by Anders Arhammar | Feb 25, 2020
Till onsdag! Så sjunger det jämt inom mig. Ja, till onsdag far vi, och jag kan nästan inte tänka på något annat. Idag har jag börjat packa ränseln. Det är så roligt så. Idag har jag även fått brev från fröken Palm, vari hon tackar för födelsedagspresenten, en stilig silvervas och mörkröda rosor. Det måtte nog vara förtjusande.
Jag har också varit ute och gjort åtskilliga uppköp till resan, samt skrivit till Anna Larsson. Igår var hela familjen i Getebergsäng på en kaffefest. Möjligtvis var det litet roligt på vägen dit, då Lillan och jag galopperade av alla krafter på väg bakom Lorensberg. Annars var det tråkigt. Skulle hellre velat stanna hemma.
by Anders Arhammar | Feb 25, 2020
Igår hade vi som sagt avslutning. Stupregn både dit och hem. Jag fick inte njuta av lille rare Torstens sällskap (tänk vad Tora Ingeström skulle ha blivit ond, om hon fått se oss tillsammans, hon är alldeles tokig i honom) alls, ty vi åkte spårvagn och kom “åtskills”.
Avslutningen var som vanligt. Först sång, unisont, solo och i stämmor (pappa var så oförskämd och sa att det lät, som om vi sutto fast i tjära allesammans). Sedan kom premieutdelningen och även jag hugnades med en guldfemma såsom andren i klassen. (Karin Berg försten, naturligtvis).
Och så höll “Kalle Kött” (lektor Friedlander) tal. Varför han skall hålla tal begriper jag då inte. Han står där och klämmer och klämmer och hela hans hemska, fläskiga fysionom “dallrar” (ja, verkligen dallrar) av sinnesrörelse, (skall det väl vara).
Nå så slutligen var hans tal till ända, en psalmvers och litet “titt” på de utställda teckningarna och “fri såsom fågeln i morgonstunden”, begav man sig hem i hällande regn. Och så tre månaders härligt, ljuvligt, skönt sommarlov! Och så skolresan. Tänk, till onsdag bär det iväg. Jag tycker ibland, att det är för roligt för att vara sant. En veckas Dalafärd. Måtte vi få så härligt och roligt som vi tro.
Nu kom pappa hem och eftersom jag är den enda som är uppe (klockan är omkring 11) gick jag och öppnade. Han hade med sig de mest härligt doftande liljekonvaljer och dem har jag nu bredvid mig i min lilla gröna älsklingsvas och de fina, dallrande, vita klockorna med sina höljen av gröna friska blad, dofta så sövande, rogivande ljuvligt.
Igår stod den unge “Nygifta” mannen och tittade med kikare på mig. Jag blev verkligen riktigt ond, det är ett förfärligt tittande. Jag försökte ge honom en förkrossande blick, men då skrattade han och gömde sig bakom förhänget på balkongen.
Idag har vi tvättat ensamma. Mamma kunde nämligen ej få tag i någon hjälp “madam” och så fick hon tvätta ensam. En liten stund på förmiddagen var också jag och tvättade litet. Annars har jag varit uppe och ordnat med hushållet samt sytt på min klädning. Idag har jag fått brev från Anna-Lisa och kort från herr Blomberg. Jag blev mycket glad, det var ett långt, roligt brev från A.L. och kortet var så trevligt. Roligt att se, att man är ihågkommen. Jag skrev även till A.L. idag för att det skall hinna fram till London innan de resa därifrån.
by Anders Arhammar | Feb 25, 2020
Vi stå nu färdiga, Rut och jag att gå till avslutningen. Vi skola ha sällskap med Anna-Lisa och lille rare Torsten. Tänk, att nu är det slut, allt det långa knogandet. Inga läxor, inga uppsatser! Inga stilar. Oh, härligt. Hinner inte mer.
by Anders Arhammar | Feb 25, 2020
Åter inne i en ny månad. Det är förfärligt vad tiden kör i väg. Tänk – på torsdag skall vi sluta skolan, lov imorgon och så på onsdag i nästa vecka bär det ut på skolresan. Under hela sista månaden ha vi flickor knappt haft något annat samtalsämne än den. Sålunda har Eleonor lovat mig riktigt förskräckligt mycket stryk i Leksand, och jag, å min sida, skall klå henne i Orsa. Då skall även Tora få sig riktigt av mig. Trevliga utsikter.
Idag har fröken Palm hållit ett litet avskedstal till oss och vi tjöto allesammans så det plaska! Det var verkligen riktigt rörande. De sista dagarna har det varit riktigt regnigt och ruskigt, men det är nog bra för årsväxten. Jag skulle nog ha setat och sytt flitigt på min klädning. Jag skall nämligen brodera “rosor och blader” omkring halsen och ärmarna. Men så fick jag en så stor lust att skriva ett tag i dagboken och så gjorde jag det.
Jag sitter och skriver i salsfönstret och den “nygifte” (har varit gift över ett år) stilige unge mannen står i sitt fönster och betraktar mig – som vanligt. Jag har hört att det “nygifta” paret inte skall vara så lyckligt, till och med att de skola skiljas, men det är nog bara skvaller. I alla fall brukar han ofta gå ut om kvällarna, men hon går och lägger sig.
Tänk, jag har inte fått något svar på mitt brev till Anna-Lisa än. Oförskämt!! Men det kanske inte har kommit fram. Ingeborg har fått ett på 12 sidor, och på kortet, som Anna-Lisa skickade mig, skrev hon att hon skulle sända mig ett långt brev.
För tillfället är jag ensam inne. Mamma är på ”O.D”:s konsert, Naemi i Majorna, Rut och Harry på gården. Alldeles ensam är jag dock inte, ty jag har Lillan instängd i lilla rummet, för hon har varit vid pumpen och slaskat ner sig. Nu måste jag väl vara flitig, och sy på klänningen igen.
by Anders Arhammar | Feb 25, 2020
Jag borde verkligen kalla boken för veckobok, för jag skriver nästan blott en gång i veckan. Men på skolresan hoppas jag att få mycket att skriva om. På annandag pingst fick jag kort från Anna-Lisa och skrev samma dag. På eftermiddagen var jag först i Slottsskogen och sedan med fru Dahlén, herr fru J. och pappa i Trädgårdsföreningen.
I förrgårsgårs kväll voro Elsa Lj. och jag i Slottsskogen, det var mycket folk, fast det var så sent. På onsdag voro vi i Slottsskogen och spelade tamburin för första gången i år. Idag ha vi lov. Det är kollegium i skolan, och jag undrar vad för vackra saker, dom säger om en. På torsdag i förra veckan var hela klassen och fotograferade sig och idag har jag varit och sett på provkortet. Det var mycket bra. Mamma håller nu på att sy mig en blå bomullsklänning, särdeles trevlig.
