Inte bara bloggen som fyller fem
Ett av de tidigaste inläggen på bloggen blev självklart att Hilda kom till världen. Härnedan är “Hermione”, fem år senare, i full färd med att rädda storebror “Harry Potter” från allsköns faror.
Bloggen – fem år senare
Min blogg fyllde fem år i veckan som gick. 2182 inlägg. 3160 bilder. Så här började det den 10 mars 2006.
Kan en blogg vara ett bra ställe att publicera sig på?
Jag har inte ens ställt mig den frågan. Jag gör detta bara för att alla andra gör det.
Det kanske är kul?!
Och redan efter tre dagar försökte jag göra en struktur av det hela.
Jag är nu inne på tredje dagen och fortsätter att bygga mitt blogghus för att få rum med det jag tänkt mig. Jag har övertygat mig själv om att ska jag kunna uppdatera bloggen varje dag, så krävs det lite kategorier.
Här är den snart kompletta listan, sett i ett två-årsperspektiv:
Andra krönikeboken – En samling kåserier som nu finns utgivna som bok
Det stora scoopet – En roman, påbörjad men ej avslutad ännu.
Nedslag i tangenten – små textstycken som väntar på att fästas i verkligheten
Ödets noveller – Små berättelser om stora händelser, där verkligheten överträffar dikten
Texter – Stycken som väntar på att bli lästa
Uncategorized – Omdöpt till osorterat och kommer att vara just det
Breven till mamma – en 14-årig kille skriver resebrev hem till mamma
Sagor
Dessutom kommer tre hemliga kategorier att dyka upp under året.
Hmmm… Jo det blir nog bra.
Och hur blev det?
Jo bloggen har nog fungerat som det var tänkt, som ett inspirationshus. Och det har ju resulterat i fyra bokmanus och nu är ett femte på gång. Om man betänker att det sedan starten även tillkommit twitter och facebook så blir det mycket text.
Prylhörnan: Japansk trätavla
I dessa Japandagar, med alla olycksrapporter, har jag passat på att ta fram en 50 år gammal trätavla som ändå känns lite hoppfull. Det brukar sägas att en olycka sällan kommer ensam, och i Japan stämmer det. Vilken sorg, vilka öden de människorna tvingas leva i.
Anslagstavlan skulle lätt bli en bok
Av allt att döma finns det mycket att göra i omgivningarna. Jag har ibland tänkt tanken att det finns en hel bok oskriven på en sån här gammal anslagstavla. Och medan anslagstavlans signaturmelodi ekar i mitt huvud, (dam dam damtidam dam tidam dam dam tidam osv) så växer boken fram. Den är fylld av tappade hundar, rum att hyra, vagnar att köpa, saknade barnvakter, obskyra möten och nån som gärna vill städa på eftermiddagen, eller ge massage, vilket som passar bäst.
Ett slag för sociala media
Så här gick det till. Jag står vid busshållplatsen på Odenplan, bussen kommer om 8 minuter. I hörnet upp mot kyrkan vrålar en tjej medan hon går över gatan. Hon går bort från den plats där jag står, så jag tittar ner i min Iphone och tänker att jag ska lägga ut en liten platsbestämning på Gowalla, som man gör när man väntar på bussen och inte har mycket annat för sig.
Då smäller det bara till, jag får en knuten näve rakt i ansiktet och ser stjärnor en kort stund. Den vrålande kvinnan är tillbaka, hon är intill mig, hon slår mig och vinglar sedan vidare nerför gatan. Folk viker undan som käglor på en bowlingbana medan tjejen fortsätter bort mot t-banan. Då och då hör jag tirader av svordomar som fjärmar sig och sen blir det tyst.
Vi ser på varann, vi som står vid busshållplatsen. Ingen säger något.
”Ja det där hade jag inte väntat mig,” säger jag och tjejen en bit ifrån mig svarar ”nej, men jag hann i alla fall få upp armen.” Så hoppar hon på trean, och sen kommer min buss och jag hoppar på den.
Jag slänger iväg ett twitter:
”Internationella kvinnodagen. Jag står vid bussen på Odenplan. Då, PANG. Knytnäve rakt i ansiktet av påtänd tjej. Oväntat.”
Kattis svarar, hon undrar om det är sant. ”What? Sant?”
Jo det är det ju, så jag twittrar tillbaka.
”Ja. Känner smällen fortfarande. Kunde sprungit efter men bussen kom och det är ju mest synd om henne. Men det gjorde ont! ”
Och jag får svaret tillbaka ”Där ser man. Vad tråkigt:(”
Och redan där är jag lite mindre utsatt, och faktiskt lite ompysslad.
Jag skulle nu ha kunnat göra en sändning på bambuser, visat mitt blåslagna ansikte. Men för det första var jag nästan redan hemma, för det andra var jag som Muhammed Ali inte alls blåslagen, inte ens i själen. Bara lite sorgsen. För det tredje är jag för blyg.
Sen, när jag kommer hem och får en kram, tänker jag att jag måste berätta det här för några kompisar. Så det blev ett gruppmail och sen lade jag det på facebook för syrran och övriga familjen måste ju få veta också.
”Internationella kvinnodagen. Jag står och väntar på kvällsbussen hem vid Odenplan. Då, PANG. Knytnäve rakt i ansiktet av påtänd tjej. Oväntat, som en blixt från klar himmel. Känner smällen fortfarande. Kunde sprungit efter tjejen, men bussen kom och det är ju mest synd om henne. Men det gjorde ont! Man får helt enkelt vara lite mer uppmärksam i fortsättningen. Hon hade inte mycket kärlek i sig den här kvällen.”
Den reaktion jag får via sociala media, lite olika beroende på vilken kanal det är, den feedbacken gör verkligen bara gott. Den här händelsen känns som en typkarta för hur gången kan vara i sociala media, med olika reaktioner beroende på var händelsen speglas för tillfället.
Och jag tycker om att G tycker jag är rar och att Kattis såg mig på twitter och att jag får kramar, reaktioner och mycket tycksyndom på Facebook. Det gör slaget lite lättare att förlika sig med, nu när man inte längre har en mamma som kan blåsa, utan får blåsa på sig själv.
Och nu blir det ett blogginlägg också.