by Anders Arhammar | Mar 19, 2020
Gretchen är en bok på 244 sidor om en ung kvinnas historia. Den skrevs 1911 av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster, och uppskattades mycket, men så var de också lite dyrare. den kostade en krona. Så här slutar den:
… öfver hufvudet, så lät hon dem sjunka igen och gick med sin lätta mjuka gång in i salen.
Georg kom henne till mötes.
– Som regel får du nog välja dina tankestunder litet lämpligare, sade han skrattande, annars blir Mina förskräckt, och jag vill ju inte påstå, att din husmodervärdighet far väl af att du ej passar på.
Detta var ändå i all gemytlighet en skymt af den gamle Georg. Hon tittade skälmaktigt på honom.
– Titt ut, gamle Adam, sade hon och kysste honom.
Han drog henne intill sig med en innerlighet, som kom henne att rodnande gömma ansiktet vid hans bröst.
– Nej, du Gretchen, tyvärr dröjer det nog, innan jag blir så herre i mitt hus, som jag den gången föresatte mig, kanske blir jag det aldrig. Kärleken är envåldshärskare, det vet jag nu.
När de slutat sin måltid, gick Gretchen ånyo in i sitt rum och satte sig i länstolen vid fönstret. Georg ställde sig bredvid henne. Solen beredde sig just att liksom sänka sitt rödglödgade klot i de svala böljorna, och himmelen var rosigt varm med en underton af klart hvitblått.
Ett enda segel skönjdes nμ vid horisonten. Det var en fiskarbåt, som med förlig vind styrde rakt ut till hafs. Det tedde sig som en sväfvande jättefågel.
Det lilla seglet fängslade både Gretchens och Georgs uppmärksamhet, och deras tankar möttes i det mäktiga ordet: framtiden! Hon sträckte upp sin ena arm och lade den smekande bakom hans nacke, då lade han sig plötsligt på knä framför henne, och hans manliga stämma var vek af behärskad rörelse, när han hviskade upp emot henne:
– Min älskade, älskade, tack för sorgen och tack för glädjen och för att du är här.
Hon kunde ingenting svara, men hennes armar lågo fast slingrade om hans nacke och hennes blick strålade mot honom och hela hennes lifliga ansikte talade om hennes känslor och hennes lycka.
by Anders Arhammar | Mar 19, 2020
Judit kände säkert igen sig, eller ville känna igen sig, i de böcker som hon läste i januari 1912. Högadals prostgård var en av de 25-öres böcker hon slukade, och lånade av sin vän Anna-Lisa. Den skrevs av Wilhelmina Gravallius och gavs ut av
Åhlén & Åkerlund. Så här kunde det låta:
I dag klär du dig så, långsamt som om du skulle vänta en friare, sade fru Sylvén med icke så mild röst, i det hon inträdde till sin dotter. Du är ju ännu på samma ställe och i samma skick, som du var för två timmar sedan, fortfor hon, i det tonen öfvergick till en sträng förebråelse.
Nutidens flickor hafva en egen talang, att fördrifva tiden med ingenting: därför få de också gå där.
– Söta mamma, stammade Maria och blickade bedjande upp från ett glas de friskaste liljekonvaljer, hvilka hon höll på att ordna, jag har icke förrän nu fått Axels kammare riktigt i ordning.
– Allt var förut i ordning där, och hvad du gjort således endast öfverflödiga småsaker, utan hvilka din bror säkert sofvit lika godt.
Men Axel tycker så mycket om blommor, och tycker ändå mera om att se sitt lilla bibliotek dammfritt och ordnadt.
-Det är sant; men känner jag gossen rätt, så tycker han ändå mest om, att vi på midsommarafton hafva något godt att bjuda honom på; ty man mättas minsann ej af blomsterlukt och dammfria böcker. Och sedan vår Herre nu låtit sockerärterna frodas och just till hans hemkomst blifva färdiga, och när jag plockar och kokar dem, så frågar jag, om det icke är billigt, att du rensar dem till din brors älsklingsrätt?
– Men först måste Maria taga bort de fula papiljotterna, invände fadern leende, hvilken hörde sista orden genom den öppna dörren och i samma ögonblick inträdde i rummet. Axel kan snart vara här, och…
by Anders Arhammar | Mar 18, 2020
Sådant här kunde man läsa i Svenska Dagbladet den 2 januari 1912:
I diplomatiska kretsar i Peking sysselsätter en sensationshistoria sedan någon tid sinnena, berättar en rysk tidning.
Ryske ministern i Kina J.J. Korostovitz, som är 59 år gammal, har blivit stämd av sir Perrier, en fransman, som är generaldirektör för postverket i kina.
Den sistnämnde hade en förtjusande dotter på sexton år som Korostovitz kastat sina blickar på. Han blev blixt kär i flickan och för att få lämna Peking låtsades han vara sjuk och fick tjänstledighet för att sköta sin hälsa. Han reste icke ensam. Kostymerad som en liten kinesisk uppassare följde fröken Perrier honom. På detta sätt undgick hon all uppmärksamhet vilket var nödvändigt då hela främlingskolonien var nere vid tåget för att säga farväl till ryske ministern.
Först några timmar senare upptäckte mademoiselle Perriers föräldrar sin dotters flykt Den olyckliga fadern lät genast elda upp ett extratåg och gav sig iväg efter flyktingarna. Dessförinnan hade han telegraferat till konsuln i Tientsin och gifvit honom deras signalement så utförligt han kunde. Men tack vare sin förklädnad lyckades den unga flickan komma med järnväg ända till Taku, och Korostovitz tog ett godståg till Mukden.
Perrier sökte förgäfves i varje vrå af Tientsin, han hade beväpnat sig med en revolver. Efter många och långa omvägar fick han till sist tag i sin dotter i Taku, just då hon skulle stiga ombord på en båt och fara till Tschifu.
Korostovitz var gömd hos ryske konsuln i Mukden i åtta dagar och reste sedan till Petersburg under förevändning att han måste undergå en blindtarmsoperation.
I Peking går ett rykte att mademoiselle Perrier snart skall bli mor. Hennes familj har stämt Korostovitz, som nu inför en domstol i Petersburg får svara för sina gärningar.
SVD1912-01-02
by Anders Arhammar | Mar 18, 2020
Här står jag utanför porten till ett av de hus i Stockholm där mormor hyrde efter tiden hos Doktor Lundberg. Här står mormor Judit också, inklippt från en bild tagen långt senare utanför ett annat av hennes boenden. En elegant mormor.
Judit hade nog ambitionen att bli författare, och hade hon levat idag hade hon nog blivit det. Några av hennes texter publicerades i Handelstidningen i Göteborg, de ska jag murvla fram när tiderna tillåter resor och arkivbesök. Andra ligger nog i en försvunnen låda som jag fortfarande letar efter. Under tiden blir jag ett tag mormor Judits förlängda dröm, i en framtid hon inget visste om, men som hon hade höga förväntningar på.
Mormor Judit kände aldrig värmen från mig, och jag aldrig från henne. Hon dog nästan tre år innan jag föddes. Men kanske kände hon en aning, hon såg ju min mamma och pappas romans, och i unga dagar var hon som många andra flickor på den tiden, inte främmande för att spå i sump, händer, kort och drömkransar. Någonstans där fanns jag nog, på samma sätt som du, Judit, finns hos mig nu.
Men jag har ju facit, jag ser husen där du bodde, jag läser tidningarna du läste, bläddrar i “dina” böcker och tar en kopp kaffe ungefär där du gjorde det. Och jag ger mig den på att vi gillar samma sorts bullar. Och vet du vad, Judit, mormor, jag bär på samma vigselring som den man du till slut gav ditt hjärta till. Den ringen är så fylld med kärlek, att den nog räcker till mig också, liksom till den jag givit mitt hjärta till och alla de som kommer i en framtid som jag inget vet om, men som jag har höga förväntningar på.
by Anders Arhammar | Mar 16, 2020
Den 28 februari I926 Vänersborg.
Snart 2 år sedan jag sist skrev i "dagboken"!! Du milda!! Hösten 1924 tog Kalle anställning som extralärare vid Högre Allmänna Läroverket här i Vänersborg. Egentligen hade han nog inte tänkt tänkt återvända till lärarbanan han avbröt, då utställningen tog honom, men nu var det det enda han hade att ta till eftersom Sjöfartsmuseet ej ens var påbörjat och alla tidningsplaner strandat.
Den 26 oktober 1924 föddes vår dotter Marianne hos barnmorskan fröken Josefine Lindberg härstädes. Kalle följde mig dit. Det var en solig söndags förmiddag. Först fram på eftermiddagen började jag få ordentliga värkar, och 6.24 föddes lilla M. Det hela gick ovanligt fort och lätt och Kalle höll min hand hela tiden. Vid läroverket här stannade Kalle 1,5 läsår. Den 18 januari 1926 i år reste han till Göteborg för att vid seminariet fullgöra sitt provår.
De erfoderliga pengarna skaffade han genom skogsförsäljning. Vi hade tur att få en mycket trevlig lägenhet om 3 rum och kök med värmeledning och WC, på Hamngatan 1a med härlig utsikt bortåt Vänern. Det är väl, att vi alltid trivts så bra med varandra och vårt hem, för umgänget här har varit synnerligen trist.
Inga själsfränder, ingen musik, ingen humor. Kalle ämnar ej söka sig tillbaka hit. Vi hoppas, att han skall kunna få nâgot i Göteborg.
Om vi kunna få lägenheten uthyrd den 1 april reser jag med barnen till Karlstad, till föräldrarna. Per Olof är där redan. Han följde med mormor då hon var här nere, för att hälsa på. Över sommaren skola vi vara i Växvik.
Barnen arta sig så väl och äro så krya och duktiga, trots att Toto och Marianne nu ha kikhosta. Den är av mycket lindrig natur. Lilla syster är hela familjens gunstling och riktigt tyranniserar bröderna.
