by Anders Arhammar | Mar 6, 2015
Jag gick uppför Östermalms rulltrappor idag. Lite klämkäckt rätt snabbt, fast den var lång.
Men det var som mördarbacken i Falun, skuttar man bara på i slutet så är det ju klart sen. Men…
Då var det bara en platå, och sen en lika lång trappa till?!! Ingen återvändo. När den var avverkad så var jag det med. Mörka tankar intog mig. Inte ens tiggarens “hej hej” vid t-banans utgång fick något svar den här gången.
Ska det va så #@#&/ svårt att rulla igång en trappa?! Tips: Sätt 100 pers och svetsa, banka, sy och muttra ihop trapph-tet. Dygnet runt. Hela tiden.
by Anders Arhammar | Feb 28, 2015
Det finns en grav på Norra begravningsplatsen som kämpar mot naturen. Ja det kanske finns flera, men den här har liksom förlorat redan innan matchen börjar.
När den är gömd i snö känns det omöjligt att den ska komma upp i tö. När tallarna runt om fäller sina kottar, räcker det med två eller tre för att den ska döljas och när vårgräset tar fart och böjs i en stilla vind, täcks den platta stenen åter lätt över. Den gröna lappen på gravnumret garanterar dock att någon kommer att klippa gräset vid behov, så då och då får stenen se solen.
Första gången jag såg graven var när jag helt oförhappandes råkade trampa på den, på väg mot en ståtligare grav en bit bort som jag skulle fotografera. Greta Rydberg stod det på stenen. Hon levde mellan 1897 och 1993. Under den platta stenen ligger många människor begravda, Och när Greta hamnade där var det första gången på 70 år som någon lades ner i den. Greta var översättare och skrev några böcker själv. Hon var dessutom min fars gudmor, vilket på ett ödesmättat sätt stod klart för mig när jag senare kontrollerade om det verkligen var den Greta som jag faktiskt träffat.
Att det var just den graven jag snubblat över kanske bidrog till att jag nu, vid ett senare snögloppigt tillfälle, plötsligt hörde en strof i mitt huvud. ett budskap som klart och tydligt gick igenom kottar, gammalt gräs och töande snö.
Du trampar på min grav, ädle herre,
jag kan ju gå itu dessvärre.
Placera din fot på annat sätt,
Visa omtanke, visa vett.
by Anders Arhammar | Feb 21, 2015
Det verkar ha gått vilt till på busstorget i Solna centrum under dagen. Vildare än vanligt. För där på bänken låg en mastodontsemla på ett tidningsuppslag, väldigt halväten. En bit bort låg dagens upplaga av Metro utspridd över torget. Kan det vara så att någon semleätare plötsligt fick syn på en artikel i tidningen som hen inte gillade, och därför lämnade godsaken åt sitt öde och rusade bort till tidningsstället för att ta kål på resten av upplagan?
by Anders Arhammar | Feb 12, 2015
Många kom på vernissagen idag.
Välkomna att ta del av mitt hobbyprojekt som jag kallar för Hejigen.
Jag föddes 1951 och bodde mina första 6 månader på Aspvägen i Hagalund, innan vi flyttade till de nybyggda lägenheterna på Skytteholmsvägen 24.
Redan det var en tidsresa, från den sunkigaste oglamorösa delen av Hagalund till lyxen i en ny lägenhet, utan pappväggar. Det kanske har bidragit till att jag har så lyckliga minnen från mina första sex barnaår.
Sedan har jag bott lite överallt fram till för 5 år sedan, då jag kom tillbaka till Solna, Frösunda denna gång. Fräscht och nytt det med.
I samband med ett bokprojekt för snart 10 år sedan, där jag skrev dagbok i 44 dagar som 14-åring och sedan återigen 40 år senare, samma dagar, tog jag en ny version av mitt konfirmationskort, på samma plats, i samma pose men 40 år senare.
Det blev som ett möte med mig själv, över tid och rum, och när jag senare flyttade till Solna kändes det spännande att utveckla idén med de fotografier jag hade av mig som liten i Solna.
Att hitta den exakta platsen för var en bild är tagen är ibland lätt, ibland svårt. Man får leta efter sprickor i stenmurar eller stenhällar med en viss form, när inte hus och vägar räcker.
På det sättet har jag gått runt här i Solna, och på andra ställen också, och sammanfogat det gamla med det nya.
Med hejigenbilderna skapas ett återseende, och jag känner det som att de nya bilderna skapat en viss kontinuitet i livet.
Jag hoppas att utställningen inspirerar er att ta era egna hejigen bilder, och vill ni ha mer inspiration så finns det många fler bilder på min hemsida, hejigen. Där kan ni också lägga upp era egna bidrag om andan faller på.
Välkomna att gå runt.
by Anders Arhammar | Feb 5, 2015
I min bokhylla stod ett gammalt album fyllt av bilder från förr. Det hade stått där länge, alltmer sällan öppnat.
Kanske tyckte det röda albumet att det var alltför sällan, för en dag låg en bild på golvet nedanför den hylla där albumet samlade damm.
Bilden föreställde en glad mamma, en nyfiken pojke på väg ur en vagn och en övervakande farmor.
Jag hade självklart sett bilden tidigare, det var ju jag, men plötsligt såg jag detaljer jag inte tänkt på förut. En fasad, ett nybygge, ett träd i bakgrunden, balkonger med kvällssol.
Jag förstod att bilden var tagen utanför det som senare skulle bli mitt hem under några år, Skytteholmsvägen 24. Kanske visade mamma sin svärmor den nya lägenheten, kanske var hon där för att välja tapeter eller skriva under ett kontrakt. Det var 1952. Eller så var det 1953 och vi hade bott där ett tag.
Jag tog upp bilden från golvet och begav mig tillbaka till Skytteholmsvägen, för att se om något fanns kvar av det som var.
Jo, balkongerna har fortfarande kvällssol, trädet i bakgrunden har återvuxit och en annan mamma passerar med ett annat barn i den nya tidens vagn. Samma liv, kanske samma förhoppningar, men en annan tid.
Det var början till Hejigen.se, en fotosida där jag knyter ihop tiden. Jag vill låta de gamla bilderna få nytt liv, och ge minnena nya ramar.
Jag vill bygga broar av tid, där allt och inget är detsamma.
