Här är kasperdockorna som fått vara med i hundratals pjäser genom åren. Ett riktigt meriterat skådespelargäng. Killen till höger har fått en ny dräkt, den fick han 1967. Tyget är det enda som återstår av mina byxor från 60-talet. De hade vansinnigt låg midja, utsvängda ben och satt tajt. En klasskompis, Karin Lundin, hjälpte mig sy dem och häftigare kunde man knappast vara på den tiden.
De byxorna hade jag senare på mig när jag bodde sommaren 1968 hos pappa i Berkeley, California. Han pluggade där ett år, jag var på besök och i närheten bodde medlemmarna i en popgrupp som hette Country Joe and the fish. Där bodde Jefferson Airplane också för den delen, men det var Country Joe som såg mina brallor och skrek till mig från sitt fönster att han ville byta till sig dem mot sina jeans.
Det fick han inte, däremot fick han mina färgade randiga byxor köpta på Åhléns och han var glad för dem med. Tillbaka fick jag ett par jeans som var för stora och som jag sedan glömde när jag åkte hem. Vilket jag ångrade när Country Joe blev megastora.
Här nedan är ett annat par kasperdockor från Ryssland. Men de har inte uppträtt särskilt mycket, mest beroende på att de ansetts för fina att leka med. Leksaker som är för fina att leka med har verkligen ingen funktion.
Jag är Mayor på foursquare över mammas grav. Hon skulle verkligen inte brytt sig, men velat veta vad det var och sedan skrattande konstaterat att det är så mycket konstigt nuförtiden.
Jag saknar min mamma.
Där, 12 meter lite längre bort ligger svärfar Göte och svärmor Ingrid och jag saknar dem också, liksom min dotter Josefine som ligger nergrävd under det stora vackra trädet som skymtar i bakgrunden.
Från den här platsen ser jag det jordiska av er, men känner det himmelska. Jag tror pappa är här också just nu, även om han begravdes i Katarina kyrkas minneslund. Han har nog inte så mycket annat att göra och jag fyller ju trots allt år idag.
Jag tror ni sjunger för mig, om jag sluter ögonen hör jag sången, jag kan höra vinden nynna mitt namn.
Men jag saknar kramen.
Nu ligger sången om Arhammar ute, innerligt tolkad av Ahmad Gufron. Ryktet går att även Abi Lawat tänker släppa sin version, men det är från en rätt så osäker källa. Abi har heller inte synts till på ett tag, sen nyheten om att hans fjärde äktenskap knakar lite i fogarna dök upp i fackpressen. Abis version ska, enligt samma envisa rykte, ligga på runt dryga 6 minuter, vilket får ses som ett rätt vågat konststycke. Under tiden är det Ahmads version som sopar banan med konkurrenterna.
Datorspelen har blivit mer av sällskapsspel och passar alla åldrar. Själv är jag sugen på Kinect, den nya rörelsestyrningen för Xbox. På gamex kunde man se den in action, och även pröva. Det såg kul ut. Nästa onsdag kan man köpa den i affären. Jag kommer inte hänga på låset, men jag åker väl förbi för att se om det finns någon över. Då har man ju dessutom fyllt år också.
Du når mig på mailinfo@arhammar.se.
Min blogg fyllde 20 år den 10 mars 2026. Här finns runt 4000 bilder och 3200 texter, inlägg som jag försöker ge ett bättre hem anpassat för framtiden, allteftersom jag fortsätter med nytt material och uppdatering av bloggen. En hel del är gjort, mycket återstår. Precis som det ska vara.
