Min selfie av solförmörkelsen idag. Totalt tog det ungefär två timmar för månen att passera solen, från höger till vänster.
Solförmörkelsen kulminerade vid elvatiden här i Frösunda.
Det här var den mest omfattande solförmörkelsen i Sverige under överskådlig tid. Det dröjer till 2039 innan jag får chansen att se något likande igen. Då ska jag ställa mig på samma plats och ta en selfie, eller vad det kan heta i framtiden.
Hilda fyller 9.
Det första inlägget här på min blogg handlade om att det var det första inlägget på min blogg. Det var den 10 mars 2006.
Mitt andra inlägg kom nästa dag och var en dikt om vänner som tagit slut.
Jag har skaffat nya vänner, för de gamla har tatt slut
det finns inga som jag känner, som jag har känt förut
De nya verkar coolare, fräschare på nåt sätt
med såna justa polare, blir livet riktigt lätt
och om sen någon spolar´e, så gör på samma sätt
Mitt tredje inlägg kom den 12 mars och där hade jag fått blodad tand, med en sammanfattning om allt som skulle komma under de närmaste åren. Så här i backspegeln kan jag konstatera att planeringen höll rätt bra, förutom att jag kanske inte haft ett inlägg varje dag, om man undantar de fyra #blogg100 perioderna. Men 2708 inlägg har det i alla fall blivit under min bloggs nio år, illustrerat med 3611 bilder.
Och sen kom fjärde bloggdagen då lilla Hilda föddes, och igår fyller Hilda 9 år samtidigt som hon skrinnade in på isen med AIKs damer i bandyfinalen. Tiden går fort.
Grattis Hilda!
Hilda är hon med svarta hjälmen.
Här kommer en testsändning. Fantastiskt fint väder idag, och för en gångs skull så vara jag lika nöjd härnere som jag hade varit däruppe.
Lego, brio, dataspel och barbie i all ära. Men de gamla dalahästarna håller än. I vår flytt dök de upp ur alla vinklar och vrår, en del nästan orörda, andra väl använda.
Våra hästar är fint målade, som det ska vara, men i en monter på Nordiska museet kan man se att en del hästar inte ens behövde vara täljda för att bli lekbara. Min favorit är den tunna pinnen i mitten.
Jag tror det var stjärnan i stallet.
Den svenska filmen Dyke Hard hade premiär och av en oviss anledning var jag på plats med Vip biljett och allt. Resultatet av en frågetävling som jag vunnit och en slogan jag skrivit gjorde att jag kunde dricka en skvätt vitt vin, ta lite chips, twistchoklad och titta på filmen.
Jag skulle väl placera filmen i samma kategori som Calle P med Carl Gustaf Lindstedt från 1965. Den hamnar liksom utanför betygssystemet, och mäts med en annan skala, nedanför 1 stjärna, 1 soffa, 1 raket eller vad man nu mäter med. Det är en film för de initierade, en Antingen/Eller film, ungefär som när man ser förskolebarnen spela teater i gympasalen. Är de ens egna så tjuter man och stampar takten, är det några andra bläddrar man förstrött på mobilen. Antingen/Eller. Och jag satt på plats 42 och vann en Dyke Hard tröja. Jo jo.
