Judit kände säkert igen sig, eller ville känna igen sig, i de böcker som hon läste i januari 1912. Högadals prostgård var en av de 25-öres böcker hon slukade, och lånade av sin vän Anna-Lisa. Den skrevs av Wilhelmina Gravallius och gavs ut av
Åhlén & Åkerlund. Så här kunde det låta:

I dag klär du dig så, långsamt som om du skulle vänta en friare, sade fru Sylvén med icke så mild röst, i det hon inträdde till sin dotter. Du är ju ännu på samma ställe och i samma skick, som du var för två timmar sedan, fortfor hon, i det tonen öfvergick till en sträng förebråelse.
Nutidens flickor hafva en egen talang, att fördrifva tiden med ingenting: därför få de också gå där.
– Söta mamma, stammade Maria och blickade bedjande upp från ett glas de friskaste liljekonvaljer, hvilka hon höll på att ordna, jag har icke förrän nu fått Axels kammare riktigt i ordning.
– Allt var förut i ordning där, och hvad du gjort således endast öfverflödiga småsaker, utan hvilka din bror säkert sofvit lika godt.
Men Axel tycker så  mycket om blommor, och tycker ändå mera om att se sitt lilla bibliotek dammfritt och ordnadt.
-Det är sant; men känner jag gossen rätt, så tycker han ändå mest om, att vi på midsommarafton hafva något godt att bjuda honom på; ty man mättas minsann ej af blomsterlukt och dammfria böcker. Och sedan vår Herre nu låtit sockerärterna frodas och just till hans hemkomst blifva färdiga, och när jag plockar och kokar dem, så frågar jag, om det icke är billigt, att du rensar dem till din brors älsklingsrätt?

– Men först måste Maria taga bort de fula papiljotterna, invände fadern leende, hvilken hörde sista orden genom den öppna dörren och i samma ögonblick inträdde i rummet. Axel kan snart vara här, och…