Den 12 maj 1988.
Josefine blev inte ens en dag gammal. Hon dog några dagar efter att hon skulle födas. Det vill säga, om man nu räknar på det inskränkta sätt som ska tillfredsställa pastorsexpeditioner och skattemyndigheten.
Men om man räknar på livets sätt så blev hon drygt nio månader. Med mitt sätt att räkna är hon nu 18 år gammal. Man kan säga att Josefine är en flicka som inte gjort så mycket väsen av sig. Man kan säga att Josefine lämnade ett stort tomrum efter sig.
Men för mig är Josefine mer än så. Hon gör mycket väsen av sig, jag tänker på henne nästan varje dag. Och visst kan jag tycka att det blev väldigt tomt den dag hon dog. Men genom åren har tomrummet fyllts och blivit till en skatt jag bär med mig. Ett rum fyllt av det allra mest värdefulla. Min alldeles egna snickarbod, fylld med de verktyg som behövs för att navigera genom livet.
Att lämna en förlossningsavdelning utan något att bära på är tomt. Hela tiden känns det som om man har glömt något. Någonting fattas.
I Josefines fall fick vi lämna förlossningsavdelningen två gånger. Den första gången var hon med, livlös och tung i magen. Hon hade slutat att röra sig. Orsaken var att hennes tunna, långa navelsträng hade virat sig runt foten, och där klämdes den fast alltmer tills inget livgivande längre kunde passera.
Nästa dag var vi tillbaka för att föda Josefine. Hon var varm och rosig när hon kom, men hjärtat slog aldrig igång. Det kom aldrig något skrik. Där vara bara en tystnad, en saknad och flera ton av kärlek som inte hade nånstans att ta vägen. I en halvtimme var vi tre, sen var vi bara två som gick ut från sjukhuset.
Jag tror aldrig man kan vara mer tomhänt än så.
Tiden stod still ett tag. Majsolen flödade extra mycket detta år. Josefines syskon letade, var och en på sitt sätt, efter svar på en fråga som de knappt visste hur den löd. Josefine fick sitt namn av storebror, med argumentet att ”hon var ju så fin.”
I kapellet sjöng vi om när lillan kom till jorden, det var i maj när göken gol. I den lilla vita kistan, knappt 60 cm lång, fick Josefine med sig ett litet gosedjur och två dikter från sina äldre systrar.

Josefine som vi älskar och har älskat.
Vi kände dina sparkar och pratade med dig genom magen.
Nu vill jag helst gråta, för att du kommer aldrig mera tillbaka till oss.
Nu är mina papper blöta, för jag försöker inte dölja att jag gråter.
Jag kan gärna gråta, för en million människor för din skull, Josefine.
Det gör ingenting, bara jag får gråta och minnas dig hela livet.
Fastän vi bara har känt dig i 8,5 månad, så älskar vi dig, eftersom du är en familjemedlem, jättemycket.
Ibland så tänker jag att det här måste vara en dröm! Och allting är bra igen. Men nu efter några veckor vet jag att det är verklighet.
Adjö, Josefine.

Jag trodde inte att det skulle bli så här. Kan inte förstå det.Varför ska människor dö? Människor som man älskar.
Jag vill, men kan inte gråta.
Det sitter som en klump i halsen.
Men inom mig gråter jag desto mer.
Jag hoppas bara att du har det bra där du är nu.

Kvar hemma fanns bara en liten liten kudde med en broderad kanin.
Ibland besöker jag den minneslund vid Sollentuna kyrka där Josefines aska finns nergrävd. En bit till vänster från blomsterrabatten, som alltid är fylld med gravlyktor, ljung, ett och annat gosedjur eller nerskriven hälsning, står ett numera majestätiskt träd.
En tidig morgon, några dagar efter ceremonin i kapellet, gravsattes Josefine just där trädet sedan planterades och började växa. Jag vet, för jag var där en tidig morgon, strax innan morgondaggen, och såg spåren efter de fötter och den spade som placerade hennes aska i minneslunden.
Det är alldeles intill den grav där Josefines morfar ligger. Ibland känns det som om vi har en dörr till himlen som är öppen en vecka i maj. Den dörren, som både Josefine och hennes morfar har använt, är vår passage. Ibland kan jag också tänka att det är bra att de har sällskap av varandra.
Knappt ett år senare var ett nytt liv på gång.
När Julia skulle födas kändes det lite oroligt. En dag rann det över, det blev för tungt att vänta, det var nån av dagarna innan den hon var lika gammal som Josefine blev.
Vi lockade fram Julia med hjälp av den moderna läkekonsten.
Julia var varm och rosig när hon kom. Hjärtat tickade så det syntes, jag minns inte om hon skrek eller inte men jag kan gå ed på att hon hade ett leende på läpparna den första gången jag såg in i hennes ögon.
När jag tog saxen för att klippa av hennes navelsträng behövde jag inte ens torka bort tårarna för att se den. Den var tjock som ett pekfinger, lång som en linjal och lika styv.
Den navelsträngen skulle aldrig kunna linda sig runt någonting.