Torsdag den 28 mars 1912. “Flickor ä’ de’ inte härligt!”

Igår repeterade vi pjäsen igen och jag var hemskt dum och de andra med förresten, utom ett par. Jag får väl snart tänka på att sy mig en dräkt. Tänk om alltihop gick om intet. Det skulle vara gräsligt.

Jag ser oss så tydligt, en skara glada, fria flickor marscherande fram på en solbelyst, dammig landsväg uppe vid Siljan glatt sjungande “Vi gå över daggstänkta berg”. Så ser jag dem sitta i en hotellsal, kanske skrivande dagböcker eller brev, pratande och skrattande. Nu säger en något roligt och alla flickorna skratta av hjärtans lust. Där står en av dem vid fönstret och utropar: “Flickor ä’ de’ inte härligt!” och ett mångstämmigt jo, förtjusande, skär genom rummet. Nu förändras scenen. En liten vacker båt glider så lätt över Siljans små krusiga, solglittrande vågor. Och omkring sjön står en hög, majestätisk furuskog, en leende ljus och glad lövskog och här och där ligger en liten röd eller vit stuga och längst bort skymtar en kyrka glimmande som liljan i sin vita prakt. Och på ångbåtens däck står en skara flickor med allvarliga ansikten och hänförelse i blicken “Det är så vackert så man kan inte tala om det”, utbrister plötsligt en. Och alla draga en liten suck av förtjusning och titta med lysande ögon på detta skapelsens underverk.

Sådana scener ser jag i mängd. Och ödet kan väl inte vara så grymt att det ingen resa blir av. Oh! Idag har Elsa Lj. och jag varit ute och jag talade så mycket med henne om vår resa. Nu ha vi åter fått ett nytt ämne till uppsats “Vår”. Det skall jag skriva mycket vackert om. Även på “föreläsningen” hade jag AB.

Måndag den 25 mars 1912. Han var väldigt söt.

Marie Bebådelsedag. Idag måste jag skriva litet, annars glömmer jag nog bort det som hänt under de sista dagarna.

På lördag slapp jag att skriva den engelska stilen, för att istället ha gymnastik i gymnastikföreningen. Vi ska bara ha en liten uppvisning för skolbarn och lärarinnor med 10 á 15 öres inträde. Futtigt, tycker jag. På lördag eftermiddag var jag med Greta hos fru Fagrell, Greta Fagrells mor. Hon visade oss ett brev, som Greta hade skrivit strax före sin död. Det var så sorgligt. Vi fingo även Gretas fotografi. Det var mycket bra. Sen gick jag med Greta upp och så badade jag hos henne och det var väldigt livat. Jag fick även kvällsmat där.

På söndag var jag på eftermiddagen först på Frälsningsarmén 3-4 sen var Greta och jag hos kyrkoherden. Det var ovanligt många, 11 stycken bl.a. två pojkar Carl Eriksson och Arvid Ahnfelt. Sen var jag hos Anna-Lisa halv sju till halv elva och hon låg, som vanligt. Har haft lungkatarr, stackare. Idag var Lilly Lj. och jag vid “Bergslagarnas” på förmiddagen med ett paket. Det var en duktig promenad så jag var duktigt hungrig och trött, när jag kom hem. På eftermiddagen har jag varit nere hos Ljungströms litet och då blev jag presenterad för Franklin Edenholm, således gick min önskan i fullbordan. Han var väldigt söt. Och spelade gudomligt!

Torsdag den 21 mars 1912. På den sista tyska stilen dabbade jag mej riktigt.

Igår fick vi ett nytt uppsatsämne “Vår”. Det är ju ett mycket bra ämne men det värsta är att vi förut haft “Våren är kommen”, och det är ju nästan lika. Men vi får förstås kleta ihop något ändå.

Igår eftermiddag repeterade vi pjäsen igen och nu går den riktigt bra. I måndags låg jag hela dagen på grund av huvudvärk (gräslig) ont i halsen o.s.v. Just den dagen har vi ju stil i skolan och nu får jag skriva min på lördag eftermiddag istället, just då alla de andra gå hem och gymnastikföreningen övar. Hu då! Hur skall det gå. På den sista tyska stilen dabbade jag mej riktigt. 8 fel, det är ju hemskt! Usch, jag vill inte tänka på det.

Söndag den 17 mars 1912. Vi ska ha prov i morgon.

Idag har det varit fasligt tråkigt på eftermiddagen. På förmiddagen var mamma, Harry, Naemi och jag på Boulevard. Där var en gräsligt ful flicka, som satt och tuggade på karameller hela tiden, hon såg så komisk ut ungefär så här. (här finns en liten skiss). Naemi och jag bara knuffade på varandra och skrattade, men inte högt för all del.

Nu sitter jag i salen och skriver sent på kvällen. Alla de andra har redan gått och lagt sig, men jag ensam stackare får sitta uppe och läsa litteraturhistoria för vi ska ha prov i morgon. (Och så kladdar jag lite i dagboken alltemellanåt).

Fredag den 15 mars 1912. Vi skrattade nästan hela tiden.

Nu skall jag skriva i min dagbok eftersom jag inte skrivit i den på länge. Jag har nyss varit hos urmakaren med min klocka, som jag slog sönder glaset på för länge sedan en gång när jag var och åkte kälke. På tisdag förra veckan körde jag upp mina växter för Sivard. Det var härligt att bli av med dem, som hängt som ett Damoklessvärd över ens huvud. Jag redde mig bra.

I onsdags gick den där Argentinabåten äntligen. Flickorna i skolan var alldeles galna i officerarna, särskilt i en av dem som hette Charli Gimenez Melo och därför sprungo de där nere jämt. De voro så dumma så. Nu i tisdags var jag på en fest, som kvinnliga seminariet hade till förmån för en skolresa. Det var nästan uteslutande sång. Anna-Lisa var med också. Vi hade gräsligt skoj. En pojke, som spelade fiol, gräsligt styv förresten, kallade vi för den sälle ty han såg så säll ut. En annan som anförde sångarna, kallade vi den vemodige, för han såg så fasligt vemodig ut. Hans hustru och son voro där, och dem kallade vi den vemodiges hustru och den vemodiges son. Vi skrattade nästan hela tiden. På onsdag eftermiddag voro vi och repeterade pjäsen. Vi ha nu snart kulisserna färdiga och de bli väldigt bra.