by Anders Arhammar | Mar 3, 2020
Ett par ord i största hast. Igår hade jag ju tänkt att inte gå till Bergs, men så sade mamma, att jag naturligtvis skulle gå, då jag var bjuden, och då gick jag. Där träffade jag bl.a. Elof Bergkvist. Han har riktigt växt till sig. Tycktes för övrigt vara förtjust i Hanna.
Vi spelade och sjöngo, dansa fick vi inte. Kommo inte hem förrän ganska sent. Nu har jag gjort två fotografiramar i läderplastik färdiga. Den ena, i näckrosmönster, är monterad med svart tyg och den andra, i grankottemönster, med mycket stiligt djupt gulrött siden.
Idag har jag fått ett mycket långt, käckt brev från Erik… Vad han måtte vara duktig! 16 år och avdelningschef i ett stort handelsetablissement, Jo, jag tackar jag!
by Anders Arhammar | Mar 3, 2020
Idag är det riktigt ruskigt väder. blåst och regn. Trotsande elementens vilda raseri har jag nyss i sällskap med Eric varit och köpt ulstermönster till Harry. Vi pratade och skrattade som vanligt, trots vätan. Han skulle hålla min paraply, men höll den så uteslutande till sin fördel, att min “plym” såg ut som en våt hönsfjäder, då jag tog den i närmare betraktande, då jag kom hem.
När vi stod i porten kom Turken. Vi hälsade förstås, och han grinade som vanligt. Nu har jag lektion med Lillan. Igår fick jag brev från Fritz. Ett “bussigt” brev, förresten. Han skriver så roligt “än” i stället för en o.s.v. Jag skrev svar meddetsamma, ty jag greps av en plötslig brevskrivarlust, men jag skall inte skicka det än, förstås.
Idag äro vi bjudna till Hanna Berg, men jag håller fast vid mitt beslut, att ej gå ut, (utom dörren naturligtvis) så jag stannar nog hemma. Hilding reste igår och han ville så gärna, att jag skulle följa honom till stationen, och jag ville gärna, men gjorde det dock inte. Idag känner jag mig så livad och glad, så vid så gott lynne har jag inte varit på länge. Men nu får jag väl ta itu med min läderplastik igen.
by Anders Arhammar | Mar 3, 2020
Igår var vi alla hos Elin på kvällen. Hilding och Eric ?son voro också där och vi dansade och hade mycket trevligt. Idag är jag mycket tråkig till sinnes. Jag har fast beslutat mig för att ej gå utanför dörren på ett par dar. Bara knoga, bara arbeta!
Nu har jag grundligt städat i hela rummet, salen, köket och tamburen. Och nu har jag en timme kvar, tills jag skall börja läsningen med Lillan. Jag får väl leta upp några strumpor, som skola lagas. Men först vill jag skriva av följande som vi i skolan (ack, den härliga tiden) skrevo i engelsk diktamen.
“Have you ever considered what a deep under meaning there lies or at least may be read if we choose, in our custom of strewing flowers before those whom we??? most happy? Do you suppose it is merely to deceive that happiness is always to face thus in showers at their feet? -that wherever they pass they will tread on herbs of sweet scent, and that the rough ground will be made smooth for them by depth of roses? So surely as they believe that they will have, instead, to walk on bitter herbs and thorus and only softness to this feet will be of snow. But it is not thus intended they should believe: there is a better meaning in that old custom. The path of a good woman is indeed strown with flowers, but they rise behind her steps not before them. You have heard it said that flowers only flourish rightly in the garden of some one who loves them. I know, you would like that to be true. You would think it a pleasant magic, if you could flush your flowers in to brighter bloom by a kind look upon them, nay, more if your look had the power, not only to cheer but to guard. This you would think a great thing? And do you think it not a greater thing, that this you can do for fairer flowers than these flowers, that could bless you for having blessed them and will love you for having loved them flowers that have thoughts like yours and which once saved, you save for ever? Is this only a little power? Far in the darkness of the terrible streets these feeble flowers are lying, with all their fresh leaves torn and their broken, will you never go down to them, nor set them in order in their……
Så finns det inte mer, bladen äro bortryckta där.
by Anders Arhammar | Mar 3, 2020
Jag visade brevet jag skrev för pappa och han sade, att jag borde ej skicka av det. Utan jag skrev ett annat, om att vara vänner och sådant där och skickade det i lördags. Och idag fick jag ett svar, i vilket han tycker som jag att vi skola umgås som kamrater. Vilket ju är mycket bra.
I fredags, då jag tyckte att det var som tråkigast, gick jag upp till Eric Blomberg. Han kom ju till mig, när han hade det svårt för Karins skull. Vi komma så bra överens. Igår, söndag, hade vi livat här. Hilding har kommit till stan och han var här. Så voro ju Elin, Georg, och Bertil här också och vi pratade värre den sistnämnda och jag. När vi följde Elin och Georg hem, gingo vi och pratade om allt möjligt, och så lovade han mig att bara röka 2 cigaretter om dagen på ett visst villkor. Och vi lovade bägge två. Så kommo vi överens om att företaga en långpromenad på fredag.
by Anders Arhammar | Mar 3, 2020
Varför skall det finnas så mycket sorgligt och svårt i världen?! Det är förfärligt. Här har jag nu gått i sällskap med Nils och varit helt lugn. Och så idag, när jag ovanligt nog kände mig så nöjd och glad kom det ett brev, vari han talar om hur mycket han håller av mig och ber mig -ja-. Jag grät. Det kändes så konstigt. Jag kan ju ej alls dela hans känslor.
Och så nu har jag skrivit ett brev och fråntagit honom allt hopp. Herre Gud! Jag kunde inte annat! Jag skulle vilja skrika högt och snurra runt eller göra något riktigt vansinnigt galet. Men här går jag, tyst och till utseendet fullkomligt lugn. Äh, om jag hade någon, som jag höll riktigt av, att gå till och tala om allt och bli tröstad och smekt. Om, Om!! Men, jag har ingen. Vad det är svårt – svårt att leva ibland. Vad skall jag göra!
