by Anders Arhammar | Nov 3, 2015
Min kompis Per, och många andra, har blivit blåsta av ett blufföretag som kallar sig för Nummerupplysningen AB. På ett bedrägligt sätt får man folk att ändra en felaktig adress till något nytt, skriva under och skicka tillbaka i ett förbetalt svarskuvert.
Vad som är väldigt otydligt är att man då förbinder sig att betala 5895 kr för ett “förtursexponeringserbjudande 2015”, vilket i praktiken betyder att man lägger 6000 i fickan på en lurendrejare.
Men det finns motmedel. Det första är att bara knyckla ihop brevet i soporna.
Sedan kan man också gå ett steg till, som länkad film visar.
Man tar en kartong, fyller den med till exempel gamla tidningar som ändå ska iväg, klistrar på svarskuvertet på kartongen och går till närmaste paketinlämning. Se till att paketet väger lite mer än ett kilo, då blir det dyrare för mottagaren.
Ca 100 kronor får mottagaren betala för att få den lådan.
Ett utmärkt och kännbart sätt att protestera. Jag är på.
Hoppas vi blir många.
Glöm inte det finstilta! Nånstans därinne, i textmassan, står det i princip att du kan känna dig blåst. Så då kan det ju vara trevligt att returnera det hela till en liten kostnad.
by Anders Arhammar | Nov 3, 2015
De rullar in alltmer frekvent nu, mailen som försöker lura dig att betala helt i onödan. Eller ännu värre, mailen som försöker få tag i dina kontouppgifter. Här är ett mail som nyligen dök upp i min låda där man vill påskina att jag inte betalt spotify som jag borde.
Är du osäker så är ett bra första steg att alltid låta pekaren ligga över länken en kortare stund. Då dyker den riktiga adressen upp, och står det himkiprof.ru istället för Spotify, som på bilden, så kan du vara säker på att det inte är rätt.
Ett andra steg är att aldrig klicka på länkar i mail, utan i så fall gå direkt till den sida det gäller via din webbläsare.
Företag ber inte att få dina kontouppgifter via mail, och betalningspåminnelser kan du kolla direkt på webben via en adress som du själv skriver in, inte via en länk du klickar på.
by Anders Arhammar | Oct 3, 2015
Det hände sig vid juletiden 1962, att vår dåvarande konung fyllde 80 år.
Eftersom familjen då var skatteskrivna i Nicolai församling, liksom alla utlandsboende på den tiden, så skickade vår farmor små presenter till sina barnbarn via långsam post som bara gudarna vet hur den hittade till Afrika.
Men då och då damp breven ner, och en speciell dag kom också ett brev till Anders, fyllt med nyutgivna frimärken som manifesterade konungens födelsedag.
Anders lade med darrande hand undan de värdefulla frimärkena, under ett skrivbordsunderlägg för att de skulle ligga säkert. Då och då lyfte han på underlägget, bara för att se att skatten fanns kvar. Han brukade känna lite på märkena, han läste texten, kanske luktade han lite på dem. Ytan var något sträv när Anders till sist drog fingrarna över den, innan han försiktigt lade tillbaka frimärkena igen, i sitt gömställe, under skrivbordsunderlägget.
De var bruna och blå, läckert avlånga samt 10 öre dyrare än alla andra frimärken. Den tioöringen skulle gå till att stödja svensk kultur, stod det på frimärkena.
“Undervisning, bibliotek, museer, vitterhet, historia, antikviteter, språkvetenskap, filosofi, musik, arkiv, naturvetenskap, medicin, de fria konsterna.”
Allra sist stod det “Skådespelarkonst”.
Det där med att stödja konsten var lockande. Anders brukade drömma om vilken konst han skulle stödja, kanske utöva, i framtiden.
Men så en dag hände det oförklarliga, det som inte fick hända, det katastrofala. När Anders lyfte på skrivbordsunderlägget var frimärkena borta. De fanns inte där.
Det gick en våg av besvikelse, sorg, förundran och misstänksamhet genom hans vid den tiden rätt tunna kropp. En känslostorm som bubblade sig fram via ådror, muskler, tarmar, ben och nerver, en känslostormande våg som samlade sig till en tsunami som till slut sköljde över skrikcentrum och blev till ett vrål som fyllde huset med ett utdraget “ÅÅÅÅÅSSSSAAA” med tillägget “Varför har du snott mina märken.”
Det som sedan hände är för mig än idag inlindat i ett glömskt barmhärtigt töcken, men även om det inte inbegrep våld av något slag, så har jag en känsla av att det inte är något som jag idag kan vara stolt över. Åsa kan säkert fylla i mina minnesluckor, men det är tveksamt om jag skulle uppskatta det. Kanske skulle jag inte ens finna hennes minnesbilder troliga, jag menar, varför har hon redan från tidiga år ägnat sig åt “skådespelarkonst”?
Hursomhelst – döm om min förvåning när jag nu, idag, så här 53 år senare, återfinner Kung Gustavs frimärken. Jag sitter vid ett nytt skrivbord, mitt skrivbordsunderlägg är nu en musmatta och frimärkena ligger i ett halvt genomskinligt kuvert intill mitt tangentbord. Jag vet inte hur de kom hit, jag vet inte var de varit, men jag vet vart de ska.
Innan jag imorgon skickar dem för gott till Åsa, så för jag en sista gång in mitt finger försiktigt i kuvertet, känner lite på frimärkenas sträva yta och läser delar av texten tyst för mig själv.
“För svensk kultur”.
“Skådespelarkonst”.
Inatt ligger de säkert under min musmatta.
