Någon i Lund/Malmö fyller år i början av augusti, och får ta emot hyllningar år efter år. Ibland kallas han för chefen, ibland för köpman och ibland för morfar. Den här gången är det ett kräftbord han missar, ditritat i sjön utanför Grand hotel i Stockholm.
Den till vänster kommer jag ihåg från Örnsköldsvik sent 50-tal, den i mitten är nog originalsitsen från min mormors bröllopsmöblemang och till höger är den bruna varianten från 50-talets början. Stolarna har fungerat som det mesta under åren, det finns ytterligare två varianter från 60 och 70-tal. Men nu ska alla få samma utseende och hamna på en veranda tillsammans med sekretär, karmstolar, sybord, nedsågat matbord samt två karmstolar.
Så går mormors hela bröllopsmöblemang in i framtiden, lagom till 100-årsfirandet.
I samma kartong hittade jag de här tre tvillingäggen. Och då uppstår genast frågan: Om det i receptet står att jag ska ha två ägg, ska jag då ta ett tvillingägg, eller ska jag ta två tvillingägg?
Är två tvilling-gulor lika med ett extrastort ägg från självsprättande frigående höns?
Egentligen är väl ett tvillingägg inte så märkvärdigt, men ändå känns det som jag har vunnit högsta vinsten. Plötsligt bara händer det.
15 rader med övningar man ska göra. Ibland tar det verkligen emot. Runt omkring mig springer praktexemplar, drar i snören och vrider perfekta kroppar i tunga övningar. Jag har minsta vikten, så liten att jag lägger handduken för så ingen ska se.
Kraftpaketet härintill har värsta tyngden, och när han sätter sig i maskinen är det som en blå lampa lyser på hans huvud. “Värsta vikten, värsta vikten, ooooiiiiiiaaaa iiiiiiaaaa.”
Sen ställer han sig på springbanan “Värsta farten, värsta farten, ooooiiiiiiaaaa iiiiiiaaaa.” Hela han är en enda blåslampa och Värsta, värsta, ooooiiiiiiaaaa iiiiiiaaaa.” Jag är mer typ “ooops”.
Det blir sexan, ettan och lite simning, samt 3 minuter i ångbastu där jag i princip höll på att kvävas. Det är dock härligt efteråt, man känner sig väldigt nyttig, trots allt.
Det är den 28 juni 1947. Någon går på Tegelbacken, det Tegelbacken som fanns en gång, och får syn på en av stadens offentliga vågar. Jag har ett svagt minne att de var bruna. Man står stilla tills nålen på tavlan stannat, lägger i ett mynt och ut kommer en viktbiljett i samma format som den tidens SJ-biljetter. På ena sidan står datumet, på den andra den exakta vikten. Den här kan komma från en maskin som stod i gamla centralstationen, för bredvid vikten 63,5 kilo, står det Tegelbacken, med lätta sommarkläder.
Längst ner på biljetten står det Göm denna biljett för att regelbundet kontrollera Eder vikt.
Jag konstaterar att den uppmaningen följts och jag misstänker att vikten tillhör en vid tiden 23-årig dam med långt hår och en pojkvän hon kallade för Lufsen.