by Anders Arhammar | Oct 7, 2014
Det är dags att serva bilen, en Renault Megane. Den har gått 6 000 mil, så en liten lampa på instrumentbrädan talade om att nu var det dags. Och det var ju fiffigt, även om den höll på att skrämma slag på föraren vid tillfället, som efter lite bläddrande i instruktionsboken kom fram till att verkstaden måste kontaktas snarast, om inte genast.
Nu gick lampan att nollställa rätt lätt, men service måste det bli ändå. Med en Renault kan man i Solnatrakten välja mellan Bilia och Upplands motor, och en snabb jämförelse i broschyrer och besök, visade att Upplands motor var ca 1000-lappen billigare. Deras hemsidor talar inte gärna om vad det kostar, kanske för att man inte ska kunna jämföra.
Men på hemsidan går det att boka service, och inom en vecka fick jag tid. Jag skulle dyka upp på verkstaden 15 minuter innan 11.03, vilket kändes välplanerat och effektivt.
Samtidigt lovade hemsidan gratis lunch om jag väntade.
“Stanna kvar hos oss när vi servar din bil och gör något trevligt! Frukost, lunch, gym eller internetcafé?”
“Vi tror på riktigt bra service.”
“Det ska vara enkelt att serva bilen och det ska gå snabbt. En normal 3000- milaservice tar mellan 1–2 timmar, precis lagom för att njuta av god frukost eller lunch i någon av våra restauranger. Vi bjuder.”
Toppen, helt enkelt.
Fast lite smolk blev det, när jag checkade in i receptionen. Tiden 11.03 fanns bara på mitt bekräftelsemail, i datan stod det 07.00. Killen som skulle fixa bilen gick dessutom på lunch till 12.
Och lunchen drog tydligen ut på tiden, för tio i ett hade bilen ännu inte hämtats på parkeringen, så när den egentligen skulle vara klar var den inte ens påbörjad.
Nåväl, kaffe och kakan till var god och den fria lunchen hade en air av gourmet över sig.
Sammantaget blir det väl godkänt, tack vare trevlig personal, servicetekniker som hörde av sig om tändstift och omtanke på plats.
Och det där med Internet, det är kanske lite för tekniskt avancerat för en bilverkstad?
by Anders Arhammar | Oct 3, 2014
En kväll på medis, när jag sakta gick igenom stan. Bort mot Katarina kyrka. Det tog en halvtimme kanske, tur o retur, men det tar en bok att berätta om den promenaden. #stockholm
by Anders Arhammar | Oct 1, 2014
Det var nog en lycklig tid, början på 1950-talet. Inte långt efter andra världskriget, en älskad man vid sin sida, en liten plutt väl omhändertagen därhemma. Och hela Paris för sina fötter, drabbat men oförstört av nazisternas härjningar, mycket tack vare en svensk diplomat.
Tuilerierna är sig lika, kanske lite mer guld på statyerna idag 2014 än då.
Går man vidare upp lite till höger istället för att lämna Tuilerierna, finns det en balustrad med utsikt över Place de la Concorde, och faktiskt, delar av Paris. Man ser Eiffeltornet, Triumfbågen, Louvren, tinnar, torn och Champs Elysées. Väldigt mycket Paris trots den låga höjden. 1952 eller 2014 gör ingen större skillnad, allt ligger där det alltid legat.
by Anders Arhammar | Sep 29, 2014
Konga heter en liten by i Skåne. Är jag bara i närheten så brukar jag svänga in där, till kyrkan, titta lite på den gamla byskolan och gå fram till kyrkporten. Är den öppen går jag in. Här var min farmor småskollärarinnan på 1930-talet. Prästen i Konga kyrka på den tiden, Gustaf Fredlund, ansåg att min farmor vara skamlig, eftersom hon var ogift men hade en liten son. Historien förtäljer till och med att han körde henne på porten till slut, trots att hon var väldigt omtyckt av sina elever. Sonen Gunnar, min far, var inte alls välkommen här utan fick bo i fosterhem medan farmor tjänade sina pengar.
Kanske var det därför som även han gärna åkte förbi här och fotograferade sig utanför Konga byskola, som på bilden här, nån gång på 1970-talet. Min son har också varit här, liksom min äldste sonson. En bit familjehistoria i hittills fem generationer.
by Anders Arhammar | Sep 27, 2014
Varje Parisresa kräver en ny bild på Eiffeltornet, gärna med sig själv i förgrunden. Den här är tagen av en gatufotograf 1964, jag var 12 år och bodde hos en granne till en flygvärdinna som hade fått i uppgift att ta hand om mig. På bild nummer två står jag mellan grannen och flygvärdinnans syster. Ja, jag vet, det är komplicerat.
På skolresa tre år senare var vi åter på samma plats, denna gång fick det bli mina klasskamrater som ställde upp sig framför kameran. Det är de tre tjejerna framför tornets vänstra ben.
