by Anders Arhammar | Mar 9, 2011

Artesania Communitat Valencia. Denna produkt är ett genuint hantverk ifrån Valenciaområdet i Spanien. Närmare bestämt från Campello i Alicante. Och numrerad är den också, nr 232501. Vaser finns det alltid för mycket av när de står i skåpen, och alltid för lite av när det ska sättas blommor i dem.
… Tryck här för att se fler bilder…
by Anders Arhammar | Mar 8, 2011

Det känns som nostalgilådan slår rekord i stakar som aldrig används. Här är ett urval som var uppe och vände, innan de försvann till stadsmissionen. Det mest mystiska är att när man väl behöver en, då finns det ingen. Det är samma problem som med vaser. De finns i mängd, men när blommorna ska ner i vasen, då är vserna antingen för små, för höga, för smala, för stora eller helt enkelt för fula.
… Tryck här för att se fler bilder…
by Anders Arhammar | Mar 5, 2011

Har du ingenting att göra? Väntar du att något ska hända? Vill du ha något att göra medan du sitter där och väntar på att något ska hända? Då, varsågod, här får du 45 sekunders väntakö.Ett typiskt väntaljud med spräcklig obestämbar pausmusik, endast avbruten av sexig väntaröst. Precis det man längtar efter en sån där dag när väntan känns livsnödvändig.
Ahhh, jag älskar den här låten. Den är så … komplett på något vis. Någon har verkligen tänkt på mig när någon har valt den. Tack, någon.
by Anders Arhammar | Mar 3, 2011
Det är en vacker dag. Hötorgets duvor sitter som vanligt på Orfeusgruppens huvuden framför det blå konserthuset, huttrande i skuggan och kuttrande när solen tittade fram. Här på Hötorget har jag genom åren i princip trampat varje sten, gått åt alla håll. Här fanns Ringbaren för ett liv sedan, nu är det HM. Här fanns Broddmans, nu är det Expert. Här kysste jag min första förälskelse, grät mina första försmådda tårar. Här har jag gått med alla jag älskat, här är luften full av mina tidlösa känslor, frustration, glädje, triumfer, besvikelser och upplevelser. Jag känner mig mer än hemma på Hötorget. Jag är en del av det.
by Anders Arhammar | Mar 3, 2011
En av livets gåtor är de blå plastsockorna som man måste dra av och på sig i tid och otid. Vår tids galoscher. De har en kuslig förmåga att inte hamna där de ska. Antingen sitter de kvar på fötterna, eller så hamnar de använda plastsockorna i “nya plastsockelådan”, eller så hamnar de som här, elektriskt halvvägs uppe på väggen.
Allt för att undvika det oundvikliga, i papperskorgen för plastsockor som gjort sitt.