Fredag den 31 december 1915. En ung vacker pojke slängde 25-öresblickar på mig.
Nyårsafton och slut på det gamla året. How has it got on!? Oh, I dare not say, if I am glad or not that a new year now is coming. And now I have been at home. I went with the nightrain from Stockholms Central 7.10 the day before Christmas Eve. Oh, I never saw such a lot of people, which crowded about there before the train should go. One must push oneself through the masses.
I slept comparatively well, and in Gothenburgh father, Hilding and Rut were down for meeting me. I was very glad indeed to see them again. And very glad to see mother and the children at home. On Christmas Eve Rut and I first were with two Germans at Vollmers thesalong, and then we went home and hang up and put up lights and flags in the Christmas tree. And so the Christmasboxes were given and all were glad and content. And at last the rice porridge was eaten. And we went to bed.
On Christmas day we went met Hilding and Bruno, when Rut and I went out for a promenade. And so we went to Slottsskogen. It was very fine weather. Snow and a little cold. In the evening were Bruno and Hermine (the Germans) at home and we enjoyed ourselves rather well. But, nu orkar jag inte skriva engelska längre, utan fortsätter på svenska.
På Annandagens eftermiddag voro vi först hela familjen hos Johanssons som vanligt är. Och där var då inget vidare roligt. Utan Rut och jag stack iväg till Andreassons där Erik och Georg också voro hemma från Stockholm för att hälsa på. Erik hade också ett slags fästmö med sig, en telefonfröken Johansson, som satt på en stol och såg ut som ett levande frågetecken. Som väl var dinglade Erik med frågetecken och även Elin i väg till teatern, så Rut och jag, herr A, David och Georg blevo ensamma. Och då blev det “luft i luckan”.
Jag fick tag i Elins förkläde och så kokte Georg och jag kaffe, och sen drack vi kaffe och punsch, och i brist på cigaretter rökte Rut och jag upp var sin cigarr. Det var en syn för avgudar att se oss, där vi satt med sidenband med “Fylgia” på á la Döbeln vid Jutas om pannan, en cigarr i mun och ett punschglas i högsta hugg. Men vi hade verkligen riktigt roligt. Georg har växt till sig kolossalt.
På måndag förmiddag var jag först hos Rakel och fick kaffe och höll på att äta ihjäl mig på klenätter. Så var Rakel och jag hos nygifta paret Kihlman på Hisingen. Och de hade mycket trevligt. Och så bar det av direkt till den förtjusande tandläkaren, Tor Carlsson, som skulle laga mina söndriga tänder. Han plomberade två och drog ut en och så släppte han mig för den dagen. Och på kvällen satt jag med pappa, Anna-Lisa, Rut och tandvärk på Eggers och “söp”.
Så kom sista dagen tisdag. Tidigt på morgonen ringde Bertil. Han hade rest hemifrån Leksand, dit han varit för att jula, ett helt dygn för tidigt, för att få träffa mig. Jag bjöd honom hem på kvällen och därmed fick han låta sig nöja. På förmiddagen voro Rut och jag med Hermine och Bruno på Wollmers thésalong igen, och där satt bl.a. en ung vacker pojke och slängde 25-öresblickar på mig. Han såg förresten onaturligt snäll och ordentlig ut. Varom mera sedan.
Från Wollmers gick jag direkt till lille Tor igen och fick nu det tredje hålet plomberat. Och så skyndade jag hem och fick lite middag och så till Anna-Lisa, som jag senare på kvällen tog med hem. Småningom församlades Hermine, Bruno, Hilding, Bruno, Josef och Bertil. Den senare var så förälskad i mig som någonsin. Alldeles förfärligt. Vi hade förresten riktigt skojigt. Spelade och sjöng och småflirtade och åto sen nötter och äpplen under det julgranens tindrande ljus upplyste rummet. Och så skålade vi i portvin: “Låtom oss berusa oss, skål”!! Och skojade hiskeligt.
Klockan halv 12 avtroppade sällskapet, och då följde Bertil och jag med Anna-Lisa upp, och där sutto vi tre galningar och tittade på A.L:s fotografier, Bertil med sin arm om mig, mera tittande åt mitt håll. Och jag lät mig ryckas med av stämningen, så gott sig göra lät, och då Bertil och jag sedan skiljdes i porten, fick han t.o.m. kyssa mig, dock under den oeftergivliga förutsättningen, att han skulle kyssa “torrt”.
Oh, Judit, vad du är gräslig! På onsdag förmiddag fick jag en sista avskedsfirning hos lille Tor, och klockan 12.12 samlades vid stationen mamma, pappa, A.L. Rakel, Hilding, Rut, Hjalmar och Bertil, för att ta ett smärtfyllt farväl. Vid stationen fick jag plötsligt syn på dels den lille vackre från Wollmers, dels på en “gladlooking” handelsinstitutare som jag kände igen från tandläkaren. Det befanns att Bertil kände båda, och att båda skulle resa till Stockholm, och så presenterades vi och lovade varandra trevligt ressällskap. Och så gick tåget efter en sista avskedstagning och jag slog mig ner bredvid mina nyvunna vänner och inledde konversation.
Den lille vackre hette Erik Bachmann och sades vara äventyrligare, galnare och piggare än de flesta, fast han nu var så ytterligt trött och sömnig efter allt julfestande, att den stackarn knappt orkade öppna munnen. Men så pratade den andra, Gunnar Lindquist, så mycket värre. Han befanns vara ivrig motorcyklist och berättade de mest hårresande historier från sina färder, dels i Sverige, dels i England. Han berättade även i Bachmanns ställe om denne, att han skulle blivit sjöofficer, men då han var kadett ombord på Svithiod rymde han från skutan på en däckslucka och hamnade, omgiven av diverse hajar o.d. i Sydaustralien, där han vistades en tid. Med mera äventyrliga saker.
De bjödo mig på middag i restaurangvagnen, och resan gick skapligt fort trots två timmars försening. Och idag är det härligt väder och nyårsafton och jag är tillsammans med doktorn bjuden på nyårskvällen till doktorinnan Bohnsack. Hoppas det blir skojigt, eller rättare sagt, angenämt.