För ett tag sedan skrev jag på min blogg att Banknorwegians mastercard inte går att använda om man ska tanka fullt i Sverige. Och jag skrev att det irriterat mig rätt mycket och framförallt länge. Det visade sig dessutom att flera irriterat sig på samma sak. Men nu kan jag meddela att dagens tankning gick helt utan problem, full tank på första försöket.
Det lönar sig att klaga, och tack du smarte som lyckades fixa till det hela.
Dagarna inför valet frågade ett av mina barnbarn varför inte söndagar ska vara röda dagar längre. Jag förklarade att det var en slogan, och vad jag trodde att man menade. Så kom valdagen, och sen kom veckan efter då alla valaffischer skulle ner och sen kom idag då vi åter går förbi. Kvar hänger skylten, kvar hänger påståendet att söndag är ingen röd dag. Och nu blir mitt barnbarn riktigt oroligt.
” Är det säkert att söndag kommer att vara en röd dag”, frågade hen oroligt. “Jag vill ju vara ledig någon gång”.
Vi kommer överens om att den som skulle plocka ner skylten nog har avgått efter valet. Och nästa gång vi går förbi ska jag ta med en tång och knipsa ner skylten, om nu ingen annan känner sig manad.
Första gången jag var på Place de Tertre var 1964, som tolvåring. Jag flög hem från pappa i Etiopien till Sverige, med ett stopp i Paris där jag hade bokat ett hotell i några dagar. Pappa tyckte det var ok, jag hade ju gått i fransk skola och skulle bo på hotel Stockholm. Kändes tryggt. Mamma tyckte inte det var en bra idé, minst sagt. Så när jag landade i Paris stod där en flygvärdinna och väntade på mig, en bekant till pappa, som han fått tag på i sista minuten. Det blev ingen hotellvistelse för mig, jag fick bo hos henne några dagar, sedan hos hennes syster och de sista två nätterna hos en granne till dem.
Som 15-åring åkte jag till Paris igen, denna gång med gänget som läst franska i nian. Det var då jag ställde mig på Place de Tertre i mina färggranna byxor och försökte se så nonchalant och världsvan ut som jag kunde. Året var 1967 och 2014 fanns samma hus kvar i bakgrunden.
En korv på Skansen är evig. Den här korven såg sin sista dag en kall vinterdag 1950, nersköljd med en varm glögg. På den tiden kunde man hålla i maten med bägge händerna. Då fanns inte korvmåsarna som gör att man idag bara kan hålla maten med ena handen, den andra måste man ha fri för att kunna försvara sig och sin korv.
Vissa miljöer är oföränderliga, som här i Djurgårdsstaden. 1952 eller 2014, tiden gör ingen skillnad. Det här är Breda gatan som leder fram till skampålens torg, där en skampåle i form av båtsmansfigur stod tills den stals en höstnatt 1849. den lilla Röda stugan till höger vid torget byggdes 100 år tidigare, 1749. Den disponeras idag av Djurgårdens hembygdsförening.
