by Anders Arhammar | Feb 11, 2013
Från längst ner i flyttlådan som stått längst in i förrådet lyfter jag ett skrin av silver. På locket står det Oskar vilket tyder på att det en gång tillhört mannen som inte var min farfar men som gifte sig med min farmor den 17 augusti 1935. Så står det på det vigselbevis jag finner längst ner i skrinet, ihopvikt i fyra delar och ordentligt undertecknat med sigill, stämplar, namnteckningar och lösenmärken.
I skrinet av oäkta silver finns döden och sorgen. Men här finns också triumfen, lyckan, plikten och de små bitarna som var värda att sparas, fragment av ett liv, allt tillrättalagt i ett skrin av silver.
När jag öppnar det patinerade locket öppnar jag ett fönster ut mot mörkret, ut mot det okända. Jag bjuds in till en värld jag inte känner, jag ser ett liv jag inte deltog i och möter sanningar menade för någon annan.
Högst upp ligger ett brev ”Till Åke och Judit att öppnas och verkställas några dagar efter min jordfästning”. Det är dolt under några handskrivna lappar där jag urskiljer något om en konstig nyckel som ligger i en brun portmonnä som ligger i den vänstra skrivbordslådan som går till träkofferten på vinden….
Här är nästa avsnitt
by Anders Arhammar | Feb 9, 2013
Idag tittade jag in på Beas galleri Axel med Fjellis fina skuggbilder. 60 unika, vackra, dekorativt skuggiga bilder. Eftersom jag redan köpt en av dem, ville jag kolla in hur den mår på sin tillfälliga vägg. Den mår bra. Snart kommer den hem. Och Fjellis själv vaktar i sin soffa, så jag kan vara lugn.
by Anders Arhammar | Feb 7, 2013
En radiostyrd bil är jättekul att köra, men lite skrämmande. Fast får man stå på köksbordet där bilen inte kan köra över fötterna av misstag – då är det perfekt.
by Anders Arhammar | Feb 7, 2013
Jag gick i fransk skola när jag var liten, i Etiopien. Min grundfranska är den som min lärare från Marseille talade, 1965. Med tillhörande dialekt, och de slangord som jag då plockade upp bland skolkompisar på rasterna.
Den franskan använder jag nu. Och rättar till allteftersom.
Så antagligen säger jag typ negerboll och andra olämpliga ord utan att veta om det.
Jag tror folk garvar bakom min rygg.
Det kommer franska ord ur min mun som jag inte förstår, men som antagligen hör hemma i den situation jag är för tillfället. I alla fall om det hade varit 1965, idag.
Men mitt i eländet tänker jag att jag kan åtminstone deras språk, och dom kan inte mitt, och knappt engelska heller.
Så jag leder, med ett – noll. Och läser på.
by Anders Arhammar | Feb 6, 2013
Basin street West låg på Broadway. Nej inte där, i New York, utan på 401 Broadway i San Francisco.
Klubben var känd som en jazzens högborg. Alla musiker av rang, och andra också, uppträdde där genom åren. Mot slutet av klubbens tillvaro, de stängde 1973, gick man alltmer åt det rockiga hållet.
Smokey Robinson and the Miracles spelade där, Otis Redding, Ike och Tina Turner, BB King. Lenny Bruce, den kände komikern, hade sin näst sista föreställning där innan han dog av en överdos 1966. Men främst var det som sagt en jazzens högborg. Och nu var det 1967.
Juli 1967, The Summer Of Love, hippies och flower power.
Jag bodde den sommaren i Berkeley hos pappa och ni kan ju gissa vad en grabb på snart 16, från Märsta, tyckte om det. Jag menar, våra grannar var Country Joe and the fish, tjejerna på gatan sa love, gav mig blommor och kysste mig i nacken, jag köpte en skiva som hette Psychedelic Psoul medan Scott McKenzie sjöng “San Francisco, be sure to wear flowers in your hair”.
Mitt i allt detta drog pappa med mig till Basin Street West för att lyssna på Jazz.
Och ni kan ju ana vad en grabb på snart 16 tyckte om DET!
Ramsey Lewis spelade, i publiken satt Bo Diddley och vid sångmikrofonen Billy Ecksteine. För pappa var det stort, och först nu, när jag hittar ett gammalt fläckat ölunderlägg i en undangömd kartong, kommer minnet till liv och jag fattar att det verkligen var stort. Billy Ecksteine, det är sångaren som enligt legenden fick Miles Davis på fötter, var Quincy Jones idol och Duke Ellingtons kompis.
Ser ännu framför mig hur min pappa boppar med foten, sippar på ölen, säger yeah medan jag spiller ut min Cola på ölunderlägget. Det här underlägget. Pappa hade visserligen ljugit upp min ålder till 18 för att få komma in, men nån öl fick jag inte. Det fanns gränser.
Senare den sommaren, den 6 oktober, dog hippierörelsen i en fiktiv jordfästning i hörnet av Haight-Ashbury.
Samma dag jobbade jag eftermiddagen extra på Tempo i Märsta centrum.
