Det var någon gång i början av sjuttitalet som jag åt min första pizza på Pizzeria Capri. Ett tag var det lite av stamlokus. Genom åren har säkert restaurangen bytt ägare många gånger, det brukar vara så. Jag kommer till exempel ihåg en tid då servitörerna rullade mellan borden på rullskridskor, och en annan när de hade röda scarves. Det var väl ungefär på den tiden då jag spelade trubadur på Nimbus och fick äta gratis. Eller inte.

Men nu har jag inte varit där på ett tag, förrän idag. Det blev en nostalgitripp där bara kalvfilén Oscar fattades, utbytt till en Pizza med svamp, tror jag. Servitörerna hade åldrats med behag, deras rynkor skvallrade om att de också varit stället trogna. Så med rutinerade kypare (som kallar blommor för Fiori och mig för signore), samt sällsynt trevligt sällskap plussade Capri in sig i mina minnens plusbok, sidan 12.