En kalebass maracas som har hållt takten kring en lägereld vid Lake Shialla. Medan hyenorna rotade i gårdagens soppåse, gick jakten i flodbädden på kattfiskarna som skulle bli kvällens middag. I väntan på att glöden värmde folien som omslöt de fileade fiskarna, och i takt med trummorna som hördes på avstånd, gjorde vi musik med en gitarr, ett munspel och en kazoo.
Och en kalebass.
Som de flesta burkar och flaskor så har den här flaskan också en doft kvar, en doft av det förgångna som lyckats ta sig till framtiden. Den pärl- och snäcksmyckade lilla glasflaskan doftar obestämt, varken vackert, lockande eller påträngande.
Det är bara en doft, en flyktig betraktelse som fladdrar förbi och snabbt löser upp och blandar sig till oigenkännlighet. Kanske en doft av evigheten.
Det finns många klockor i nostalgisamlingarna. Rejäla grejer som låter flera mil. Och så den här, i glas, som klingar så sprött som aldrig något och som ger känslan av att spricka sönder vid minsta rörelse. Men det är säkert en chimär, för än plingar klockan, helt oskadad. Glas kan vara starkt. Sprött starkt.
Det låter så vackert när man öppnar locket. Spanskt skulle jag vilja säga. Men det var länge sedan någon skruvade upp spelverket, ännu längre sedan det fanns några smycken i lådan och ingen minns längre var, eller om, den prydde någon hylla.
Masken i trä har fortfarande doften från 60-talet kvar. En expert skulle säkert kunna säga exakt vilket träslag det är, vilket land den kommer från, vilken stad och vem som karvat fram uttrycket i ansiktet. Mombasa är min enda ledtråd. Finns även i svart, längst ner i min nostalgilåda.