Skolresans sista dag, den sista! Jag vill inte tänka på det. Klockan halv sex måste vi gå upp, ty vi skulle resa till Ornäs klockan 7 och 15. När vi klätt oss och ätit frukost gingo vi till stationen. Efter en stund voro vi framme i Ornäs och gingo genast till den beryktade Ornässtugan.

En gammal dalgumma visade oss omkring överallt därinne. Först kom vi in i det, rum där Gustaf Vasa legat och sågo hans säng. Här stodo även fyra gubbar (sådana som hjälpt Gustaf) klädda i rustningar och dalmasdräkter. På väggarna hängde tavlor av flera kungar samt av Barbro Stigsdotter, den duktiga dalkvinnan som hissade ner Gustaf. Sedan fick vi se den öppning i golvet där han blev nedhissad. Efter att ha varit i stugans matsal, sängkammare och jungfruburar, gingo vi ned och satte oss utanför stugan. Vi hade en förtjusande utsikt över sjön. Vi lekte och fotograferade oss under det vi väntade på tåget men vilket vi 10 :54 skulle avresa till Göteborg. Färden till Kil gick under prat och skratt men när jag då skulle taga adjö för att resa vidare till Ottebol var det verkligen tråkigt. Och nu är den härliga resan som vi aldrig kunna glömma slut. Det finns nog ingen bland flickorna, som inte tycker, att vi har haft så roligt på den som man någonsin kan ha på en skolresa.

PS. Jag har alldeles glömt att skriva upp att vi i Leksand var i kyrkan på söndag förmiddag. Det var en mycket vacker gammal kyrka och en mycket bra predikan. Så har jag även glömt något hemskt som hände på söndag kväll. När vi gått och lagt oss kom en av Elsas beundrare och stod utanför fönstret och viftade med en näsduk på en käpp. Då rusade Signhild upp ur sängen och fick tag i ett par vita byxor som hon viftade tillbaka med. Vi skrattade så sängarna hoppade. Dagen därpå hade beundraren frågat Elsa vad det var vi viftade med. De var humor.