by Anders Arhammar | Jun 8, 2014
Se där: 100 blogginlägg på lika många dagar. Och ibland några fler, om sanningen ska fram. Så jag slänger in en bild på övergångsstället vid Abbey Road, bara för att jag kan. Hann inte skriva något om det. Jag sammanfattade mina tankar om blogg100 i ett inlägg på Facebook:
För mig har blogg100 självklart inneburit att skrivandet kommit igång ordentligt. Men jag har också insett att bloggen som uttrycksform fått skarpare konkurrens av Instagram, Facebook och Twitter till exempel. Så när ett inlägg läggs på Instagram, ger det flest reaktioner där, tätt följt av Facebook. Bloggen och Twitter flyter rätt spårlöst förbi. Var form har sin fördel, men vill man ha dialog så är Facebook och Instagram överlägsna. Nyhetssökande sker bäst på Twitter. Mitt bloggande här blir numer en sammanställning över vad jag skriver på andra plattformar, en sorts digitalt arkiv. Ibland lite mer utförligt än på andra plattformar, nån bild extra, en snyggare rubrik.
Till detta kan jag lägga att bloggandet för min del nog mera går emot att vara det som var meningen från början när den här bloggen startade 2006. En kittel där jag kokar ner mina idéer, som sen kan leda till något annat. Både bilderna på hejigen, Sliderbilderna på samma plats, arbetet med Norra begravningsplatsen och några böcker har sitt ursprung på den här bloggen.
Och nu fortsätter jag med att förbereda kulmen på två års letande efter den gamla dopfunten till Hagalunds kyrka. Jo, det var nämligen så att…
by Anders Arhammar | Jun 7, 2014
Tivoli och uppträdande, popcorn, varm korv och massor av folk. Men ändå inte så hysteriskt som det skulle kunna vara, utan till och med utrymme för en svanfamilj att ta en sväng upp på land innan de sakta drog sig ner i vattnet igen. Nationaldagen firades av många i Sundbyberg i år.
by Anders Arhammar | Jun 6, 2014
Det var osäkert om det skulle fungera. Att gräva ner en liten skatt i Paris och hoppas att barnbarnen hittar den två veckor senare har sina risker. Men vi chansade och nyss fick vi beskedet att skatten var funnen, och skattkartan hade fungerat bra. Här är ledtråden:
Jag följde efter den mystiska mannen när han gick där på gatan. Det var vid Place d´Italie i Paris.
När han kom fram till huset med alla blå markiser, gick han inte över gatan utan in till vänster i en park och spejade omkring sig.
Jag låtsades inte se honom. Då fortsatte han fram till det stora trädet, och det verkade som om han grävde ner något där. Jag kunde inte riktigt se vad det var men jag tänkte att jag skulle se efter när han hade försvunnit på sin motorcykel.
Jag skulle precis gå fram när jag hör mormor ropa jättehögt: Anders, kom genast, bussen till flygplatsen går nu. SPRING!!
Äsch, tänkte jag, men vad gör man? Så nu måste ni hjälpa mig, gå till trädet, gräv lite vid krysset och se om ni hittar något. Kom ihåg, det är ett HEMLIGT uppdrag. Finns det någon skatt där, får ni dela på den.
by Anders Arhammar | Jun 5, 2014
På Boulevard de Montmartre 6 fanns en gång ett café som hette Café de Madrid. Det var ett anrikt fik där sekelskiftets journalister och skribenter brukade samlas för diskussioner och idéutbyte. Det var också här, vid bord 9, som Victor Goddet, Henri Desgranges och Géo Lefevre satt en dag, det kan ha varit den 20 november 1902, och kom överens om att grunda ett cykellopp som de kom att kalla “Tour de France”. Den 1 juli 1903, på eftermiddagen, gick starten för 60 cyklister och den förste vinnaren hette Garin. Han fick 20 000 francs, vilket inte var en dålig summa på den tiden.
Vid bord 9 brukade också författaren Baudelaire sitta på sin tid. Poeten Verlaine hade sin egen stol på Café de Madrid och 1937 var det Picasso som ofta tog sitt kaffe här. 1953, då den äldre bilden är tagen, satt min pappa vid ett av uteborden och tittade ut över strömmen av människor som gick förbi.
I början av 1990:talet stängdes caféet för gott och idag ligger Musée Grevins restaurang på platsen.
by Anders Arhammar | Jun 4, 2014
i juli 1953 var det bara 8 år sedan andra världskriget slutade, och suget efter att resa ut i Europa var stort. Pappa Gunnar hade redan cyklat och liftat en gång till Paris strax efter krigsslutet, men nu när han bildat familj och äldsta sonen, jag, blivit ett och ett halvt, tyckte han och mamma att jag kunde ha det bra hos tant Britta medan de två drog till Paris. Idag vet jag inte vem tant Britta var, men det var nog en trygg famn att vara i eftersom jag överlevde utan några större trauman.
Bilden är tagen från Seine vid Eiffeltornet med Trocadero i bakgrunden, ett något annorlunda Trocadero. Men muren pappa sitter så ledigt på är densamma idag, ner till minsta streck vad jag kan se.
Det såg så skönt ut att jag inte kunde motstå att själv sätta mig där, 61 år senare.
Jo det kändes bra.
