Ja, jag knogar på värre med maskinskrivning och stenografi. Och så tar jag ju sånglektioner också. Tänk, att när jag sist var och sjöng, sa fröken Wall, sånglärarinnan, att hon skulle vilja utbilda min röst för scenen. Hon tyckte min apparition var så ytterst lämplig. Under några ögonblick väcktes ett vilt hopp i min själ. Men släcktes lika fort. Jag kommer aldrig att bli teatermänniska. Det är för mycket som strider däremot.

Igår, kan man tänka sig, följde löjtnanten mig hem efter gymnastiken. Och vi gick ner på Norr Mälarstrand och pratade en hel halvtimme. Jag skulle just velat se de andra flickornas miner, om de hade sett oss.

Idag har jag varit tillsamman med lille “pappa” på förmiddagen. Han har varit nere i Kristianstad för att gå in i Frimurarlogen, och är nu här igen för att avsluta några viktiga affärer. När jag kom hem på middagen, låg här tre brev och väntade på mig. Jag har inte fått något brev på länge nu. Ett av dem var från Niels. Vi brevväxla på engelska. Och han skriver så rart och vackert. Att han aldrig kan tycka om någon annan än mig.

Tänk, oh, han friade till mig redan då jag var 18 år. Det är nu tre år sedan. Och att han kan tycka så mycket om mig, fastän vi ju råkats så relativt sällan, och jag aldrig givit honom någon uppmuntran på något sätt. Oh, om jag kunde komma att älska honom ändå! Så lycklig jag då skulle bli. Men… Ja, kan man så småningom lära sig hålla av någon??