Det man gör med datorer idag kunde man faktiskt göra förr också, och lika snabbt gick det. Skillnaden är väl mest att nu finns det mesta inom räckhåll för tangentbordet, förr fanns det på hyllor, i lådor och i arkiv.
Den här snurran håller några år till, den gjordes för att fixa datumen under 50 år. Fem år kvar.
Den lilla vasen är gjord av något som ser ut som guldpläterat glas, knappt genomskinligt. Den stod, utan någon som helst uppgift i min mening, länge på en liten vägghylla hemma hos min mamma. Hon brukade titta på den.
Hon ba: “Oh vad jag tycker om den här lilla vasen”.
Oh ja ba: “jaha”.
Och mer än så varken var eller är det.
Nu har viden vaknat runt Råstasjön. Den sover inte längre, alltså är vintern inte mer. Inbillar jag mig. Nu väntar jag bara på björk och ljung och rosor och allt det där andra i visan. Nu är det fritt fram.
När jag nyligen var i Dubai såg jag ett helt gäng med kannor utanför ett beduintält. Det kändes hemtamt på något sätt och mycket riktigt, väl hemma fann jag den här i en låda. Den är köpt i Marocko och jag har aldrig vetat riktigt vad den ska användas till. Men nu vet jag. Jag ska ställa den utanför mitt ökentält.
Den här ska släcka ljuset.
Det har den aldrig fått göra. Den har inte fått göra någonting någon gång.