Åter inne i en ny månad. Det är förfärligt vad tiden kör i väg. Tänk – på torsdag skall vi sluta skolan, lov imorgon och så på onsdag i nästa vecka bär det ut på skolresan. Under hela sista månaden ha vi flickor knappt haft något annat samtalsämne än den. Sålunda har Eleonor lovat mig riktigt förskräckligt mycket stryk i Leksand, och jag, å min sida, skall klå henne i Orsa. Då skall även Tora få sig riktigt av mig. Trevliga utsikter.

Idag har fröken Palm hållit ett litet avskedstal till oss och vi tjöto allesammans så det plaska! Det var verkligen riktigt rörande. De sista dagarna har det varit riktigt regnigt och ruskigt, men det är nog bra för årsväxten. Jag skulle nog ha setat och sytt flitigt på min klädning. Jag skall nämligen brodera “rosor och blader” omkring halsen och ärmarna. Men så fick jag en så stor lust att skriva ett tag i dagboken och så gjorde jag det.

Jag sitter och skriver i salsfönstret och den “nygifte” (har varit gift över ett år) stilige unge mannen står i sitt fönster och betraktar mig – som vanligt. Jag har hört att det “nygifta” paret inte skall vara så lyckligt, till och med att de skola skiljas, men det är nog bara skvaller. I alla fall brukar han ofta gå ut om kvällarna, men hon går och lägger sig.

Tänk, jag har inte fått något svar på mitt brev till Anna-Lisa än. Oförskämt!! Men det kanske inte har kommit fram. Ingeborg har fått ett på 12 sidor, och på kortet, som Anna-Lisa skickade mig, skrev hon att hon skulle sända mig ett långt brev.

För tillfället är jag ensam inne. Mamma är på ”O.D”:s konsert, Naemi i Majorna, Rut och Harry på gården. Alldeles ensam är jag dock inte, ty jag har Lillan instängd i lilla rummet, för hon har varit vid pumpen och slaskat ner sig. Nu måste jag väl vara flitig, och sy på klänningen igen.