by Anders Arhammar | Jul 19, 2025
Kalle! ”Vi har varit tillsammans cirka en timme och nu skall vi träffas igen. Jag gläder mig mycket åt detta sammanträffande. Det bekräftar, att absolut inte en gnista återstår av den forna, låt oss i alla fall säga glöden. Inte från hennes sida heller, vad jag tror. Vi har helt enkelt inte berört saken. Endast två gamla bekanta. Goda vänner. Ja, that’s all.”
Vet du vad jag tänkte, när jag läste ovanstående, allt under det mina läppar kröktes i ett, tillåt mig säga, världsklokt och sarkastiskt leende? ”Jo, i helsicke ä’ de’ så!” Ja, så fult tänkte jag verkligen. Och hade det stått i min makt, hade jag verkligen telegraferat till Svea Vestberg: ”För alla parters bästa och mest för er egen skull, träffa ej mer Karl Rencke. Hör ni, mest för er egen skull!!” Men det stod inte i min makt, och jag fick nöja mig med att vänta på det brev jag fick idag och vars innehåll precis på pricken var, vad jag visste, att det skulle vara, utom i ett enda avseende: Du kysste henne inte!
Charlie boy, kom och lägg ditt huvud mot mitt bröst och gråt, gråt. Men ej över Svea Vestbergs tragiska kärlekssaga! Nej, tusen gånger nej!! Gråt över alla dessa stackars små svaga kvinnosjälar, som ej inom sig kunna bära tyngden av olycka och sorger här i livet, eller, låt mig ej vara så hård, som ej förstå det oändligt medömkansvärda och förödmjukande att så totalt blotta sig själva, där de istället borde göra allt för att undvika det!
Svea Vestbergs enda rätta val i detta fall hade varit att alls ej sätta sig i förbindelse med dig. Så länge hon visste, att känslan för dig ej var död, var det ett fel av henne att sammanträffa med dig!!! ”Med tårarna ännu glänsande i sina ögon bad hon mig framföra min hälsning till dig.” Jag tar ej emot denna hälsning. Tusen gånger bättre skulle det ha varit om du haft anledning att skriva: ”Med trotsigt tillbakakastat huvud och ett hårt skratt bad hon mig hälsa dig, att du stulit hennes levnadslycka och att hon hatar dig!”
Om en kvinna nu nödvändigtvis skall kasta all sin värdighet och lägga fram sitt känsloliv för en mans medömkan och en annan kvinnas… nej för din skull skriver jag ej ut det, då kan hon väl åtminstone göra det på ett sympatiskt och storslaget sätt.
”Men en sak ber jag dig om: tala aldrig föraktfullt eller illa om Svea Vestberg!” Sannerligen jag själv kan avgöra, om jag nu talat föraktfullt eller illa om henne. Jag har läst igenom vad jag skrivit. Jag står fast därvid. Allt från min spädaste barndom har jag varit en oböjlig, hård och obeveklig natur. Många gånger har jag fått lida för det. Men min kvinnliga stolthet har aldrig fått rubbas en tum. För att vara kvinna har jag varit alldeles för onaturligt hård och känslolös ibland… Men ändå Kalle, ändå har jag märkt, att jag har ett så överraskande rikt känsloliv, som jag helt enkelt inte vetat om förrän det sista året, därför att ingen förstått att väcka det. Tror du jag överdriver Kalle, när jag säger, att jag skulle gå i döden om jag så måste, för någon, som jag älskar?
Utdrag ur boken ”Kära Kalle, älskade Judit”, idag för 105 år sedan. En ögonblicksbild från en dag så lik vår egen, men ändå så olik. Judit Boudin och Karl Rencke drömde om att deras korrespondens för över 100 år sedan borde resultera i en mycket dyrbar bok. Tiden har gått, men drömmen levde vidare, och nu kan du ta del av den. Boken kan beställas på apforlaget.se.
by Anders Arhammar | Jul 16, 2025
My darling! Tänk, om du verkligen skulle vara här redan den 23 på kvällen! Det är ju nu till fredag!! Oh!!! Men kan du tänka dig så hemskt! Just då behöver mamma resa in till sta’n igen, så jag kan nog inte komma in och möta dig! O ve!! Men du måste naturligtvis komma hit ut med första möjliga båtlägenhet på lördag. Eller hur??
Med stor och blåblek fasa mellan svimningsanfallen läste jag om ditt sammanträffande med Svea Vestberg. Oh, huru skall väl detta sluta! ”Jag gläder mig mycket åt detta sammanträffande”. Ha, falska människa! Ha, ha!!!!!! Det måste naturligtvis ligga något under dessa upprepade sammanträffanden, fastän du hycklar och säger, att ”absolut inte en gnista återstår”.
Oh, jag arma bedragna kvinna! Tur, att det finns så mycket vatten runt om att dränka sig i! Haaaaa… Nu är moster Alma härute, och hon tycks finna allt vara ganska gott. Om mig har hon säkert fått den uppfattningen, att jag överlämnat mig i Guds hand. Jag är nämligen av bekvämlighetsskäl så slätkammad som det finns möjlighet att vara och har idag på förmiddagen med stor patos deltagit i bibelläsning och sång. Förresten är hon en riktigt hygglig moster, som alls inte bär sin religion på läpparna för att plåga andra därmed. Fast pappa tar matsupen i smyg förstås. Kanske jag inte skriver något mer brev till dig, innan du kommer! Får väl se, om jag hinner, det tar visst fyra dagar härifrån. Förresten kan jag inte skriva vid tanken på att jag snart har dig här! Vill du ha en kyss, så… Din egen flicka, Eine kleine Garnisoneustadt.
Utdrag ur boken ”Kära Kalle, älskade Judit”, idag för 105 år sedan. En ögonblicksbild från en dag så lik vår egen, men ändå så olik. Judit Boudin och Karl Rencke drömde om att deras korrespondens för över 100 år sedan borde resultera i en mycket dyrbar bok. Tiden har gått, men drömmen levde vidare, och nu kan du ta del av den. Boken kan beställas på apforlaget.se.
by Anders Arhammar | Jul 15, 2025
Det ligger en lätt sommarnattskymning över Storsjön och Frösöns fjällartade sluttning. Stämningen griper en. Det är trolldom här uppe. Det är något vilt i dessa sommarnätter i Norden. Man sover så ogärna. Men ramlar ihop av trötthet ibland. Tycker inte du som jag, att livet för det mesta ser ganska enkelt ut! Strikta linjer. Och ändå förekommer det en ibland som en gåta, en Gud Faders gyckelbild. Varförutan livet vore ointressant att leva. Vart vill jag komma?! Kan du förstå mig? Kan du läsa min stil, när pennan skenar iväg och jag ger mig sådan jag en gång är? I grund och botten. Jag är icke ”dyster-biffen”. Egentligen. Som jag tyvärr så ofta visar mig vara. Det är med mig som med en blomma: största delen av livet förvissnad, en knoppning, i full blom… Men när jag ”slår ut”, då slår jag över. Och jag blir dum. Men dummare blir jag dock inte utan jag kan berätta dig en historia. Ur mitt liv.
Jag träffade en flicka här. Hon ringde mig. Var i alla fall häruppe på en vecka. ”Sta’n är så liten så vi måste ju ändå träffas.” Hon har rest nu. Vi träffas nog aldrig mera. Så dum man kan vara ibland! Så blind! Jag skrev, att den flickan… Ja. Vad skall jag säga! Det var fel!! Jag sade till henne som så, att jag innerligt hoppades, att jag var ute från hennes liv nu. Efter allt detta. ”Ja, vi får väl hoppas det…”
Men så kunde hon inte spela längre. Hon grät. Hejdlöst. Jag tog hennes arm och stödde henne. Och så kom allt. Om misstaget mellan oss två. Kan du gissa vad som gjorde slut på vårt? Min ”spanska” i Stockholm… Jag glömmer aldrig, när jag skildes från henne. Med tårarna ännu glänsande i sina ögon bad hon mig framföra min hälsning till dig. Gud, vad det är svårt att vara hård ibland. Om jag kysst henne till ett sista avsked efter denna uppgörelse, om jag kunde förklara allt detta, så vet jag, att du inte skulle förebrå mig. Men… nej, jag gjorde det icke. Tryckte hennes hand. Jag vet inte vad jag sade. Men tårarna skymde min blick, när jag gick genom skogen hem.
Så underligt vi små människokryp virvla omkring. Jag är så uppriven. Vill gråta ut med huvudet mot ditt bröst. Men det vore bestämt ett egendomligt knektmanér! Min stackars penna! Bäva i dödsångest! När som helst kan jag bryta av dig. I vild längtan efter den flicka, som för mig står skyhögt över allt annat här på jorden. Som jag älskar till min sista blodsdroppe… Jag har varit mycket vankelmodig i min dag. Men det tycks som om ingenting skulle kunna rubba min kärlek till dig ens bråkdelen av en hårsmån. Dock vet jag ett. Den gången du sackar bakåt. Då går jag huvudstupa över bord. Och nere på de stora havsdjupen finnas så många underliga, färgskimrande fiskar… Vad allt detta måtte förefalla dig galet! Men jag skall sluta nu. Men en sak ber jag dig om: tala aldrig föraktfullt eller illa om Svea Vestberg! Ej förrän nu har jag till fullo förstått henne. Vilket ej en hårsmån rubbade ”vårt”, utan tvärtom stärkte mig i min övertygelse, att du är den enda flicka, som jag vill leva livet med, den enda flicka, som jag kommer att älska. Snart kommer ju jag. Hej! Charley.
Men nu får jag väl aldrig varken brev eller något annat, se’n jag varit ute med en flicka och till på köpet, en viss flicka!
Utdrag ur boken ”Kära Kalle, älskade Judit”, idag för 105 år sedan. En ögonblicksbild från en dag så lik vår egen, men ändå så olik. Judit Boudin och Karl Rencke drömde om att deras korrespondens för över 100 år sedan borde resultera i en mycket dyrbar bok. Tiden har gått, men drömmen levde vidare, och nu kan du ta del av den. Boken kan beställas på apforlaget.se.
by Anders Arhammar | Jul 14, 2025
Min egen Bobbie! Kan du gissa, vad jag har för mig just nu? Jo. Jag står på utställningens postkontor och skriver detta, i väntan på Svea Vestberg… (plats för svimning) Hon är här uppe för några dagar. Ringde mig idag. Vi har varit tillsammans cirka en timme och nu skall vi träffas igen.
Jag gläder mig mycket åt detta sammanträffande. Det bekräftar, att absolut inte en gnista återstår av den forna, låt oss i alla fall säga, glöden. Inte från hennes sida heller, vad jag tror. Vi har helt enkelt inte berört saken. Endast två gamla bekanta. Goda vänner. Ja, that’s all. Du kan vara stolt över din seger. Lika stolt som jag är över min egen lilla fästmö. I detta ögonblick älskar jag dig alldeles särskilt. Det är ibland nyttigt med jämförelser… Din pojke.
Utdrag ur boken ”Kära Kalle, älskade Judit”, idag för 105 år sedan. En ögonblicksbild från en dag så lik vår egen, men ändå så olik. Judit Boudin och Karl Rencke drömde om att deras korrespondens för över 100 år sedan borde resultera i en mycket dyrbar bok. Tiden har gått, men drömmen levde vidare, och nu kan du ta del av den. Boken kan beställas på apforlaget.se.
by Anders Arhammar | Jul 8, 2025
Min egen allra käraste och allra tappraste löjtnant i hela svenska armén, som går och ”mallar” sig hela dagarna och har uppsikt i matsalarna. Är det för att se till att de inte äta med kniven? Och kommenderas (?) att öppna lördagsbalen med en husassistent och allting! Skall jag vara nog förmäten att våga tro dig, när du säger, att eventuella ”Äventyr” hämtade från dansbanan nu totalt förlorat sin lockelse för dig? Jag skulle känna mig så lycklig, så lycklig, om jag bara kunde verkligen tro det.
Jag tycker det är rent av onaturligt, att en så uteslutande, i alla avseenden maskulin varelse som du, vilken tidigare härjat våldsamt i flickornas led, skulle till den grad har förhäxats av lilla enkla jag, att du inte har den minsta dragning till någon annan. Är det verkligen riktigt sant, Kalle!? Se mig i ögonen! Jag frågar som Envall i Valands kafé: ”utövar dom verkligen ingen erotisk dragningskraft på dig?? ”
Käraste du, jag skulle inte alls bli förvånad, om så vore fallet. Jag vore bara mycket, mycket tacksam, för att du i så fall kämpar så tappert för din flicka skull. Du frågar om jag inte bävar för den glupskhet du nu samlar på lager. Jag bävar aldrig för dig, Kalle. Jag litar på dig så fullt och helt, min egen älskade. Hela mitt livs lycka har jag lagt i dina händer, och jag tror säkert, att du inte vill göra någonting, som kunde grumla den. Men min gud, hur jag längtar efter dig!!!! Jag vill så gärna bli föremål för en hel del av den där glupskheten! Snart! Mycke!! Hårt!!! Länge!!!
Utdrag ur boken ”Kära Kalle, älskade Judit”, idag för 105 år sedan. En ögonblicksbild från en dag så lik vår egen, men ändå så olik. Judit Boudin och Karl Rencke drömde om att deras korrespondens för över 100 år sedan borde resultera i en mycket dyrbar bok. Tiden har gått, men drömmen levde vidare, och nu kan du ta del av den. Boken kan beställas på apforlaget.se.
