den lille stackaren har dock varit illa ute för plågoriset myggen – ett tag var hela huvudet alldeles täckt av myggbett, så det såg riktigt hemskt ut. Han är mycket kavat av sig och ger sig ofta in på batalj med sin äldre broder för att frånhända denne någon eftersträvansvärd leksak.
Då blir det ett leverne. Annars har Poa ett mycket gott humör. Han börjar nu att härma flera ord. Först “pappa”, så ibland mamma, Tå-tå ropar han ofta på. “Oa” är koa och han säger “böö”. Bilen säger “bööp.” “Faffa” säger han något svävande. Så är det “hoppa” alldeles rätt. Nu tackar han alltid för maten “ta-ta,” och säger “ajö” och bockar sig mycket djupt. Ibland har han riktigt svårt att komma upp igen. Han är mycket populär häruppe, väl på grund av sitt robusta och kavata uppträdande. Toto är mer försiktig av sig. För det mesta komma de bra överens, men är det något särskilt trevligt den ene kommit över, blir det kritiskt. Så ofta vädret tillåter vistas de ute och må synbarligen mycket bra.
Deras små kusiner på farssidan, Bibbi och Margareta Rencke, resp. 7 och 5 år, äro även här över sommaren i sällskap med sin moster Ellen Örtenberg, och hennes 4-årige son Sven. Elvine Rencke, flickornas mor, har fått anställning som stadssköterska i Arvika. De äro mycket förtjusta i mina småttingar, men deras smekningar och kelande uppskattas inte alls av mina rustibussar, som skriker, så fort de komma med sina omfamningar. Jag har till slut måst förbjuda de små kärvänliga varelserna att “dalta” med dem, men särskilt för Margareta är det svårt att låta bli Per Olle.
Örtenbergs residerar i lillstugan, men har av Ingeborg (stugan här tillhör enligt uppgörelse Ingeborg och Adolf, lillstugan Elvine) hyrt sängkammaren som ligger på andra våningen mitt emot mitt och barnens rum. Det senare är mycket trevligt. Ganska originellt med väggar och tak av björkfaner, uppdelat i fält av vita träribbor. Dörrarna äro gröna. Möblemanget består av vår nätbottensäng, uppmonterad med överkast och kuddar av brokig cretonne, ett bord, barnens sängar på var sida av en byrå med spegel, samt 4 stolar.
Bredvid kakelugnen är en stor garderob, som vi ha inrett till tvättrum. Från det stora fönstret har jag en härlig utsikt över äppelträd, björkar och rönnar bort mot Växviksbygden med Bufjället i bakgrunden. Där bortom sjunker solen. Till vänster går landsvägen och till höger skymtar Ränken.
Vår stuga, Söderås, ligger enastående vackert på en höjd ovanför densamma. Strax intill ha vi en höjd, Kroksåsen, varifrån det är en betagande utsikt över nejden bort mot Hugnfjället och Valfjället. Som nämnts, var Kalle med oss här hela första månaden. Redan i maj lämnade han Aftonbladet, som hade alltför dåliga affärer, och strax därefter gick i konkurs. Han skulle i stället skriva för Göteborgs Morgonpost, men dessa skriverier kunde lika bra sändas härifrån. Från museiberedningen har han fritt över sommaren.
Nu har han emellertid rest på en färd i Bohuslän för att uppteckna landsmål på uppdrag av prof. Lindroth i Göteborg. Det tar väl ungefär en månad. Han har även satt sig i förbindelse med Dagens Nyheter och Åhlen & Åkerlunds förlag i Sthlm och fått i uppdrag att skriva en del saker för dem, så vi få hoppas att han nu kommer att tjäna mycket pengar. De ha alltid en strykande åtgång, inte så mycket till hushållet som till alla andra stora utlägg, hyror, färsäkringar, skatter, räntor osv. Nu har det äntligen efter ett evinnerligt dröjsmål kommit lantmätare till skogen för att avskilja Renckarnas skogslotter. Så hoppas vi kunna få sälja till höst, så vi få betala bosättningslånet och slippa från räntorna åtminstone.
Adolf Rencke är nu i Buenos Aires i Syd Amerika, där han skall försöka slå sig fram. Här hemma gick det inte alls. Ingeborg Rencke är en mycket underlig ung dam. I vår har hon haft plats hos en gammal bekant, Kalle Jac, i Sthlm, (På banken måste hon sluta på grund av nervositet). Emellertid slutade hon hos Jac i början på juni och var häruppe något över en vecka, då hon reste till en ny plats i Sthlm hos en veterinär Carlin. Sen dess ha vi inte hört ett ljud från henne, men fått brev, ställda dit, återsända. Alltså är hon inte där. Var är hon?? Gud vet! – Hon hade tidigare även lagt sig till med bil, som hon nyss fick såld, – dock till betydligt underpris. För dessa pengar har hon väl begivit sig av nånstans. – I sanning konstigt att inte på något sätt underrätta sina närmaste om sina göranden och låtanden.
Ellen Örtenberg är en typisk småstadsfru (Arvika) med en sådans fel och förtjänster. Hon är mycket omständlig och pratsam, men snäll och godhjärtad. Som väl är, är hon dock inte påträngande, utan vårt umgänge är behagligt sparsamt. Hon håller mest till nere i lillstugan med sina småttingar, och då de morgon och kväll trafikera sängkammaren, är hon mycket noga med att ungarna inte får störa oss. För vilket jag är henne mycket tacksam.
Hennes make, apotekare Adolf Örtenberg, kommer alltemellanåt hit ut med omnibussen, och han gör sannerligen inget väsen av sig. Är en synnerligen försynt, artig och lugn man.
Så lever vi vårt stilla liv, farfar, jag och barnen. Harry har gett sig av, innan jag går upp om morgonen och kommit tillbaka efter 7 på kvällen. Nu är det emellertid slut på “flöta”, så nu få vi försöka placera honom hos lantmätarn i skogen.
Till min stora glädje kommer mamma i morgon hit för att stanna i 14 dagars tid. Hon kommer säkert att njuta av den härliga naturen och lugnet häruppe.
