by Anders Arhammar | Mar 3, 2020
Nu äro vi verkligen här i det gamla, älskade Värmland. På tåget hade vi så trevligt. Fröknarna Eriksson voro med och vi hade det så gemytligt, alldeles ensamma i en kupé. Vi sjöngo, spelade kort och dragspel, läste 25-öresböcker och käkade smörgåsar, överlastade med “julsovel”.
Vid framkomsten möttes vi av Janne med Flora och halv metersdjup snö. Resan hem gick med klingande bjällror, snön gnisslade under medarna, stjärnorna lyste över de snötyngda jättefurorna. Jag njöt som aldrig förr.
Naturen talade ett språk, så mäktigt, så upplyftande, att jag kände mig lycklig ända in i själen. Vid framkomsten möttes vi av en mycket trevlig jungfru, Gerda, kaffe och stöddig kvällsmat. Det kändes ljuvligt att vara hemma på Björklunda igen. Naemi och jag kampera ihop i lilla rummet. Där ha vi så bekvämt med en stor spegel, skrivbord och bokhylla.
Idag har det vräkt ner kolossala snömängder. Snöplogen har gått, och vi ha varit ute och “jumpat”. Vi ha träffat Yngve och Calle och han var bedårande stilig som fordom. Så hade vi snöbollskrig med “Nils på Boa” och Bror och jag fick då och då en knuff, så jag totalt försvann i en snödriva. Kritvit överallt, då jag “uppstod” igen.
by Anders Arhammar | Mar 3, 2020
Juldagen. Nu sitter jag på tåget och ilar hän mot mitt längtans land, Värmland. Så nu är drömmen bliven verklighet. Ja, denna julen har gått som alla andra, julstök och julklappar.
by Anders Arhammar | Mar 3, 2020
Nu har jag låtit min lilla bok ligga i skymundan en tid. Jag har inte kommit mig för att skriva. Har haft så mycket att göra nu i “julrengörningstiden”. Vi ha fått nya tapeter i lilla rummet, rödaktiga, förtjusande stiliga. Och så har pappa i sitt taveldille hängt upp så mycket tavlor där inne, så nu är där visst 43.
I förrgår och går var det ljuvligt vinterväder. Stark frost, snö och solsken. På onsdag förmiddag var jag med Eric och Ernst i skogen och sedan i stan, för att få spännen till mina läderplastiksskärp. Men du milde värld, vad jag fick gno. Och inga spännen fick jag, förrän högt häruppe på Övre husargatan. Inte äro de stiliga precis, men de få duga.
På kvällen var Greta och jag i Slottsskogen och levde galna riktigt. Sedan vi spatserat runt dammen ett par gånger och spolierat en del “kovan” på “Vita bandet”, styrde vi kosan till Bragebacken. Där rullade vi oss i den djupa snön, nästan från stupet, och hade gräsligt skoj. Mindre skoj var det dock, att jag vid hemkomsten upptäckte, att jag tappat en kam och en av mina nya gröna handskar. Så jag måste gå och köpa andra igår eftermiddag. Nej, nu får jag väl återgå till knoget.
by Anders Arhammar | Mar 3, 2020
Nyss hemkommen från en “stadstur”. Köpt stilig gendarmfärgad sammet till blus. Ett sånt väder!!! Blåst, regn, slipprigt och kallt på gatorna. Uhhh! Och då var det så vackert väder igår, söndag. Börjesson och jag voro ute ett slag på förmiddagen och gick “lilla rundan” i skogen några gånger. Såg bl.a. Sven Hedberg. Honom ser jag varenda söndag och han tittar så förfärligt.
Ah, vad jag nu är gräsligt glad! Nu har Naemi och jag fått säkert lov att resa till Värmland i jul. Hurrah!!! Att få komma till det kära, älskade Sulvik igen, träffa Calle och alla andra! Härligt! Usch då, nu kom Rut och satte sig vid pianot, av alla krafter spelande “Putte”. Den välsignade “Putte!”. Jag skulle, som Gunnar I. alltid säger, vilja ”pisken och slängen”. Du milde värld vad hon gnor därinne! Det är så håren reser sig på ens arma huve! Jag kan inte samla tankarna.
by Anders Arhammar | Mar 3, 2020
Ett sådant gräsligt väder här är. Fullkomlig storm. Idag tycks den kulminerat. Tänk hur det nu skall vara ute på havet. De stora blåsvarta vågorna kasta sig med vitt skum på topparna dånande över de stackars farkoster, som äro ute. Där vågorna slå mot de grå hällarna sjuder det som i en jättegryta, myriader av skumpärlor yr, det brusar och bubblar och fräser. Och molnen flyga fram över himlen, ingen ljumning finns i de täta molnmassorna. Höstnatten faller på, stormen viner. Det är hemskt förtvivlat, att under en sådan natt vara ute på havet. Det är hemskt, tröstlöst.
Hur härligt känns det då ej, att då stormen rasar därute, sitta i sitt varma, ombonade rum. Jag kan läsa, arbeta eller bara sitta tyst i en mjuk stol och höra stormen därute och riktigt känna hur hemmet värmer. Brasan glimmar och lyser, små lekande lågor fladdra mellan glöden. Jag släcker lampan och lägger mig på mattan framför brasan och så komma de, alla drömmar och minnen.
Jag ser en månskensnatt vid havet. En sommarnatt, en drömmens natt. Månstrimman dansar på de sakta skvalpande böljorna. Då och då glimmar en kornblixt, som lyser upp hela nejden. Då glider sakta en båt in i månstrimman. I båten sitta tre unga flickor, klädda i ljusa klänningar. Hon, som sitter i aktern, har ett dragspel över sitt knä, och då hon spelar några toner, svarar ett tydligt dubbeleko från klipporna inåt land. De unga lyssnar förtjusta. En av dem doppar sin brunbrända hand i vattnet och kan ej återhålla ett rop av förtjusning: ”Åh, flickor, titta en sådan mareld”. Och då de andra följa hennes exempel, se de, hur det glittrar och lyser som av guldstänk i det mörka vattnet.
Och plötsligt klinga några mjuka, fina ackord. Det är musiken på ett krigsfartyg litet längre bort, som spelar en vek melodi. Och flickorna i båten sitta alldeles tysta. Månstrimman på vågorna, blixtarna, marelden och musiken. Det är för härligt.
Så ser jag en bländande solskensdag. Flickorna simma med förtjusta utrop omkring i badviken, och en av dem sträcker ut sin smidiga kropp på en solvarm klippa. Minnet glider längre tillbaka. Till en björkhage i Värmland. Solen dallrar mellan lövverket. En mörkgrön gran bryter här och var av mot björkarnas ljusa grönska och vita stammar. Marken är täckt av den mjukaste mossa. Vid en sten, med ansiktet gömt i den gröna massan, ligger en flicka, förtvivlad, hjärtesorgsen. Imorgon skall hon lämna all denna härlighet och fara till den stora, trista, bullrande staden.
Men nu fara minnena i väg med mig, så att det tar väl aldrig slut. Bäst att lägga igen boken och ta fatt en annan.
