Måndag den 1 december 1913. Jag dansade varenda dans.

Fort, fort tiden går! Redan i julmånaden. Just nu har jag skrivit ett brev, och frågat Janne om Naemi och jag få komma upp till Värmland till jul. Oh, vad det skulle vara härligt. I lördags hade jag hemskt skoj. Naemi, Rut och jag voro bjudna av respektive Linder, Ahlberg och Gustavsson på en skolbal på Hantverksföreningen, och det var lindrigt sagt, mycket roligt. Sång, musik, Thésupé och först och sist dans.

Det var en massa trevliga pojkar, jag trodde faktiskt inte, att det fanns så käcka seminarister. Särskilt en, som hette Fondén och dansade bedårande samt Odelius, voro mycket trevliga. Jag dansade varenda dans och med nästan alla herrarna. Vi kommo hem halv tre och då var det inte mycket med mig precis. Igår var Linder, G. och Linders syster, en mycket rar flicka, här. Och så Elin förstås. De voro här ända till halv 12 och vi följde dem hem.

På förmiddagen voro Greta och jag i kyrkan. Det var ju första söndagen i advent. Men då kyrkokören mycket vackert sjungit “Hosianna”, och Malmgren i all sin glans besteg predikstolen, var det Greta och jag som smeto och tog oss en längre promenad i Slottsskogen. Det var härligt fast det blåste fruktansvärt.

Fredag den 28 november 1913. Jag fick höra att Nils ringt 2 gånger.

Igår var jag hos Rakel från 12 på förmiddagen till 6 eftermiddagen. Bl.a. träffade jag förstås Daniel. Stilig som vanligt. Rakel följde mig ända hem. Jag var mycket rädd, att jag skulle få ovett, för att jag varit borta så länge. Men det blev inget vidare.

Istället fick jag höra att Nils ringt 2 gånger. Då tyckte mamma, att jag skulle ringa upp honom, vilket jag till slut med darrande knän gjorde. Han frågade om jag ville gå med ut idag. Det lovade jag. Brrrr!

Onsdag den 26 november 1913. Hinner inte mer.

Idag är det ett alldeles avskyvärt väder. Regnar och blåser som bara attan. Men ju värre det “uler och schlasker” ute, ju skönare är det att sitta i ett trevligt rum framför brasan med något handarbete e.d. Hinner inte mer.

Tisdag den 25 november 1913. Uppiggande att få visa sina krafter ett slag.

Himmel! Ett sånt bråk här har varit ikväll. Oj, oj! Jag måste pusta ut riktigt för att kunna beskriva det! Puhh! Jo, se mamma var borta och Rut och jag spela schack. Hon klådde mig fyra gånger. Jag var naturligtvis ilsk, men visade det inte ett dugg. Hon retade mig förstås gräsligt. Till slut gick hon till pianot och började med kläm och naturligtvis f.f. spela “Putte”. Då bad jag henne spela något annat. Inte!

Då gick jag och drog henne från pianot. Sen satte jag mig där själv. Mest på skoj. Då tog hon helt nonchalant och dunka mitt huvud mot ljusstakarna på pianot, varpå hon flydde. Vad är då naturligare än att jag rusade efter och låste in henne? Samt förbjöd Harry att öppna. Vilket han ändå gjorde. så låste jag in honom istället, och då Rut skulle försöka öppna för honom begynte en vild brottning, vilken slutade med att Rut blev fullkomligt besegrad. Hon fick ligga på rygg i tamburen och jag satt grensle över henne, högljutt triumferande.

Sedan upptäckte jag att jag tappat klockan, “opalen” i min ring, alla hårnålar, en kam och ett spänne. Men det var väldigt uppiggande att få visa sina krafter ett slag.

Måndag den 24 november 1913. Ja, det var härligt.

Igår hade vi livat här. Linder och Gustavsson voro uppe på eftermiddagen och sedan vi druckit kaffe och setat och pratat i lilla rummet, drogo vi oss in i salen och det blev ett vådligt musicerande. Linder sjöng och jag sjöng. L. och G. sjöngo Gluntar och N. och jag duetter och så spelade L. fiol alldeles utmärkt och – ja, det var härligt.

Sedan skulle jag lära ynglingarna one-step, vilket gick ganska bra. Nu skall jag sätta mig ner (det gör jag ju redan) och skriva ett långt brev till Erik.