Spam från förr i tiden kan man väl kalla det här klistermärket mot plågsamma djurförsök. 1954. Rakt över texten. Numera heter organisationen djurens rätt. Men det här var när Johan Börtz var ordförande. Kortet är också adresserat till Tarzan, vilket var en väldigt strävhårig tax.
Var dag har sina bestyr. Idag lyckades jag få plats med 20 frimärken på 52 kronorsbrevet till Bibliotekstjänst. Nästa gång ska jag försöka pressa in 25 stycken, det borde gå om jag går längre ut åt kanterna samt skriver adressen med mindre bokstäver.
Det var lite slaskväder, så där som det kan vara innan våren bestämt sig för att vakna. Slask och grått. Regn och sol om varandra. I fickan lade jag ner två rabattkuponger vars datum strax skulle gå ut, och kombinerade ett butiksbesök med en sol och gråväderspromenad runt Råstasjön via Mall of Scandinavia. Men när jag skulle plocka fram kupongerna för att betala i affären, var det tomt i den ficka där de skulle ligga, och de fanns inte att finna någon annanstans heller.
Jag började tvivla på att jag lagt ner dem, och vände hemåt för att se om jag lagt dem på hallbordet eller någon annanstans. Halvvägs hem, på en gångbro över järnvägen precis där säkert hundratals människor rusat fram och tillbaka till pendelperrongen sedan jag senast passerade, såg jag plötsligt en vit papperslapp med text på som fladdrade från ena sidan av bron till den andra, förbi mina skor, nästan lite efterhängset. Jag böjde mig ner och plockade upp den, och ja, det var den ena av mina rabattkuponger, 30 kronor, blöt, lite nersmutsad, men åter i min hand.
Vilket sammanträffande, tänkte jag, och såg mig omkring för att kanske finna den andra kupongen, men den fanns ingenstans att se.
Efter en sväng hemåt, kaffe måste man ju ha och det var ju lördag så dammsugaren stod framme och, ja, ni vet, det gick några timmar, men så återvände jag till affären. Denna gång med kupongen nerstoppad ordentligt i min plånbok.
Cirka tio meter innan den breda ingången till köpcentret, ganska mitt på trottoaren, såg jag återigen en papperslapp på marken, denna gång ljusblå, och någonting fick mig att böja mig ned och plocka upp även den för att se vad det var. Det var min andra kupong, denna gång den som var värd 60 kronor.
Jag funderar nu på hur jag ska sortera in denna händelse i mitt liv. Var det tur att jag fann dem eller otur att jag tappade dem? Jag hade varit rätt sur på mig själv när jag märkte att de inte fanns där jag trodde jag lagt dem, så kanske var det något sjunde sinne som slog in och ledde mig rätt?
Det sjunde sinnet, det där som gör att du prickar en papperskorg på fem meters avstånd, bara om du inte tänker på vad du gör. Eller fångar en boll bara för att den behöver fångas, samtidigt som du är helt koncentrerad på att göra något annat. Eller tar en irriterande fluga i luften och lägger den i fickan bara för att den är i vägen för något annat som upptar hela din uppmärksamhet.
Eller hittar två papperslappar bara för att du är vansinnigt besviken över att du tappat dem några timmar tidigare.
Året är 1947. Ett vykort som man inte ser om det är målat eller fotograferat. Skrivet på engelska dessutom, med upplysningen att presenter är att vänta i form av modern musik på skivor. Undrar vad en mamma köpte för musik till sin 21-årige son 1947. Frank Sinatra?
Inte en blåsippa så långt ögat kunde nå, men väl vitsippor i mängder samt ett rådjur och en massa fågelkvitter. Det är härligt att ha Hagaparken så nära inpå knuten, och våren är en bra tid runt Brunnsviken.