by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Ny månad igen! Som vanligt torde en längre utgjutelse om tidens snabba flykt vara på sin plats! På tisdag skulle doktorn bort på kvällen, så då satt jag här i min ensamhet igen. Men, just som jag satt och funderade om jag skulle ta och gråta ett tag av idel ledsnad eller gå och lägga mig, ringde Anna och frågade, om jag ville gå med på “bio”. Natürlich, och så var vi på Röda kvarn, Anna, Naemi, herr S. och jag. Det var ganska bra och musiken spelade som vanligt överdådigt.
På tisdag förmiddag reste farbror Blomberg, och jag var med Eric ner till tåget och följde honom. På samma gång reste Oskarsteaterns artister till Göteborg. Där voro Niska, Schröder, Ottosson m.fl. Naima Wifstrand och hela “bibban”. Det var någonting för Rut, som ännu lider av kroniskt skådespelardille. Sen följde Eric mig till Rådmansgatan. Jag skulle upp och gratulera Maja på namnsdagen. Gav henne två små saladierer av kristall.
Igår var jag bjuden med doktorn till Herlitz på middag. Unge Ivar förde mig till bords, och vi diskuterade musik väldeliga. Han, liksom alla barnen Herlitz, förefaller att vara ytterst väluppfostrad och rar, och det äro de alla, säger doktorn. På kvällen bjöd Elsa mig på intima teatern där Gustaf III spelades. Det var mycket vackra dekorationer och trevliga dräkter, och massor av ädlingar etc. Gustaf III, Lars Hansson var bra, likaså Armfelt -Fröberg, och general Bäcklin- Stål. Men o, en så lustig liten teatersalong! Och sådana minimala avklädningsrum. Nu skall jag ta och skriva till Rut.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Tiden går. Oh, så förfärligt fort. Ja, ja, innan man vet ordet av, så ligger man där med näsan mitt i ansiktet! Igår blev jag plötsligt mycket överraskad. I sällskap med Dagny Hellström kom jag gående Strandvägen fram, då vi plötsligt mötte farbror Blomberg och Eric! Jag pratade som allra hastigast med dem i förbifarten. Sen på eftermiddagen ringde Eric och frågade om jag ville gå med honom och en yngling till på Phoenixpalatset. Jag fick lov och vi gick dit och där var riktigt trevligt. Rätt som vi stod där och tittade efter ett bord, kom Naemi framramlande. Hon var där i sällskap med familjen och Anderssons. Den andre ynglingen hette Åkerström och verkade att vara särdeles trevlig. Vi satt alldeles framme vid musiken, som spelade utmärkt. Och vi pratade som det värsta förstås.
Eric har fått plats i en firma här som korrespondent. Undrar just hur han kommer att klara sig. Jag har nu tänkt, att jag i min ensamhet här om förmiddagarna skulle lära mig stenografi och handelskorrespondens på egen hand, sen skulle jag lära maskinskrivning på Remington och så få en finare kontorsplats. Det vore väl inte så omöjligt.
I morn är det Maria, och då är man tvungen att gå upp och gratulera Maja förstås. Jag har inte den ringaste lust därtill. Undrar om det inte vore bäst att hålla mig inne hela dan imorgon för snuvans skull. Ikväll skall jag inte gå till gymnastiken på grund därav. Tänkte att sitta och läsa för doktorn i stället. Men han skulle ut, så här sitter jag nu med lång näsa i min ensamhet. I brist på annan sysselsättning skall jag bestämt ta å bada. Ja, de tror jag jag gör! Tjing tjong.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Ja, igår var det skottdag. Och jag, som inte passade på! Nu får jag väl gå till nästa skottedag, om jag då lyckas knipa mej någon intet ont anande karlstackare. Oj, oj.
Igår var R. och jag till Cirkus. Vi satt ju på de bästa platserna och publiken var hygglig nog, men lokalen var verkligen underhaltig. Programmet var dock riktigt bra. Det var fenomenalt smidiga och djärva luftgymnaster och en balansakt, utförd av en stilig ung herre, som kom hjärtat att hastigt göra en volt i halsgropen. Så var det akrobater av allehanda slag, verkligt fin dressyr, lustiga clowns (den ene såg gräsligt trevlig ut, gick bl.a. kring bland publiken och tog dem i hand, även jag blev utsatt härför) och så “lille Caruso”, som verkligen hade en mycket behaglig stämma, men var otäckt sminkad. Ja, det hela var verkligen sevärt. Nu har jag tänkt att skriva “En cirkusepisod” och försöka få in i Handelstidningen, där jag förut fått en berättelse antagen.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Naemi och jag reste på lördag eftermiddag och blev förstås alldeles förfärligt hjärtligt mottagna i Grillby. Vi hade som present köpt ett litet vackert kristallglas och en knippe liljekonvaljer, vilket förstås var “alldeles för mycket”. Och sen blev det först och främst mat, så spelning sång och prat. Så mycket härliga kakor som jag där inmundigade, har jag då inte ätit på förfärligt länge.
Vi fingo ligga i förmaket och räknade förstås ordentligt fönsterrutorna för att drömma sant. Ja, drömde gjorde jag visserligen, men en förfärlig röra. På morgonen väcktes vi av en ljuvlig brasa och härligt kaffe och strålande vinterväder. På förmiddagen var Grace och jag ute och spatserade ända till kyrkan, som vi besåg. En liten oansenlig kyrka utan torn.
Så åt vi frukostmiddag klockan 12 och klockan 5 kom allt “namnsdagskaffefrämmandet” (puh). De va prosten och prostinnan, handlarns fru, och den och den frun, allt ganska typiskt. Och så blev det kaffeprat och Naemi och jag spelade och jag sjöng och fick beröm för “ett mycket behagligt framförande” av prostinnan. När så var och en försökt slå rekord i att äta kakor och sedan frukt, avtroppade främmandet, jag försjönk i studier av en följetångsroman, Grace somnade av idel övermättnad mitt på golvet och de andra småpratade slött i salen under det kvällsmaten framdukades. Och så måste vi äta igen och småningom kröpo vi till kojs.
Och nästa förmiddag ångade vi iväg efter att ha fått lovat att alldeles säkert komma tillbaka till påsk då det skulle bli ungdomsbjudning med många ”stilie pöjker”, som tant Hulda på ren värmländska uttryckte sig. På tåget hade vi sällskap med fru och herr Lindgren, förste stationsskrivaren vilka båda föreföllo vara särdeles trevliga. Hon hade varit på tants kafferep så vi blevo då presenterade för henne.
Trots att jag hellre ville stanna hemma och läsa, körde doktorn iväg mig till gymnastiken. Vi ha fortfarande vår vikarierande gymnastikfröken. Undrar just när löjtnanten uppenbarar sig på “arenan” igen. Imorse gick jag upp klockan halv åtta, för att läsa slut en bok, som jag lånat av Anna. “Vårbrytning” av Karin Smirnoff. Verkligen intressant. Skildrar en mycket ung flickas tankar och stämningar i övergångsåldern. Boken är genomgående naturligt och trovärdigt skriven. Flickan är katolskt sinnad, läser för en ung religionsvärmare, katolsk präst, svärmar för att bli nunna och är ganska religiöst överspänd. Vill försöka bli god och snäll och sann, och har den bestämda uppfattningen att allt detta kan uppnås genom att bara handla regelrätt efter kyrkans föreskrifter.
Naturligtvis är dessa handlingar en viktig sak för en god människa, men min bestämda uppfattning är den, att alla dessa handlingar bliva en synnerligen naturlig följd av en god människas stora inre behov att hjälpa och glädja sina medmänniskor. Det får inte vara en tung plikt, som måste utföras, utan en stor glädje ligger i att få verka för det sanna och goda. Av inre drift att göra livet glatt och ljust för dem vi vistas tillsamman med, av en oemotståndlig längtan att se alla glada och lyckliga, skola vi drivas till goda gärningar. Och finns det väl en större lycka än att se sina försök att glädja och trösta andra belönade? Inte skall man väl, som kyrkan så gärna vill, bannlysa all den ungdomliga levnadslust och det glada mod, som tar sig uttryck i dans, sång, musik o.s.v.
Visst blir dessa saker missbrukade, som så förfärligt mycket annat, men inte får man fördöma allt i den vägen för det. Jag tänker nu på dansen. Men om den skrivas ju så mycket just i dessa tider. Och med rätta! Ty från att vara uttryck för naturlig levnadsglädje och ungdomlig livsyra, har den övergått till att tjäna som uttryck för låg sinnlighet och moralisk slapphet, om jag så kan säga. Att se, hur somliga ungdomar dansa våra moderna danser, är något rent av vidrigt. Och jag kan inte förstå, hur många föräldrar tolerera det, som de tyvärr ofta göra. Ha de totalt mist makten över sina barn?
Nu kommer jag in på den stora, vidomfattande frågan: uppfostran. Men det är väl förmätet av en ung flicka, som jag, att sätta mig till doms i ett sådant fall, så det är väl bäst jag slutar.
by Anders Arhammar | Mar 6, 2020
Genom dimman håller solen på att arbeta sig fram. Som ett matt rödfärgat klot skymtar den och kommer dimman att skifta i den vackraste skärgrå färgton. Träden stå i luftig rimfrostskrud, och snön ligger i drivor, så ovanligt vit och ren.
På torsdag var det snöstorm och nu ha vi full vinter igen, 10 grader kallt. Det klingar så vackert från bjällror nere på Norr Mälarstrand. Och nerför Parmmätargatan kommer den ena släden fylld med snö efter den andra för att tömmas i vattnet, eller på isen kanske är rättare. Både på torsdag och igår var doktorn bortbjuden på middag, så jag åt ensam. Hela torsdag eftermiddag satt jag snällt hemma och var sen på gymnastiken.
På fredag hade jag fått fribiljetter till Cirkus av farbror Paul och Naemi och jag skulle gå dit huvudsakligen för att höra den tjugoårige “sextonåringen”, “Lille Caruso”, drilla fram sina ljuva toner. Men därav vart intet. Lille Caruso fick vara ifred för oss den kvällen, ty då jag kom till Tegelbacken, där Naemi och jag stämt möte för att bege oss till cirkus, kommer hon och säger att vi skulle gå till “Berns” och höra Rolf med herrskapet Andersson.
Ja, vi gick dit och blev inklämda mellan ett par bord, så vi kunde knappt röra oss. Där var mycket stiligt och utmärkt bra musik. Men någon Rolf, fick vi inte höra. han hade nämligen just som han skulle bege sig dit blivit sjuk, och kunde inte komma. Stor besvikelse och missnöjda utrop från publiken. Men hur det var, hade de fått tag i Tornanders i stället och han sjöng flera riktigt roliga bitar.
Efter “Berns” bar det av till “Kastenhof”, där vi superade under en särdeles animerad stämning. Edvard var tokig, som vanligt förstås, men då han frågade mig, om inte den gröna curacaon hade en bra vacker gul färg och i detsamma fångade en fluga på min ärm, rådde jag honom att gå hem. När vi skulle gå, upptäckte jag, i den nu nästan utrymda lokalen, Evert Taube borta i en soffa. Du milde, vad han är stilig. Jag gav förstås Naemi en försiktig påstötning.
Så bilades det hem och oh, så härligt, att få krypa ner i sängen. Men,”uschyanedå”, idag stinker jag inpyrd cigarrök, så jag nästan måste hålla för näsan. Och i eftermiddag klockan 5 skall Naemi och jag resa till Grillby och hälsa på Långströms. De ringde i veckan och bjödo oss dit på söndag, då det är tant Huldas namnsdag. Det blir nog livat.
