by Anders Arhammar | Feb 26, 2020
Idag har jag fått brev från Bertil igen. Han skriver lika tokigt i det som i det förra. Ja, det är verkligen komiskt. I tisdags eftermiddag och igår förmiddag badade jag. Det var härligt. Inte alls så kallt, som jag hade trott. Vi döko från stolpen och plaskade värre. Nu har pappa gjort en så “bussig” trappa att kliva upp och ner på nere vid bryggan, så där är riktigt bra badställe nu. Har inget mer att skriva för tillfället.
by Anders Arhammar | Feb 25, 2020
Regn, regn!!! Jag tror att det aldrig tar slut på regnet här. Besynnerligt nog var det förtjusande vackert väder på midsommarafton och midsommardan.
På midsommarafton reste Janne, Greta ,Naemi och jag till Arvika till det stora ungdomsmötet. Efter en härlig åktur anlände vi dit vid 12-tiden. Sedan vi ordnat oss litet, styrde vi kosan till Sågudden, där ett resande teatersällskap skulle giva “Trettondagsafton” av Shakespeare klockan 2.15. Där var mycket primitivt anordnat. De finaste platserna voro bräder, lagda på bockar, vilka rasade sönder den ena efter den andra, under föreställningens lopp. Själva spelet var bra, särskilt fyllegubben Raap och hans gode vän Blek av Nasen. De voro verkligen komiska.
Efter föreställningens slut gick vi och fick oss en halva läsk var. Sedan bar det iväg till själva platsen för ungdomsmötet, Viksplatån. Här fick vi höra manskör och hornmusik och så talade Selma Lagerlöf. Vad hon talade utmärkt. Efter hennes tal restes majstången, men mitt under “resningen”, måste vi gå ned till stationen för att se, om pappa var med på det tåg, som kom 9.24 dit. Det var han och Greta reste med honom hem, men vi andra gick tillbaka till platån, där man dansade ringlekar av alla krafter, men det var inget vidare roligt.
Efter att i en timmes tid sökt efter Janne gick vi in till staden, där vi träffade honom om en stund och så foro vi hem vid 12-tiden. Hemfärden var härlig. Skönt och svalt i luften och den allra härligaste aftonrodnad. Vid 2-tiden kommo vi hem, och efter att ha ätit litet (vi hade hela dagen levt på 3 halva “läsk” och en bullebit) gingo vi genast till sängs.
På midsommardagen gingo vi hemma hela dagen. På eftermiddagen drucko vi härligt kaffe i bersån och på kvällen rodde Greta och jag alldeles ensamma ända till Bergshagen och kommo inte hem förrän vid 12-tiden. Och idag regnar det. Regnar, regnar. Vi ha inte kunnat bada en enda gång än för regnet och köldens skull.
by Anders Arhammar | Feb 25, 2020
Sen jag nu sist skrev i denna lilla dagboken har jag upplevat förfärligt mycket förtjusande roligt. Vi for som sagt på onsdag och hela resan var en enda “rolighet”. Fastän jag väntat mig mycket roligt, hade jag inte tänkt att vi skulle få så förfärligt roligt. Jag har skrivit upp resan i en stor anteckningsbok, som jag hade med mig, för om jag skulle ha skrivit upp den i denna boken hade väl den tagit slut.
Det allra roligaste hade jag i Leksand. Hela tiden där åtföljdes vi av Bertil, en förtjusande rar och trevlig pojk. Vi, han och jag, voro mest tillsammans och blevo nästan lite kära. Men tyvärr voro vi så kort tid tillsamman, så… Idag har jag fått brev från honom. Ett sådant brev! Jag skall skriva tillbaka och säga att han inte får skriva sådana.
Igår kom mamma. Naemi, Greta, Rut, Werner och jag stodo bort i vägen vid berget och väntade på henne och förde skoj. Werner talade om sina upplevelser och vi skrattade, så vi kunde dö. Vädret har varit så otrevligt, sen jag kom hit till Sulvik (i tisdags kväll) att vi inte har kunnat bada en enda gång. Idag regnar det, oh, vad det är tråkigt!
by Anders Arhammar | Feb 25, 2020
Skolresans sista dag, den sista! Jag vill inte tänka på det. Klockan halv sex måste vi gå upp, ty vi skulle resa till Ornäs klockan 7 och 15. När vi klätt oss och ätit frukost gingo vi till stationen. Efter en stund voro vi framme i Ornäs och gingo genast till den beryktade Ornässtugan.
En gammal dalgumma visade oss omkring överallt därinne. Först kom vi in i det, rum där Gustaf Vasa legat och sågo hans säng. Här stodo även fyra gubbar (sådana som hjälpt Gustaf) klädda i rustningar och dalmasdräkter. På väggarna hängde tavlor av flera kungar samt av Barbro Stigsdotter, den duktiga dalkvinnan som hissade ner Gustaf. Sedan fick vi se den öppning i golvet där han blev nedhissad. Efter att ha varit i stugans matsal, sängkammare och jungfruburar, gingo vi ned och satte oss utanför stugan. Vi hade en förtjusande utsikt över sjön. Vi lekte och fotograferade oss under det vi väntade på tåget men vilket vi 10 :54 skulle avresa till Göteborg. Färden till Kil gick under prat och skratt men när jag då skulle taga adjö för att resa vidare till Ottebol var det verkligen tråkigt. Och nu är den härliga resan som vi aldrig kunna glömma slut. Det finns nog ingen bland flickorna, som inte tycker, att vi har haft så roligt på den som man någonsin kan ha på en skolresa.
PS. Jag har alldeles glömt att skriva upp att vi i Leksand var i kyrkan på söndag förmiddag. Det var en mycket vacker gammal kyrka och en mycket bra predikan. Så har jag även glömt något hemskt som hände på söndag kväll. När vi gått och lagt oss kom en av Elsas beundrare och stod utanför fönstret och viftade med en näsduk på en käpp. Då rusade Signhild upp ur sängen och fick tag i ett par vita byxor som hon viftade tillbaka med. Vi skrattade så sängarna hoppade. Dagen därpå hade beundraren frågat Elsa vad det var vi viftade med. De var humor.
by Anders Arhammar | Feb 25, 2020
Nu skulle vi resa från Leksand. Det var nästan lika tråkigt som att lämna Filipstad. när vi ätit ”dejeuner”, packade vi ränslarna och gingo ner till bryggan för att avresa med ”Gustav Vasa” till insjön. Bertil var nere och vinkade, och var så ledsen för att vi skulle resa. Det var en härlig färd på Dalälven men tyvärr alltför kort. Vi voro snart framme och stego meddetsamma upp på tåget varmed vi skulle resa till Falun, med tre timmars uppehåll i Borlänge. Och nu har jag inget mer att skriva för tillfället, ty jag sitter på tåget nu.
Sedan vi anlänt till Falun gingo vi till Nya hotellet där vi skulle bo. När vi ätit en utmärkt middag bar det i väg till Falu gruva. När jag gick ifrån hotellet inträffade en liten lustig händelse. Jag måste borsta mina kängor innan jag kunde gå och när jag kom ned på gatan voro flickorna försvunna. En ”auto” stod utanför hotellets port, och jag frågade dess chaufför om han sett vart en massa skolflickor tagit vägen. ”Jodå, de voro långt ner på gatan” och så sade han ”stig upp i bilen så får fröken åka!”
Jag klev gladeligen i förstås och flickorna blevo inte lite snopna när jag steg ur automobilen helt nonchalant mitt för näsan på dem. Det var humor.
När vi anlänt till gruvan fingo vi ta på oss de mest vidunderliga dräkter. Först fingo vi vika upp kjolarna till knäna, därefter skulle vi ha på oss hemska, stora, smutsiga och trasiga rockar och flottiga slokhattar. Jag glömmer aldrig den synen, när fröken Palm kom klivande med kjolar till knäna, hjulbent och utstyrd i den förut nämnda habiten. Det var verkligen en syn för gudar.
På samma gång klevo en student och en chalmerist ner i gruvan. Vi voro försedda med lampor och bloss och en gubbe förde oss ner. Det var vådligt intressant att gå ned i den 90 meter djupa gruvan. Än måste vi kröka oss för att komma fram i de låga gångarna, än var det stora höga valv i berget. Men förfärligt smutsigt var det och hur våra skodon sågo ut när vi kommo upp igen vågar jag inte tänka på. Signhild och Lilly B, som ej ville gå ned, hade varit efter en kamera och trots det hällande regnet, knäppte Ebba av oss klädda i våra ljuvliga dräkter. Hoppas att kortet lyckas.
När vi gingo från gruvan gick Ebba, Eleonore och jag på ett kondis och åto bakelser. Sedan skulle flickorna gå till kopparvågen, men jag ville inte gå med för jag hade ont i benet. Jag gick upp på vårt rum i hotellet och spelade lite piano, hörde på musik från hotellets trädgård samt skrev i dagboken. Flickorna kommo snart hem, våta och trötta. Vi gick ner och åt, och därefter skulle vi gå och lägga oss.
Först fick jag massage på mitt onda ben av fröken Almegren. Så togo fröknarna godnatt och gingo in till sig. Men då blev det liv i oss må tro. Vi rusade alla in i det inre rummet där det stod ett piano och spelade och dansade. Jag var iklädd nattlinne, balskor (barbent) och hade flätorna dinglande om axlarna.
Efter en lång stund gick jag in, men de andra stannade kvar. Alldeles som jag krupit ner i sängen kom Palm in. Hon hade tyckt att det varit så ovanligt tyst i det rummet som låg intill deras. Jag låg så skenhelig som om jag legat hela tiden och hon gick in till andra rummet och föste ut hela hopen som skulle ligga i det yttre, och så måste de alla vackert krypa i säng.
