Nu skall jag skriva i min dagbok eftersom jag inte skrivit i den på länge. Jag har nyss varit hos urmakaren med min klocka, som jag slog sönder glaset på för länge sedan en gång när jag var och åkte kälke. På tisdag förra veckan körde jag upp mina växter för Sivard. Det var härligt att bli av med dem, som hängt som ett Damoklessvärd över ens huvud. Jag redde mig bra.

I onsdags gick den där Argentinabåten äntligen. Flickorna i skolan var alldeles galna i officerarna, särskilt i en av dem som hette Charli Gimenez Melo och därför sprungo de där nere jämt. De voro så dumma så. Nu i tisdags var jag på en fest, som kvinnliga seminariet hade till förmån för en skolresa. Det var nästan uteslutande sång. Anna-Lisa var med också. Vi hade gräsligt skoj. En pojke, som spelade fiol, gräsligt styv förresten, kallade vi för den sälle ty han såg så säll ut. En annan som anförde sångarna, kallade vi den vemodige, för han såg så fasligt vemodig ut. Hans hustru och son voro där, och dem kallade vi den vemodiges hustru och den vemodiges son. Vi skrattade nästan hela tiden. På onsdag eftermiddag voro vi och repeterade pjäsen. Vi ha nu snart kulisserna färdiga och de bli väldigt bra.